40 % av eleverna i grundskolan vet för lite om målen

Jag var inne och kollade på skolverkets webbplats. Där hittade jag en intressant sida om skolverkets årliga sammanställning. Förutom att kritisera skolorna för att ge bristande stöd till elever med särskilda behov, så visade det sig också att den målstyrda grundskolan i praktiken fått lite genomslag.

I drygt 40 procent av grundskolorna har inspektörerna bedömt att eleverna inte i tillräcklig utsträckning känner till målen för den egna utbildningen.

På ett sätt är jag förvånad. Jag trodde nämligen att min handledare utgjorde ett undantag i hur hon bedriver matematikundervisning. Men hon är uppenbarligen i gott sällskap.

Det finns enligt Anders Persson m.fl. tre huvudkategorier för vilken kultur som råder på skolan: Tvångskultur, karriärkultur och kunskapskultur. Tvångskultur med disciplinering springer ofta ur ett behov av ordning i en stökig tillvaro. Regler ska följas, med tydliga konsekvenser om någon bryter mot en regel. Skolledarna ingår i första hand allians med lärare - för tvångsskolan förutsätter att all personal är med och upprätthåller kulturen.

Karriärkultur är framträdande då elever och lärare fokuserar på betyg och prestationer - och inte på vad de lär sig, innehållet, kunskaperna. Det senare är fallet i en kunskapsskola. I kärriärskolan är det inte nödvändigtvis de höga betygen som eftersträvas utan målet att inte få IG hör också hit. Dvs när betyget behövs för att gå vidare.

Jag tror att även lärarnas grundläggande förhållningssätt kan delas in i dessa grupper. Då skulle min handledare hamna i karriärkategorin. Hennes mål är att få eleverna godkända. När läxor ska ges handlar det om att räkna till tal 60 eller att göra uppgifterna på sidan 153. Provet ska handla om kapitel 2. Inte om att eleverna ska förstå vad primtal är, kunna faktorisera ett sammansatt tal eller kunna förklara hur vårt positionssystem är uppbyggt. Nej, det handlar inte om kunskaper och kompetens, färdigheter och förståelse utan om mängd. Inte konstigt att eleverna är upptagna med hastighetsräkning och att jämföra med varandra hur långt i boken de kommit.

Moderater, läroplaner, IUP - och mer pengar

Så var det moderaternas tur att presentera sitt politiska program för skolan på DN Debatt. Medan folkpartiet trycker på mer ordning och reda och mer kunskapskontroll men utan mer pengar till skolan, vill moderaterna utvidga den allmänna och fria förskolan och ge skolan sju miljarder till.

Bägge partierna vill lägga större fokus på de mindre barnen och deras utveckling. Moderaterna går längre och vill ha individuella utvecklingsplaner för förskolebarnen. Det har de redan idag på många håll. De vill också förändra förskolans läroplan genom att precisera målen och förtydliga förskolans pedagogiska "som möjliggör utvärdering av den allmänna förskolans kvalitet".

Även om de inte skriver det rent ut tror jag att de vill att läroplanen inte bara ska omfatta strävansmål som gäller för verksamheten utan även mål riktade till det enskilda barnet. Det är dock mycket medvetet som man inte tagit med individinriktade mål i förskolans nuvarande läroplan. Det är för att barn är olika och utvecklas i olika takt. Därför ska man inte jämföra barnet med något slags norm på vad barnet borde kunna - emotionellt, socialt, grovmotoriskt, finmotoriskt, logiskt, språkligt. Att utvärdera verksamheten ska inte göras genom att utvärdera barnen.

Detsamma kan sägas om skolan. När jämförelser görs mellan olika skolor är det elevernas prestationer (dvs avgångsbetygen) som används som mått. Vad säger det egentligen om att skolan håller hög eller låg kvalitet? Inte mycket.

Från första skolåret ska IUP även innehålla omdömen om hur barnet "ligger till". Men hallå, är inte det att skjuta in öppna dörrar - det väl just det som IUP, som blir obligatoriskt från nyår, ska innehålla? Men de som har svårt med läs- och skrivinlärningen eller som inte har den grundläggande matematiska förståelsen bör få extra stöd. Och då bör ett åtgärdsprogram skrivas där det specificeras vad som ska göras och vems ansvaret är - framför allt vad skolan ska göra. Här brister det, skriver Lärarnas tidning och refererar till en rapport från skolverket.

Det som är extra intressant i moderaternas skolprogram (förutom att bjuder över folkpartiet) är att de vill ha mer central styrning av skolorna för att minska variationen i kunskaper och färdigheter mellan elever. Jag har alltid förknippat detta med sossarna.

Den som är sist att förändras

... är först när det vänder.

Apropå Svergies påstådda katastrofala grundskola och Finlands utbildningsunder, som Dagens Nyheter tar upp på ledarplats idag. Så, hur har Finland skapat en kanonskola? Jo, genom att låta allt bli vid det gamla - inget har hänt sedan 1970-talet.

Vision som enande kraft

Väl fungerande skolor, fick jag lära mig idag, har en sak gemensamt: De har en (pedagogisk) vision som skapar gemenskap och samarbete på den enskilda skolan och som skiljer dem från andra skolor.

Och det är skolledningens ansvar att se till att skolan har en vision och att rekrytera lärare som ställer upp att arbeta mot detta gemensamma mål. Visionen behöver dock inte vara en specifik pedagogisk inriktning, bara den är tydlig och skapar grund för samarbete.

Hade vi talat företag, så hade detta varit skåpmat. Varför känns det nytt för att vi talar om skolor? Är det för att när vi tänker skolor så tänker vi offentlig förvaltning, och offentlig förvaltning har inga andra mål än att serva medborgarna och ska/bör inte driva egna visioner?

Nåväl, jag fick inte reda på hur den pedagogiska visionen hade tagits fram i dessa skolor - men den måste vara förankrad inte bara i lärarkåren och övrig personal utan även hos eleverna.

Detta tycker jag är superintressant och väl värt att uppmärksamma!

Mobbning som objektivt fenomen

Vad är mobbning? skriver en grundskola på sin hemsida och fortsätter:

En person är mobbad om han eller hon upprepade gånger under en viss tid, blir utsatt för negativa handlingar från en eller flera personer.

De har ett handlingsprogram, som går ut på att

• Klasslärare och antimobbningsgruppen samråder
• Antimobbningsgruppen tar reda på fakta
• Antimobbningsgruppen har samtal med det utsatta barnet/ungdomen samt samtal med mobbaren/mobbarna en i taget
• Kontinuerlig uppföljning av både den som är utsatt och av den eller de som mobbar

Deras syn på mobbning är att det är något objektivt observerbart, något som det finns fakta om som kan samlas in.

Det räcker inte med att en elev känner sig kränkt av vissa andra elever, att eleven upplever sig som utstött och utanför när "kamraterna" systematiskt inte låter eleven vara med. Det måste verifieras av någon vuxen. Elevens upplevelser tas inte på allvar.

Ännu mer tragiskt blir det när det mobbarens mamma tycker att det är synd om sitt barn som hela tiden måste föra gruppens talan. Här har vi alltså en vuxen som bekräftar mobbningen men anser att sitt eget barn också är offer för grupptrycket. Ändå händer ingenting.

Det senaste är att eleven blir slagen i princip varje dag av en annan elev i klassen. Detta har pågått hela terminen.

De vuxna menar att situationen inte kan vara så allvarlig eftersom den utsatta eleven har några kompisar. Enligt det resonemanget måste en elev vara helt utblottad på kompisar och fullständigt ensam och utstött för att tillräckliga fakta ska kunna samlas in och mobbning föreligga.

I en stor ruta står det:

MÅL: Att vara en mobbningsfri skola.

Det är klart att om man inte ser den mobbning som äger rum så har man ingen mobbning. Och målet är uppfyllt.

På min praktikskola poängterar skolledarna att kränkande behandling äger rum om en elev känner sig kränkt. Det är elevens uppfattning och upplevelser som gäller - och de måste tas på allvar. Sedan förhåller det sig inte så i praktiken när lärare blir åklagare som samlar bevis. Men det är i alla fall en bättre början.

IUP och dokumentation kränker elevens integritet?

Individuella utvecklingsplaner ska alla skolelever ha från och med 1 januari 2006. Nu har skolverket gett ut allmänna råd. Stor vikt läggs vid dokumentation av eleverna - för att skapa struktur, för att synliggöra, för att analysera och följa upp. Och det är lärarna som ska dokumentera.

"Bedömningarna av elevens resultat och lärande ... ska inte innehålla värderingar av elevens personliga egenskaper."

Alla bedömningar är värdeomdömen - det är svårt att komma ifrån. Enda sättet att inte värdera elevens personliga egenskaper är att inte ta upp dem överhuvudtaget. Men vad blir det då kvar av dokumentation och utvecklingsplan?

Jag förstår att skolverket inte vill att elevers personliga egenskaper ska bli föremål för värdering. Anledningen är att den individuella handlingsplanen är offentlig handling. Men bara i kommunala skolor. I skolor som inte drivs av kommunen faller dylika handlingar inte under offentlighetsprincipen - inte ens betygen är offentliga i friskolorna. Jag undrar, är dokumentationen av en elev också offentlig?

Det räcker inte med att undvika värderingar i IUP:n och dokumentationen för att undvika att kränka elevens integritet. För vad är en värdering? Så fort man tycker att något behöver förbättras så är det ju att säga att eleven inte är bra nog - och det är ju ett av syftena med IUP:n, att

"konkret beskriva vilka insatser som bör vidtas för att eleven ska utvecklas i riktning mot målen ..."

Men målen är inte bara rena kunskapsmål. Häri ligger alla mål som finns i styrdokumenten och torde därmed också inkludera i vilken grad eleven är exempelvis demokratisk.

Vidare skriver skolverket

"att planen utgår från elevens förmågor, intressen och starka sidor, uttrycker positiva förväntningar på eleven, ... utformas så att den inte innehåller uppgifter som är integritetskänsliga."

Det är positivt att skolverket trycker på vikten av inte bara positiva förväntningar utan också av höga förväntningar. Är det något som det är brist på på min praktikskola så är det höga, positiva förväntningar!

En annan farhåga som skolverket tar upp är att en elevs svårigheter förklaras med brister hos eleven och inte ser till undervisningen och den omgivande miljön. Det är nog lätt hänt att IUP:n tyvärr förstärker de individuella förklaringsmodellerna - att lärare och skola letar brister hos eleven. Och man finner ofta det man söker ...

Så var det det där med integriteten. Att vara ständigt iakttagen, att bli kontinuerligt dokumenterad av lärarna, att hela tiden bli analyserad, utvärderad och jämförd - och få det dokumenterat i en allmän handling. Det är integritetskränkande - med eller utan värdeomdömen. Bara att man väljer att dokumentera något eller ta upp något i IUP:n är ett uttryck för en värdering!

Om konsten att locka till sig elever

Dagens ledarsida i Dagens Nyheter ifrågasätter skolors profilering. Vad sägs om "hund- och fritidsprogammet"? Eller "global utlandspraktik"? Har gymnasieskolan blivit en nöjesskola snarare än en kunskapsskola? Och som kräver föräldrar med ekonomiska resurser?

DN ifrågasätter också skolminster Baylans kritik av marknadstänket. Enligt DN är skolornas kostnader för marknadsföringen marginell, inte ens en halv promille sett till skolpengen summerad på elevens treåriga skolgång. Å andra sidan skulle gymnasiet med "hund- och fritidsprogrammet" kunna ha två lärare till för de pengar de spenderar på marknadsföring.

Nej, liberala DN kan naturligtvis inte vara kritiska till marknadstänket. Men är det inte det man är? Samtidigt som skolorna ska konkurrera om eleverna så sänker man kunskapsnivån - vilket gör det lättare för eleverna att ta examen och dessutom med bra betyg. Det är inte bara marknadsföringen som blir en konsekvens av gymnasieskolan handlingsfrihet utan även innehållet i undervisningen är ett medel i kampen om eleverna.

Som jag ser det finns det två alternativ. Antingen inskränka skolornas möjlighet att skapa lokala program och lägga upp sin undervisning för att locka elever. Eller förbjuda att gymnasieskolan tar ut avgifter och betona att alla elever oavsett hemförhållanden ska kunna genomföra utbildningen.

Vad gäller marknadstänket som Baylan är så kritisk till så anser jag personligen inte att offentliga medel avsedda för skolan ska användas till marknadsföring. Dessutom marknadsföring som snarare liknar desinformation till en målgrupp som i första hand består av minderåriga elever i årskurs nio - femton/sextonåringar som ska välja sin framtid.

Tillbaka från "verkligheten"

Så är den verksamhetsförlagda utbildningen över för den här gången. Dags att trava till lärarhögskolan. Med helt andra ögon.

Jag känner fler av mina kursare. Nu är vi inte en mängd studenter utan några grupper varav jag känner samhörighet med en. Vi har delat våra tankar på flera seminarier. Vi delar erfarenheter med varandra. Men vi känner oss fortfarande som nybörjare, som amatörer som trevar oss fram och vill lära oss mer. Eller jag ska nog bara prata för mig.

Nu dröjer det flera veckor innan jag är tillbaka på praktikskolan och återser eleverna och lärarna. Det känns konstigt. Att det är så lätt att falla in i rutiner, att anamma förhållningssätt som till en början känns helt främmande, för att inte säga skrämmande. Det är skrämmande.

Så då är det dags att bli mer akademisk och fundera över skolans uppdrag, lärarens roll och elevernas ... beteende och lärande.

Besök av lärarutbildare - var jag nervös?

Eller var jag nervös? Nej, faktiskt inte så mycket. Jag trodde att jag skulle vara mycket svettigare. Å andra sidan gjorde jag ju det som jag brukar göra i klassrummet: hjälpa till.

Den från lärarhögskolan utsända lärarutbildaren var med på två mattelektioner. Som vanligt var det flera elever som vägrade jobba, som hade på mp3-spelaren alldeles för högt, som snackade i mobiltelefon, som kom och gick, som tog klasskompisens böcker, som kladdade på bänken, som la upp fötterna på stolen, som inte hade någon penna, som inte tog av sig jackan och allt annat som inträffar under en alldeles normal mattelektion.

Lärarutbildaren pratade också med min handledare om hur matteundervisningen brukar bedrivas - det vill säga hur boken funkar. Jag kommer att få hjälp att hitta en annan handledare på en annan skola under förutsättning att det ger mer i matematikdidaktiskt hänseende. Annars blir jag kvar där jag är.

Allmän och särskild mattekurs lever kvar

Det fanns en tid då matteeleverna valde mellan allmän och särskild kurs. I den målstyrda skolan ska man inte göra någon skillnad. Alla ska läsa samma kurs, lära sig samma saker. Skillnaden mellan "svagare" och "starkare" elever ska vara kompetensen i hur man hanterar det matematiska resomanget, tänkandet och språket.

Så är det inte i praktiken. Visst, eleverna sitter med samma bok, men de lär sig olika saker. Medan de duktigare får lära sig om primtal redan i sjuan får de mindre duktiga vänta till nian. Jag har redan varit inne på hur styrd matteundervisningen är vid matteboken (se mitt tidigare inlägg 24/9 -05 Matteboken regerar).

Istället för att ha två böcker har de samma bok. De duktiga kör det röda spåret och de mindre duktiga kör det blå. I praktiken har vi idag två olika kurser - i strid med intentionerna.

Målen som eleverna ska uppnå vet de inget om. Betygskriterierna har de heller inte mycket hum om. Med denna "individualiserade" undervisning där gemensamma genomgångar saknas, där lärarens tid i första hand ägnas till de blå eleverna, hur ska då de röda eleverna få möjlighet att utveckla sin matematiska förståelse och kompetens så att de som vill kan göra anspråk på det högsta betyget?

Ingen vinner, och ingen förlorar. Detta var något man ofta beskyllde den detaljstyrda skolan för - att de duktiga tvingas sänka sig till de medelmåttigas nivå. Men hur är det idag egentligen? Jag skulle vilja påstå att det exempel jag fått följa hittills under min praktik är värre. Vi har en dold läroplan eller curriculum som sätts av läroböckerna där elevers möjligheter att utvecklas och utmanas begränsas.

Mycket snack om betygen

Tidigare i veckan kom ett nytt ramaskri (var det från skolverket?). Betygen är orättvisa! Medierna hängde på med reportage och studiointervjuer. Skolministern pratade om "målsoppa" och utlovade en revision att träda i kraft nästa höst.

Betygen är orättvisa! Hur förvånande är det? Inte alls. Det är ingen nyhet. Nyheten ligger snarare i att människor har trott att de är rättvisa.

Varför har vi betyg? Tanken är att betygen ska fungera som ett sorteringsinstrument. Det är klart att om betygen inte är rättvisa så är det heller inte ett särdeles bra som grund för urval till högre studier.

Betygen ska spegla elevens kunskaper - vilka mål som eleven har nått. Självklart är det en fråga om bedömning. Först måste vi tolka målen. Sedan måste vi ge möjligheter för eleverna att nå målen - vilket först kan göras efter det att vi gjort målen kända för eleverna och ger dem adekvat undervisning och möjligheter till lärande. Sist men inte minst ska läraren tolka och bedöma elevens kunskaper och färdigheter. Detta kan inte bli något annat än subjektivt.

Även om vi reder ut "målsoppan" så blir tolkningarna och bedömningarna fortfarande subjektiva. Hur skulle det kunna förhålla sig på något annat sätt? Jag väntar med spänning på myndigheternas förslag som ska göra betygen mer rättvisa och som inte öppnar för mer tolkningsmöjligheter och heller inte stänger dörren till den autonomi som finns i dagens skolsystem för hur undervisningen kan bedrivas.

Sätt åt skolan, är miljöpartiets melodi

Det är fritt fram redan idag för kommunala skolor att profilera sig, att utveckla sin pedagogik, att göra avsteg från timplanerna. Skolan har redan idag en enorm handlingsfrihet. Så vad är det egentligen som miljöpartiet försöker åstadkomma?

Miljöpartiet skrev på DN Debatt igår att de vill ha en skola med mer frihet för de enskilda skolorna, för rektorer och lärare. De vill inte ha mer detaljstyrning - det är dåligt. Samtidigt ska skolorna kontrolleras hårdare med större sanktionsmöjligheter från det statliga utvärderings- och kontrollorganet Skolverket. Ligger det i linje med större handlingsfrihet för skolorna?

Det är så lätt att lägga allt ansvar på skolan. Skolan ska lösa problemen. Den målstyrda skolan ställer upp mål som alla elever ska nå. Så här uttrycks det i grundskolans nuvarande läroplan:

"Mål att uppnå uttrycker vad eleverna minst skall ha uppnått när de lämnar skolan. Det är skolans och skolhuvudmannens ansvar att eleverna ges möjlighet att uppnå dessa mål."

Är det skolans ansvar att eleven når målen eller är det skolans ansvar att ge varje elev möjligheter att nå målen och elevens ansvar att nå dem? Det är faktiskt inte helt självklart. Underförstått ligger ett antagandet att alla elever kan nå målen. Men är det verkligen så?

I läroplanen står också att "Undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov". Det finns en inneboende konflikt inom målstyrningen: Ligger de uppställda uppnåendemålen i linje med elevens förutsättningar och behov? När målen inte ligger i linje med elevens behov, vad är då viktigast? Det finns en risk att vi kränker de elever där mål, behov och förutsättningar inte går ihop.

Så fort en lärare misstänker att en elev inte kommer att nå de målen så ska ett åtgärdsprogram upprättas. Miljöpartiet föreslår att elever och föräldrar ska kunna överklaga åtgärdsprogrammmet. Men det brukliga är att både elev och förälder är med och utformar åtgärdsprogrammet där vad som ska göras och vem som ansvarar för vad preciseras. Alla involverade parter skriver under dokumentet. Ska elev eller förälder då överklaga ett beslut som de själva varit med om att fatta? Visst kan det brista i genomförandet, men föräldrar kan redan idag anmäla skolor. Fast miljöpartiet kanske vill göra det mer kännbart, vill att det ska svida lite - hårdare tag, helt enkelt. Ska skolan ha motsvarande möjligheter att anmäla en förälder som inte tar sitt ansvar? Med sanktioner till följd?

Om vi vill ge skolorna frihet och alla elever en chans att lyckas, så bör vi kanske inte ha några uppnåendemål.

Att inte såra handledaren

Jag har nu för fjärde gången försökt uppmärksamma den person som ansvarar för lärarpraktiken att jag inte vill vara på min praktikskola under kommande praktikperioder. Jag har sett det jag behöver se och vill nu komma till en annan skola som fungerar på ett annat, förhoppningsvis bättre, sätt.

VFU-ansvarig är väl medveten om problemen på skolan men försöker få mig att stanna kvar där genom att föreslå att jag ska försöka förändra matteundervisningen på egen hand - men vad ska jag då med en handledare till? Nåväl, den praktikansvariga personen bekymrar sig över hur handledaren ska underrättas - vilka (svep)skäl som ska ges som förklaring - utan att handledaren blir sårad. Och jag som trodde, i min enfald, att VFU-ansvarigs uppgift var att se till att jag som student får en bra utbildning.

Informera föräldrar vid kränkningar

Hur kan kränkande handlingar få fortgå år ut och år in - och alla vet vad som pågår? Lärare, elever, skolledare. Men inte föräldrarna.

Jag har hört argument mot att kontakta föräldrarna. Att den kränkta eleven inte vill att föräldrarna ska veta. Att kränkningarna skulle bli värre om föräldrarna till dem som kränker får veta. Detta är argument som lärare på min praktikskola kan framföra.

De vill slippa föräldrasamtal. Det är jobbigt, det är besvärligt, de vet inte hur man gör. Framför allt med föräldrar som är helt oresonabla, som helt och fullt försvarar sitt barn trots att det kränkt andra barn. Hur samarbetar man då med hemmet? Likafullt så måste alla omyndigas vårdnadshavare inolveras.

Sedan kan man ju alltid lägga skuld på den kränkte. Han eller hon får liksom skylla sig lite själv för att han är avvikande. Om han/hon ändrade sig, resoneras det, så skulle han/hon klara sig mycket bättre och få en mycket smidigare skolgång. Visst kan det vara så - lite ändringar och livet blir lättare. Det kan dock aldrig, jag menar verkligen aldrig, vara ett skäl för kränkning. Det gör mig skitförbannad.

... men jag stretar irriterad emot

Jag känner att jag blir arg. Argare än jag vill bli. Argare än vad jag behöver bli. Argare än vad som är fruktbart att bli.

Min frustration har byggts upp och börjar snart omvandlas till ilska - eller har processen redan börjat? Idag blev jag uppretad på en elev som knuffade och slog en annan elev. Jag undrade varför. Blir ni förvånade när jag säger att svaret jag fick var "han slog mig".

Jaha, och det ger dig rätt att slå honom? Självklart, tyckte eleven. Så du har inget ansvar för vad du gör? Jo, jag tar mitt ansvar, svarar eleven. Hurdå? undrade jag. Genom att slå, sa eleven och gick.

Jag blir arg, jag blir trött, och jag undrar varför i helvete jag bryr mig. Jag känner att jag själv snart sänker mig till deras nivå (ja, det finns en nivåskillnad och deras är lägre) då jag inte kan hålla distansen, vara lugn och cool, vara glad och generös, vara analytisk och pedagogisk. Istället blir jag jävligt lätt irriterad. Och hur bra är det på en skala?

Jag börjar vänja mig

... vid attityderna, vid tröttheten, vid likgiltigheten, vid avsaknaden av driv. Jag kom på mig själv att se VFU:n som en övergångsperiod, en tid som jag måste genomlida för att sedan kunna vara någon annanstans, ha mina egna klasser och sköta min egen undervisning.

En sådan inställning är farlig. Men det är en överlevnadsinstinkt. Jag kan inte gå omkring och vara ... ja, förvånad och förbannad. Det tar för mycket kraft. Det känns som slöseri med energi. Usch, jag gillar inte att jag känner så här och tänker i dessa banor.

Dåligt samvete har drabbat mig

Idag hade jag hjälpte jag en mindre grupp elever i grupprummet med att räkna matte. De stönade och stånkade, men de flesta jobbade på rätt bra. De ställde frågor, vi resonerade och kom fram till ganska bra saker tillsammans.

"Hur länge ska du vara kvar?" undrade en elev. "Två veckor till", svarade jag. "Åh nej, inte längre!" sa flera av dem i kör.

Jag blev glad över gensvaret. Samtidigt som dåligt samvete drabbade mig. För de tror att jag kommer tillbaka senare på terminen, men jag jobbar ju på att byta praktikplats. Det känns som om jag sviker dem och det känns inte bra.

Är jag för negativ?

Ibland undrar jag om jag inte har alltför lätt att se brister istället för att se det positiva. Efter ännu en VFU-dag har jag fått uppleva det som gör att jag vill bli lärare - att det är så häftigt när det händer något i eleven. Ett leende sprider sig, självförtroendet höjs och eleven förstår.

Ett annat skäl är att ungdomar är så häftiga! På gränsen mellan barn och vuxen. Jag vet att det låter klyschigt, men deras försök att verka vuxna, självständiga men inte alltid ansvarstagande, är charmiga och inte så sällan turbulenta. Det kanske låter nedlåtande, men det är i så fall inte min avsikt.

Jag avundas dem inte. Samtidigt känner jag så väl igen mig. Jag var inte världens mest skötsammaste elev. Och ibland inte så lite uppkäftig. Det bästa var naturligtvis att knyckla till lärarens på dennes hemmaplan - med kunskaper.

Jag har börjat lära känna underbara elever på min VFU-skola. De är inte nödvändigtvis ordningssamma, men de har en underfundig attityd som slår an hos mig. Ingenting är självklart. Och det är det för tillfället inte för mig heller.

Lärare som bevissamlare

En elev trakasserar andra elever vid upprepade tillfällen. Lärarna är väl medvetna om problemet och har tagit upp det med eleven som beter sig illa. Men eleven bara blånekar.

Det visar sig också att eleven hela tiden fäller mycket negativa omdömen om sig själv. En lärare konstaterar att eleven har en negativ självbild och troligen mår dåligt.

Vad gör lärarna?

Jo, samlar bevis. Rådet som ges är att aldrig vara ensam när man som lärare går i konflikt med eleven utan att alltid ha en tredje person med som vittne. Eleven anses också vara subtil i sina elakheter och därför är det extra viktigt att anteckna alla småsaker.

Eleven måste kunna ställas mot väggen och överbevisas. Därför måste bevissamlingen vara gedigen och fulltäckande innan man konfronterar eleven.

Detta är en högst märklig inställning. Det är ju uppenbart att eleven behöver stöd och hjälp! Och hade jag varit elevens förälder hade jag blivit mäkta förbannad. Dels över attityden, dels över åtgärderna, dels över att inte bli informerad och sedd som en samarbetspartner.