Vem äger problemet?

Eleven har inte med sig läroboken. Efter halva lektionen går eleven ut till skåpet och hämtar den. När lektionen är slut ligger boken fortfarande oöppnad på bänken.

Nästa lektion säger läraren till eleven: "Vem är det som drabbas om du inte lär dig något? Inte är det jag i alla fall."

Men har läraren rätt? Nej, anser jag, eftersom det är även lärarens ansvar att eleven når målen för godkänt. Framför allt på grundskolan har skolan ett stort ansvar för elevernas lärande. Ändå försöker läraren lägga över det på eleven.

Respektlöshet är legio

Eleverna kommer och går. En del har inga böcker med sig, andra saknar penna. Att inte göra nånting på lektionerna är legio för vissa - och istället störa resten av klassen. Mp3-spelare är inpluggade i örongångarna. Andra föredrar att snacka i telefon. Det tuggas frenetiskt på tuggummi och godis. Suddgummin far genom luften - hårt, så att det ska göra ont på den som träffas. Bänkarna klottras ner, och städet har tröttnat på att göra rent dem.

En lärare försöker skapa ordning genom att höja rösten. Hon går upp i falsett. Ingen lyssnar. En annan blir förbannad, det hjälper inte nämnvärt heller. Efteråt snackas det skit i lärarrummet om eleverna.

Skolans allmänna utrymmen är torftiga. Uppehållsrummet är tråkigt och misskött. Trasiga soffor - de var nya förra året. Väggarna lyser tomma. Det gemensamma elevarbetet som sattes upp blev snabbt vandaliserat. Då togs det ned. Det är lärarnas ansvar att se till att det inte förstördes, förklarade en lärare för mig, och när lärarna inte kunde efterleva det plockades elevkonsten ner. Men, undrade, jag, är inte det allas ansvar?

Jag undrar: Om vi inte förväntar oss att eleverna är kapabla att ta ansvar och att respektera sina medmänniskor, hur påverkar det deras sätt att agera? Om lärarna saknar respekt för eleverna, hur ska vi då förvänta oss att eleverna respekterar lärarna och varandra?

"Jag är nog ingen bra handledare"

"Jag är nog ingen bra handledare", säger min så kallade lokala lärarutbildare till mig på måndag morgon när vi ses efter helgen. Vad ska jag svara på det?

"Det som jag ser kan bli lite problematiskt", svarar jag och försöker vara diplomatisk, "är att eleverna jobbar helt på egen hand och att du nästan inte har några genomgångar." Sen kom eleverna till första lektionen. Vi har inte berört ämnet mer.

Jag skulle önska att matematikundervisningen var mer laborativ och att synen på ämnet och didaktiken var mer konstruktivistisk. Jag vet, det är ett fint ord och tillika ett modeord. Men jag tror att eleverna lär sig bättre om de själva får vara med och upptäcka samband, än om de läser innantill och sedan tränar på det som presenterats för dem.

Matteboken regerar!

Eleverna i "mina" klasser på 6-9-skolan där jag praktiserar använder MatteDirekt. De räknar i sin egen takt i boken och har mycket sällan gemensamma genomgångar. Läraren går runt och hjälper en i taget. Tacka sjutton för att hon vill ta ytterligare en lärarresurs i klassrummet - eftersom hon inte räcker till för att ge den hjälp som eleverna behöver. Och det löser hon genom att ta sig an en lärarstudent, dvs mig.

Men vad ger det mig? Hur ska jag utvecklas didaktiskt med detta undervisningsupplägg? Antingen får jag följa henne i hasorna och lyssna på hur hon samtalar med eleverna. Eller så får jag också gå omkring och hjälpa eleverna att förstå. Men då får jag ju ingen annan feedback på min undervisning än den eleverna ger mig. Hon kan förvisso lyssna på hur jag samtalar med eleverna, men då blir det ju inte den där extra lärarresursen som hon ville ha.

Min handledare gör planeringen till kommande veckor över helgen. Hon har tänkt att ha en av de sällsynta genomgångarna på måndag. Hon frågade mig om jag ville hålla i den. Jag tackade nej eftersom jag inte med när hon gör sin planering. Dessutom, efter bara varit där några dagar, kan jag inte avgöra vad som är repetition och vad som är nytt - detta påverkar ju hur jag skulle presenterat materialet. Jag tyckte att det var en ytterst bakvänd situation samtidigt som jag kände mig dum som sa nej.

Eleverna räknar som sagt på i egen takt. Är de klara med ett kapitel går de på nästa. Min handledare menar att hon inte vill tvinga de snabba/duktiga att vänta in de långsammare/svagare. Men skulle det inte vara möjligt att den första gruppen får arbeta med fördjupningar och får möjlighet att möta andra utmaningar?

Matematik ska ju vara ett kommunikationsämne. Men om eleverna inte särdeles ofta diskuterar matematiken de sysslar med blir det inget kommunikationsämne. Det visar sig även i att de har svårt att ställa frågor. Det vanligaste är "Hur gör jag här?" När jag sedan ber dem att berätta hur de löst förra talet så kan de inte det. I räknehäftet har de bara skrivit svaret och beräkningen är antingen gjord i huvudet eller på bänken. Och de elever som aldrig ställer frågor tvingas aldrig formulera sig och sitt matematiska tänkande i ord.

Jag skulle vilja bedriva undervisningen på ett annat sätt än vad som nu sker i dessa klasser. Det gör att jag känner mig frustrerad inför den stund jag ska leda undervisningen i grupperna. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska hantera det. Eller så löser jag problemet genom att försöka ragga upp en annan skola och en annan handledare.

Ibland undrar jag vad jag gett mig in på

Idag var en sådan dag. Undervisning i organiserad form är mycket svår att få till. Elever kommer och går, de står på bänkarna, springer omkring, knuffar och bråkar. Några tappra stackare försöker koncentrera sig. Det blir inte många tal räknade på en fyrtiominuters lektion.

Gemensamma genomgångar är bortrationaliserade i elevdemokratins anda. Eftersom alla elever kör sitt eget race genom matteboken blir det enorma protester när läraren försöker gå igenom något som kräver klassens uppmärksamhet. Det buas och ropas "Det där kan vi redan!".

Privatundervisning i grupp blir resultatet där vissa får mycket hjälp och andra ingen alls. Inte konstigt att läraren välkomnar en lärarstudent - en till resurs i klassrummet som kan hjälpa eleverna. Hmm, får eleverna en likvärdig utbildning?

Vill vi ha självständiga och kritiskt tänkande individer - egentligen?

Läste igår en debattartikel i Svenska Dagbladet med titeln "Mönsterbarn eller monsterbarn?". Medieforskaren Dino Discovi ifrågasätter där skoldebattens och folkpartiets skri efter ordning och reda som lösningen på skolans problem som anses bero på att demokratiseringen gått för långt.

Vill vi ha självständig och kritiskt tänkande individer - egentligen? Är det inte så att vi vill att alla ska vara sådär lite lagom självständiga och lite lagom kritiska. Som det står ovanför Uppsala universitet: Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större. Arbetsgivare efterfrågar för visso ansvarstagande, självständiga och drivande personer - men de måste också kunna ta order.

Det bästa är kanske om vi gör det som andra förväntar sig samtidigt som vi tror att vi gör det av egen fri vilja. Anställda som internaliserat ledningens synsätt och mål gör det som ledningen vill utan att de behöver styras - de anställda är inifrånstyrda (manipulerade kanske en självständig och kritiskt tänkande individ skulle sagt). Detta är syftet bakom "new management". Något för skolan, kamske?

Nu är jag glad igen

För jag har - efter en del strul, irritation och förvirring - fått en kanonhandledare ute på skolan. Eller lokal lärarutbildare som det heter. Hon är trevlig, lagom ambitiös och intresserad av att diskutera och svara på alla mina konstiga frågor. Och hon har en föredömlig kontakt med eleverna. Av henne kommer jag att kunna lära mig massor!

Och ja, "Välkommen till verkligheten" är en fras jag redan fått höra från en erfaren men dock ej särdeles gammal lärare.

Obehöriga lärare - duktigare än behöriga?

Så kom den reviderade rapporten från skolverket. Den första versionen drogs in och den tämligen nytillträdde skolminister Baylan anklagades för ministerstyre. Den beryktade slutsatsen i rapporten var att obehöriga lärare var bättre än behöriga. Hur kan man komma fram till ett sånt resultat? Jo, genom att sätta likhetstecken mellan produktionsresultat och betyg.

Men kan man överhuvudtaget utvärdera en skolas arbetsinsats utifrån betygen som de sätter? Nej, det är ett högst tveksamt mått på kvalitet. Men nu är det inte kvalitet som skolverket är ute efter att mäta utan effektivitet, närmare bestämt relativ effektivitet. Den relativa effektiviteten ska visa hur mycket output (betyg) vi får utifrån input (lärarkompetens och elevsammansättning). Detta är tveksamt av flera skäl.

Det bästa sättet att vara effektiv är att skaffa bra råmaterial som inte behöver bearbetas utan som kräver en minimal process inför leverans. Ändå är skolpengen densamma för en duktig elev som för en sämre.

"Vi har valt en output-orienterad DEA-modell eftersom det bör vara skolans huvudsakliga strävan att förbättra elevernas resultat givet sin budgetram. ... DEA kan därför något förenklat uttryckt beskrivas som en metod för att mäta skolors prestation i förhållande till ”best practice”, dvs. skolans prestation i förhållande till den skola som lyckas bäst med samma resursram." (S. 7f)

Skolverket förklarar mycket noggrant hur man mäter avstånd på y-axeln, men mycket lite om modellens grundantaganden och dess kvantitativa metoders brister för att analysera och utvärdera en verksamhet som är kvalitativ till sin natur. Däremot påpekas att vissa mål som skolan har inte ryms inom ramen för studien, såsom skolans mål för värden och normer (värdegrundsmålen) som ligger utanför betygen. Å andra sidan skriver skolverket att det går att inom ramen för en DEA-analys fånga kvalitativa aspekter - men sedan i en fotnot skriver de:

"I dagsläget saknas dock mått på mer kvalitativa aspekter av skolan i det nationella uppfäljningssystemet [sic!]." (S. 27)

Höga slutbetyg ska i teorin spegla om eleven når upp till kraven som ställs. Men det är också en fråga om tolkning. Tolkning av kraven, tolkning av elevens kompetens i ämnet. Detta problem som enskilda lärare hanterar menar man jämnar ut sig när man använder den enskilda skolan som mätenhet.

På en konkurrensutsatt marknad, som grund- och gymnasieutbildning faktiskt är, blir betygen ett konkurrensmedel. Höga slutbetyg drar till sig elever till skolan. Om jag vet att höga betyg genererar intäkter till skolan finns det en ekonomiskt incitament till att sätta höga betyg. Och vet skolan dessutom att detta används som ett mått på kvaliteten, effektiviteten eller "output" i undersökningar och utvärderingar finns det än större anledning att trycka på lärarna att inte tveka att sätta ett högre betyg.

Att sätta höga betyg kan vara ett sätt att mörka sin oskicklighet. Jag vickade för en lärare som genomgående satt en betygsgrad högre än vad jag i samråd med mina lärarkollegor ansåg att eleverna skulle fått. Idag är lojala lärare som följer skolledningens anvisningar att inte underkänna elever en tillgång. Och en obehörig lärare är mer beroende av sin arbetsgivares gillande än en behörig och blir därmed mer lojal med de riktlinjer (eller diktat) som skolledningen ger i betygsfrågor. Därför måste man också ifrågasätta slutsatsen varför friskolor är bättre än andra skolor - tack vare eller trots en högre andel obehöriga lärare.

Som sagt, betyg speglar inte nödvändigtvis kvaliteten i undervisningen och skolans arbete.

Men vad är egentligen slutsatserna från skolverkets rapport? Jo, att det är

... en liten spridning i den relativa effektiviteten mellan skolor. Detta är föga förvånande då Sveriges grundskolor i ett internationellt perspektiv har en liten variation i studieresultat mellan skolor. (S. 16)

Vad gäller inflytandet av pedagogisk examen så finner man inget samband.

"Något förvånande visar regressionsanalysen inget samband mellan relativ effektivitet och pedagogisk högskoleutbildning samt adekvat utbildning för tjänsten. Vissa tidigare effektivitetsstudier på skolområdet har inte heller kunnat påvisa något samband mellan relativ effektivitet och andelen lärare med pedagogisk högskoleutbildning." (S. 26)

Men det betyder ju bara att personer utan pedagogisk examen sätter minst lika höga betyg som de med examen. Eftersom det bara är betyget man mäter som mått på skolans output, så är det den enda slutsatsen man kan dra.

Vad som är extra intressant är att konkurrensutsatta kommuner visar högre effektivitet, dvs både de kommunala skolorna och de fristående skolorna i kommunen har högre betyg med hänsyn tagen till input-faktorerna (lärartäthet och elevernas socioekonomiska och etniska bakgrund):

"I linje med en tidigare effektivitetsstudie av svenska grundskolor erhålls en positiv samvariation mellan relativ effektivitet och andelen elever i fristående skolor. Det innebär att skolor som ligger i kommuner med en hög andel elever i fristående grundskolor ... i genomsnitt har högre relativ effektivitet än andra skolor. ... Analysen visar också att fristående skolor i genomsnitt har högre relativ effektivitet än kommunala skolor. Detta kan vara en effekt av så kallad cream skimming, dvs. positiv selektion av elever." (S. 26)

Ett annat problem som man tar upp i rapporten är att

"skolor med en hög andel elever som invandrat till Sverige efter sju års ålder har en lägre relativ effektivitet ... Skolor med hög andel av dessa elever tilldelas även extra resurser utan att detta kortsiktigt resulterar i motsvarande höga resultat." (S. 26)

Avslutningsvis kommenterar skolverket resultaten i rapporten:

"Att vi inte hittar något samband [mellan pedagogisk examen och betyg] kan bero på att begreppet pedagogisk högskoleutbildning är ett grovt begrepp som inte tar hänsyn till om läraren har utbildning i det ämne som denne undervisar i. Lärarkompetensens stora betydelse för elevernas utbildningsresultat är emellertid väl belagd i forskningen. Frånvaron av samband mellan variablerna i denna analys kullkastar inte dessa forskningsresultat men bör bli föremål för fortsatt analys.
Vidare visar regressionsanalysen att fristående skolor samt skolor (oavsett huvudman) som ligger i kommuner med en hög andel elever i fristående grundskolor har en högre relativ effektivitet. Även här är viss försiktighet påkallad när det gäller tolkning och slutsatser." (S. 30)

Vad lär vi oss i skolan? Vad ska vi lära våra elever? Tro inte på allt du ser och hör. Gå till källan och var kritisk!

Nu är jag sur

... på hur lärarhögskolan hanterar den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU). Jag ska komma till en skola på måndag, till en handledare som de inte har lyckats nå. "Hon har fel på mejlen", säger den VFU-ansvariga personen. Nähä, men lyft telefonen då. "Vilken bra idé, det kan du göra!" Den som sa't han va't. Och det fick jag reda på nu, fredag kväll, och jag ska dit på måndag. Snacka bra planering.

I början av utbildningen berättade de så stolt att de valt handledare med omsorg. Vicket skitsnack! "Oj, vi trodde vi bara skulle få gymnasielärare på det korta programmet."

Jag frågade om de pratat med skolor i en närliggande kommun som också påstås vara en VFU-kommun. Hon påstod att de inte tar emot studenter. att de håller på och reviderar sin policy. Jag frågade igen, har ni pratat med någon skola i kommunen ifråga. Men det har de inte. Jag kan betacka mig för dåliga undanflykter. "Om det inte funkar kan du ju byta nästa termin." Jag kan snacka med skolor själv - bara jag vet att det är så jag måste göra för att få en okej praktikplats.

Hur var det nu med de hårda kraven?

Som jag tidigare skrivit om fick jag ett brev i somras där kursledaren varnade för höga krav. Nu har jag gått på lärarhögskolan i två veckor. Hur har det förhållit sig med de hårda kraven?

Det som varit obligatoriskt hittills är vissa seminarier. Till dessa ska man ha kommit förberedd och funderat lite kring några frågeställningar. Funderingarna ska man ha skrivit ned på en sida eller två som man sedan lämnat in.

Var det sagt. Men hur blev det? Om jag velat hade det räckt med att gå på föreläsningarna, skriva ned lite anteckningar och närvara vid seminarierna. Inlämningen skippades på ett av dem. Vi skulle också ha skickat våra funderingar till varandra, men det var inte ens hälften som gjorde det.

Alla lärare hittills har varit toppenbra. De är engagerade, de lyssnar på oss studenter och lyfter fram olika perspektiv. (Med undantag för en förvisso engagerad lärare men som älskar att höra sin egen röst alldeles för mycket och som använder språket som ett uttryckligt maktmedel.)

Det bådar fortfarande gott inför framtiden. Och snart ska vi ut på skolor!

Nationella proven är orättvisa!

Klart att de är orättvisa. Det är väl inget att förvånas över att elever som är duktigare på svenska och "svensk kultur" tack vare det får fördelar på alla prov som kräver att de läser svensk text för att lösa uppgifterna. Jag tycker heller inte att det är fel när vi faktiskt lever i Sverige och går i svensk skola.

Elever på yrkesprogrammen anses också missgynnade. Även om kursen Matematik A ska vara lika för alla så är realiteten en annan. Jag har pratat med mattelärare på gymnasiet som får elever på yrkesprogrammen som inte ens når upp till kraven som ställs i årskurs 5. Men de har likväl gått ut grundskolan med godkänt betyg. Självklart blir undervisningen för dessa elever annorlunda än för de med bättre förkunskaper.

Nationella prov ska ge underlag för mer rättvisa betyg. Proven är också ett styrmedel eftersom proven är en central tolkning för lärarna ute på skolorna om vad som är viktigt och vilken kunskapssyn som förespråkas. Provet i matematik genomsyras av en konstruktivistisk syn där begreppsförståelse är central. Man konstruerar öppna frågor där flera svar är korrekta men som kräver att man förstått begreppen för att kunna lösa uppgiften. Jämför följande två uppgifter:

Rita en rektangel med arean 24 cm².

Hur stor area har en rektangel med sidorna 4 cm och 6 cm?

Om du inte förstår den översta frågan, beror det då på bristande kunskaper i svenska eller i matematik? Uppgiften är svår att lösa om du inte förstår vad du läser. Det finns heller inte bara en enda korrekt lösning. Den andra frågan däremot är det mycket lättare att gissa sig till lösningen på - och det finns bara ett svar som är rätt.

Matematik är ett kommunikationsämne, heter det. Men om vi inte ska använda svenska språket för att tala matematik, vilket språk ska vi då använda? Hur vi ser på kopplingen mellan naturligt språk och det matematiska språket beror på hur vi uppfattar ämnet matematik och vad vi anser vara matematikkunskaper.

Undersökningen som skolverket gjort bygger på åsikter hos lärare och elever. Det ansvariga undervisningsrådet menar att studien visar på brister i gymnasieskolans struktur. Men skolministerns slutsats blir att det är i första hand proven som måste göras om, och det snabbt.

Snälla, skona oss från panikreaktioner! Dessutom, studien bygger på vad lärare och elever tycker, hur de uppfattar proven inklusive förberedande undervisning och genomförande. Det är kanske där som en förändring måste komma till stånd? För att svara på frågan om proven verkligen är otillbörligt snedvridna eller inte, och i så fall på vilket sätt, så måste nog en annan undersökningsmetod användas.

Att lära sig lära - skolans främsta kunskapsmål

För hundra år sen fanns det mer kunskap i skolan än är de flesta hem. Idag är förhållandet det omvända. Det eleverna kan lära sig i skolan kan de lika gärna lära sig utanför skolan. Så vad blir då skolans "kunskapsmål"?

Att lära eleverna att lära.

Många talar idag om att vi måste förstärka "kunskapsskolan". Men det är inte det vi behöver i första hand. Utan att hjälpa eleverna att tänka självständigt, att förhålla sig kritiskt, att se olika perspektiv, att värdera information. Kunskap skapas inom oss, informationen blir till kunskap först när eleven har gjort den till sin. En skola kan därför inte lära ut kunskap, däremot uppmuntra och stödja eleverna i sitt lärande.

Jag menar inte att skolan inte ska syssla med kunskaper. Men exakt vilka kunskaper är kanske inte så viktiga som vi vill tro. Det är inte kunskaper i sig som är det viktigaste utan vad vi gör med dem. Att vi har förmåga att använda dem men också förändra dem. Genom att lära om och att lära nytt. Det vill vi att våra elever bär med sig hela livet.

Jag hade lovat mig själv

... att inte läsa Folkpartilasses dagbok, men kunde sedan inte låta bli. Han skriver att betygsstress är en realitet, men att vi inte kan avstå från den.

Men dagarna i Vällingby har också gett tydliga argument för betyg. Det är uppenbart att de betyder enormt mycket för elevernas motivation. ... Jag tror ärligt talat inte att den svenska grundskolan har råd att avstå från ett instrument som bidrar så mycket till motivation och koncentration, sedan må kritikerna tala hur mycket som att betygen snedvrider och ibland slår orättvist.
Och intrycket från min observationspost är att det är elever som har lite svårt för sig som behöver betygen mest. Resten klarar sig förmodligen hyggligt ändå.

Tyvärr utvecklar han inte resonemanget - varför är det de sämsta eleverna som behöver betygen bäst? Vilket slags motivation är det betygen skapar? Knappast en motivation som drivs av eleverna själva, av deras intressen och nyfikenhet.

Elevdemokrati och föräldrainflytande är inget som Lasse verkar intressera sig för. Vilket jag förväntar mig av ett parti som påstår sig ha en liberal ideologi. Däremot är man för konkurrens. Att det känns ovant att marknadsföra sig är den enda nackdel som Lasse tycks se. Han blundar för många av de problem som friskolereformen fört med sig såsom lojalitetskonflikter, lärare som förbjuds sätta IG, designade utbildningar för att undvika problematiska elever. Han blundar för bristande insyn, att samma handlingar har olika offentlighetsstatus i friskolor och kommunala skolor. Han blundar för mörkläggning av problem - ett dåligt rykte är döden för en friskola.

Även om mycket av det han skriver är småtrevligt och vettigt undrar man om han hade behövt praktisera på en skola för att få dessa insikter? Han blir rent löjeväckande när han skriver om hur han diskuterat med ett av lärarfacken och gett "en direktrapport från verkligheten" - vilken verklighet tror han att lärarnas fackliga företrädarna verkar i? Verkstadsindustrin?

Jag tycker att "Lasse praktiserar i skolan" är ett obehagligt pr-jippo som avslutas med ett besök av journalister.

Rektor och jag hade kommit överens om att journalister fick komma sista timmen, vilket eleverna verkade uppskatta. De poserade glatt för fotograferna. Jag hörde att de sade snälla saker om mig i olika intervjuer.

Tack och lov valde de flesta nyhetsmedier att inte uttnyttja dessa omyndiga barns utsagor, vilket Lasse och folkpartiet gärna gjorde.

Läroplanen - ett politiskt (och religiöst) dokument

Idag skulle vi diskutera vagheter, mångtydigheter och motsägelser i läroplanerna. Vi fastnade vid tredje stycket där det står om att de grundläggande värdena är i överensstämmelse med "den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism". Det blev en i mångt och mycket spretig diskussion men det allmänna omdömet var att om undervisningen ska vara icke-konfession (som det slås fast i stycket därpå) så kan värdegrunden - den värdegrund som vi ska sträva efter att alla elever ska stå på - inte vara kristen. Men så är det ju också resultatet av en politisk kompromiss - och skolgången blir i det perspektivet inte en utveckling till en fri individ utan till en politisk produkt.

Kristna eller inte, västerländska eller inte, det finns vissa värden som vi kanske måste slå vakt om. Människors lika värde, oavsett förtjänster och meriter, är ett sådant. Men självklart är alla människor inte lika mycket värda för mig. Att staten ska behandla alla som lika mycket värda är kanske självklart för oss. Eller kanske inte. Om landet exempelvis drabbas av en epidemi (eller ännu värre en pandemi) av fågelinfluensa så kommer vi lida brist på vaccin. Därför kommer vissa vaccineras före alla andra. Är vi då ur statens perspektiv verkligen lika mycket värda? Är eleven lika mycket värd som rektorn?

Det finns så många mångtydigheter och motsägelser i läroplanen som det hade varit intressant att diskutera. Som att fostran svårligen kan ske samtidigt som man respekterar individens frihet och integritet.

Den onyttiga kunskapen

... måste också få en chans, skriver Dagens Nyheter på ledarsidan idag (5/9 -05). Hur kan vi veta vilken kunskap som är nyttig och vilken som inte är det? Naturligtvis kan vi inte förutsäga det - det beror på person och situation.

En av de vanligaste frågorna lärare möter är "varför ska jag lära mig det här?" Det är också den svåraste att svara på. Jag vet ärligt talat ofta inte vad jag ska säga. Lärarvänner svarar frankt "därför att du måste". "Jaha", svarar eleven, "men när kommer jag ha användning för det här?" Vilket är en retorisk fråga från elevens sida.

Nyttotänkandet är vida utbrett. Ju kortare framtidsperspektivet generellt är i samhället, desto svårare är det att argumentera ur ett nyttoperspektiv. Inom matematikämnet försöker man göra räknandet intressant och nyttigt genom så kallad vardagsmatematik. Men frågorna man behandlar, typ hur många tapetrullar behöver du köpa för att tapetsera om ditt rum, löser man i vardagen genom att fråga en fackman. Vardagsmatematiken blir konstruerad och paradoxalt nog världsfrånvänd. Plus otroligt ointressant.

Nej, fram för kunskap som vi idag inte kan se den praktiska nyttan av! För att citera DN:s ledare:

Vi behöver ett generösare samhällsklimat och ett mindre inskränkt nyttoperspektiv. Utan en sådan förändring förblir ”kunskapssamhället” mest en floskel.

Men frågan om skolans uppgift i första hand är att förmedla kunskaper (i den traditionella meningen som DN hävdade igår) finns det all anledning att återkomma till ...

Ökade kunskaper ger ökad konkurrenskraft

Vi kan svårligen konkurrera på den globala marknaden med låga löner och låga produktionskostnader. Att ökade kunskaper ger ökad konkurrenskarft är också Dagens Nyheters femte punkt för nya jobb (DN:s ledarsida idag 4/9 -05).

För att öka kunskapsinnehållet i produktionen krävs skolor i världsklass, ett livslångt lärande och starka drivkrafter för både individer och organisationer. Här behövs ökade resurser till skolan men framför allt en gammal hederlig fokusering på kunskaper, så att morgondagens jobbsökare inte lämnas i sticket på en krävande arbetsmarknad.

Men vilka är dessa kunskaper - egentligen? På vilket sätt skiljer sig dessa kunskaper från de som idag lärs ut i förskolor, grundskolor, gymnasieskolor, högskolor och universitet? Att DN vill ha "en gammalt hederlig fokusering på kunskaper" gör att vi verkligen bör diskutera vad vi menar med kunskap(er).

Även om vi kan ringa in vilka kunskaper som är gångbara inom företag och andra organisationer idag så är det inte för dagens förhållanden som en förändring är ämnad för utan framtiden. Vem är tillräckligt klarsynt för att veta vilka kunskaper som krävs av arbetsmarknaden om 15 eller 20 år? Här har historien visat att vi ofta gått bet på att förutspå detta. Framför allt när inte minst näringslivet hävdar att omgivningen är allt annat än stabil utan förändras allt snabbare i globaliseringens tidevarv som innebär ökad osäkerhet, mindre förutsägbarhet och ständig anpassning. Den ständiga anpassningen ska enligt DN lösas bland annat med flexiblare arbetsmarknadslagstiftning och genom "utbildning och matchning".

Därför är det relevant att fråga sig vilken huvuduppgift skolan har. DN vill lägga stort ansvar på skolan för att individen har den kunskap som arbetsgivare efterfrågar, att göra dem anställningsbara är skolans uppgift. Vilket ansvar har arbetsgivare att utbilda och utveckla sina anställdas kompetens? Är det skolans huvuduppgift att leverera personal till en krävande arbetsmarknad? Är det att stödja förverkligandet av individernas egna livsprojekt? Eller är det något annat?

Som att föra vårt arv vidare? Under rubriken "Demokrati är också att lära sig förlora" (i Pedagogiskt Magasin 3/2005) ifrågasätter förre socialdemokratiske skol- och utbildningsministern Bengt Göransson särintressens inflytande över skolan och menar att bestämmanderätten över skolan måste tillkomma alla medborgare.

Skälet är att skolans grundläggande stora, helt avgörande samhällsuppgift varken är att leverera kunnig personal till näringslivet eller engagerade medarbetare till samhällsapparaten. Skolans största uppgift är att tillse att det samlade livsverket förs vidare.

Om vi går tillbaka till diskussionen om kunskaper, så menar DN:s ledare att dagens skola inte sysslar tillräckligt med kunskaper. Men grund- och gymnasieskolan är målstyrd med specifika kunskapskrav som varje elev ska ha uppnått när han eller hon går ut. Är det dessa mål som ska förändras och/eller är det hur skolan ska nå målen? Idag sätts målen upp centralt och preciseras på lokal nivå, i kommunen och på den enskilda skolan, som också bestämmer hur arbetet konkret ska gå till.

Nu är det många som inte klarar målen i de ämnen som anses vara viktigast och därför benämns kärnämnen, nämligen svenska, engelska och matematik. Beror detta på att skolan inte fokuserar på kunskaper eller för att det lämnas åt skolan att lösa andra problem som det övriga samhället inte förmår lösa?

De grundläggande frågorna om skolan är vem som ska bestämma, vad den syftar till och hur arbetet ska gå till. Den synen som DN ger bör diskuteras, och jag hoppas att de återkommer med en fördjupad diskussion och konkretiserar sina idéer i de följande artiklarna i den serie som ledaren utgör inledningen.

Hur ska jag hinna med?

Ja, jag är ambitiös. Likaså är många av mina medstudenter. Vi undrar hur f-n ska vi hinna läsa två böcker och skriva tre fyra sidor pm om dem att leverera till våra kursare senast onsdag kl 9.00? Framför allt då en av böckerna inte går att få tag på i bokhandeln och tar minst en vecka att få hem i lådan från e-boklådor?

Skrämseltaktik? Kanske. Men kursledaren sa att det räcker om vi har det klart till seminariet på torsdag. Många fortsatte klaga. Kursledaren sa då att det är inte en koll på om vi kan litteraturen eller ej som är huvudsyftet med skrivuppgiften, utan att vi ska komma förberedda så att diskussionerna blir givande. Risken är annars att vi bara sitter av tiden. Vilket hon hade erfarenhet av från tidigare år.

Dags att börja läsa!