Jag börjar vänja mig

... vid attityderna, vid tröttheten, vid likgiltigheten, vid avsaknaden av driv. Jag kom på mig själv att se VFU:n som en övergångsperiod, en tid som jag måste genomlida för att sedan kunna vara någon annanstans, ha mina egna klasser och sköta min egen undervisning.

En sådan inställning är farlig. Men det är en överlevnadsinstinkt. Jag kan inte gå omkring och vara ... ja, förvånad och förbannad. Det tar för mycket kraft. Det känns som slöseri med energi. Usch, jag gillar inte att jag känner så här och tänker i dessa banor.