Folke - en personlig auktoritet

Vikarien var inte huvudpersonen i dokumentärfilmen "Vikarien". Den ordinarie läraren Max ringer sin gamla lärare Folke och ber honom komma till högstadieskolan i Hallonbergen - en skola där ledningen abdikerat, kollegerna är sjuka och eleverna regerar. Jag känner igen situationen från VFU:n med elever som kommer och går som de vill, snackar och gör allt annat än det läraren ber dem om. Folke slår linjalen i katedern och accepterar inte oordningen.

Där Max misslyckas med undervisningen lyckas Folke bättre. Max och Folke är dock aldrig i klassrummet samtidigt. Det är synd. De kommenterar bara sina upplevelser i arbetslagsrummet. Men vad är det egentligen som gör att eleverna knackar på dörren till arbetslagsrummet och ber om att få ta Folke i hand? Vad är det som gör att de sjunger för honom korridoren? Hur kommer det sig att han får en liten svans elever efter sig när han rör sig på skolan?

Det som jag tycker skiljer Max och Folke åt är inte att den ena skulle vara mer engagerad än den andre, men engagemanget tar sig olika uttryck. Medan Max är fokuserad på elevernas resultat och betyg vill Folke möta människorna i bänkarna framför honom. Han poängterar från början att han visar respekt för dem genom att stå upp och hälsa, och han vill att de visar honom samma respekt.

Folke vill veta vad de heter, varifrån de kommer, vilka erfarenheter de har gjort, vad de vill bli, vad de är intresserade av - han vill veta vilka de är. Och han berättar vem han är, vad han är van vid, hur det går till där han kommer ifrån. Han blir intressant i elevernas ögon - det finns en ömsesidig nyfikenhet. De vill lära känna varandra.

Max har gått in i en annan lärarroll. Han vill inte vara en auktoritet utan ser sig själv som förstående - kanske är för förstående, resonerar han, för han menar att en auktoritär lärarstil är dömd att misslyckas.

Det gör ont i mig när flickan kommer fram till Max och berättar att hon och hennes familj kommer att utvisas i maj. Max säger att det är i alla fall bra att hon då kommer att ha gått nästan hela terminen och därmed kan få med sig ett slutbetyg från nian. Jag säger inte att han inte är en empatisk människa - men han visar det på ett bakvänt sätt. Han vill hjälpa henne att upprätthålla svenskan. Han är fokuserad på resultaten.

Max engagerar sig i sina elever och bedriver uppsökande verksamhet. Kommer inte föräldrarna till skolan så får jag komma till föräldrarna. Han hjälper också eleverna med skolarbetet i deras hem på kvällarna. Det är definitivt inte engagemanget som saknas.

Max åker på klassresa med sin nia - och han är den enda vuxna personen. Han säger efteråt att de skötte sig exemplariskt. Vad gjorde de då? Jo, de var som vanligt. De kom och gick som de ville och gjorde det de kände för. De beteenden som Max inte accepterade i klassrummet var nu exemplariskt.

Nyckeln i att fostra barn, har jag hört, är inte att vara en auktoritet - en sådan som Max också tar avstånd från. Nyckeln är att vara en personlig auktoritet, med ett personligt språk. Att vara en tydlig och trygg vuxen som kommunicerar vem han/hon själv är och var han/hon står. Det är däri den stora skillnaden mellan Max och Folke ligger. Medan Max är fokuserad på mål och resultat och som person framstår som otydlig, är Folke personlig och skapar möten mellan människor.