Hårt vara nyexad mattelärare

Så lyder rubriken på en notis på skolverkets webbplats. Hur många sänkningar måste jag stå ut med?! Jag menar, oj vad kul det ska bli att ta den där efterlängtade (?) mattelärarexamen om ett halvår när jag läser följande:

Nyblivna lärare i matematik går en tuff vardag till mötes.

Tuff, kanske till och med tuffare än andra nyexade lärare? Jag läser vidare och sammanhanget börjar klarna. Det är idealen som krockar med verkligheten.

Blivande lärare har en idé om varför eleverna ska lära sig matematik. När de jobbat ett tag efter examen är det ntaionella provet som är argumentet som de försöker motivera lärandet med. Det framgår när jag läser pressreleasen från Linköpings universitet om en ny avhandling.

Maria Bjerneby Häll, som själv utbildar blivande lärare i matematik, har följt en grupp lärarstudenter under hela deras utbildning och deras första tre år som lärare. Hon har analyserat hur deras argument förändras för att man ska plugga matte i grundskolan. Medan de som studenter sätter argumenten ”klara vardagslivet” och ”behövs för framtida utbildningar och yrken” främst, så sätter samma personer, efter tre års arbete som främsta argument att ”det kommer på nationella provet”.

Förklaringen är menar hon att verkligheten är mycket svårare än vad de blivande lärarna föreställt sig under utbildningen.

Lärarna dras in i ett ekorrhjul där de förväntas ge individuell handledning samtidigt till ett 30-tal elever på olika kunskapsnivåer i matematik. Efter ett par år i yrket har de tappat bort sina ideal och kämpar för att eleverna ska hinna igenom läroboken och klara sig på provet.

Undervisningens organisation och lärarnas arbetssituation är orsaken till den uppkomna situationen, menar Bjerneby Häll. Lösningen är att organisera arbetslagen annorlunda och därmed underlätta för lärarna att kunna realisera läroplanen.

De så kallade idealen låter mycket bekanta. De låter nästan precis som de formuleringar som motiverar ämnet i kursplanen för grundskolan. Visst kan vi tolka det som att lärarna "tappat bort sina ideal" men är det inte helt enkelt vad de lärt sig att de ska tycka? Det är helt enkelt det som de nationella instanserna som skriver kursplanen i matematik uppger vara både ämnets syfte och det som ska legitimera undervisningen i ämnet:

Grundskolan har till uppgift att hos eleven utveckla sådana kunskaper i matematik som behövs för att fatta välgrundade beslut i vardagslivets många valsituationer, för att kunna tolka och använda det ökande flödet av information och för att kunna följa och delta i beslutsprocesser i samhället.

Detta får vi blivande lärare lära oss och detta kanske många tror också ska vara elevernas perspektiv. Slutsatsen blir rimligen att antingen så stämmer inte detta, eller så är det omöjligt att förverkliga eller snarare förmedla till eleverna. För eleverna blir detta spörsmål dock irrelevant.

Kursplanens synsätt blir uppenbarligen svår för lärarna att skapa förståelse för hos eleverna. Dess långsiktiga perspektiv blir irrelevant i den konkreta lärandesituationen för de enskilda eleverna som saknar intresse för matematik. Istället blir det kortsiktiga målet i termer av prov och betyg det som får rättfärdiga undervisningen och försöka driva på eleverna i deras lärande. Och detta anses, förstår jag, som något fult, något icke-idealt. För vem är kursplanens text om ämnets syfte och roll i undervisningen skriven? Jag tror faktiskt inte att eleverna är den primära målgruppen. Den förklarar, men motiverar? Knappast.

Kanske är det så att vi tror att en förklaring ska ge en insikt som i sig ska verka motiverande. Vilket uppenbarligen inte är fallet i frågan om varför matematik. Den springande punkten är att ingen egentligen ordentligt reflekterat över vad exempelvis klara av vardagslivet innebär. För eleven i åttan klarar av det mesta i sitt "vardagsliv" med de mattekunskaper som han eller hon redan besitter.

Det är svårt att bortse från tvånget i skolan. Läraren har (hoppas jag) själv valt att undervisa i matematik, men eleven har vanligen inte själv valt elevrollen. Det är någon annan som bestämmer att nu ska du göra det här. Och om du inte gör det kommer det att ligga dig i fatet i framtiden.

Jag skulle gärna sett ett mer självkritiskt förhållningssätt till lärarutbildningen. Det skymtar men springs snabbt förbi i universitetets pressrelease, där det konstateras att många elever tycker att matte är ett svårt och onödigt ämne - och att dessa elever inte kan övertygas genom några skrivningar hämtade ur styrdokumenten torde inte vara särskilt överraskande. Är det möjligen mattelärarnas och mattedidaktikernas från elevernas väsensskilda verklighetsuppfattning som är det egentligen problemet?

Att inte vilja eller att inte kunna - det är frågan

"I skolan är det självklart att man ska göra sitt bästa!" sa Leijonborg. Uttalandet bygger på grundantagandet att man kan (prestera sitt bästa kunskapsmässigt och ordningsmässigt) bara man vill.

Att göra sitt bästa, är det bra nog? Om alla lärare och elever gjorde sitt bästa, skulle vi inte ha några elever utan betyg (IG) då?

Det finns två problem. Många elever kan inte trots att de vill. Många elever vill inte trots att de (troligen) skulle kunna.

Den första gruppen har vanligen något slags inlärningsproblem som ofta inte blir bättre utav en skola för alla-synsättet som är det rådande idag. Ta till exempel en kille med adhd som helt enkelt inte kan hålla i sig. Det handlar inte om att de inte vill kunna kontrollera sig. Det handlar om att de helt enkelt inte kan. Och skolan är kanske inte alltid så bra att optimera förutästtningarna för lärande för dessa elever. Även klasskamraterna får då sin inlärning störd. Deras handikapp har jag också sett utnyttjas av klasskamrater. När kompisarna vill få något att hända i klassrummet är de lätta att trigga.

Den andra gruppen vill inte. Leijonborgs plugg- och pliktskola får knappast denna ovilliga grupp att ändra attityd. Det finns en killkultur som går ut på att plugga är fult. Det är tjejigt, inte macho. En riktig kille tar sig fram ändå. De har andra intressen som styr. Den motståndskulturen blir det svårt att "plikta" bort. Framför allt när många elever idag ser att utbildning inte alltid lönar sig. Man behöver inte kunna lösa ekvationer för att räkna ut att man inte blir känd och rik på ett vanligt svennejobb.

Jag tror att attitydförändringarna har en större förklaringskraft för vad som händer i klassrummet än att lärare och skolan som organisation tappat kunskapsfokus. Det jag sett av svensk skola när jag varit ute och praktiserat är inte att kunskaperna och fostran inte skulle stå i centrum. Däremot har jag sett brister i (ett tydligt och enhetligt) vuxenansvar liksom i den didaktiska praktiken. Allt sett genom mina gröna ögon.

Var finns föräldrarna i folkpartiets skolpolitik?

Målstyrning var det borgarna införde med den senaste läroplanen. Nu verkar de ha insett att målstyrning är reaktiv och inte fungerar så väl som de skulle önska (fast det är ju sossarnas fel). Problemet? Elevernas bristande intresse för kunskaper och skola. Bäst att införa mer regelstyrning från centralt håll, som hur skoldagen ska läggas upp och hur mycket läxor eleverna ska få utifrån grundantagandet att kvantitet ger kvalitet.

Mer undervisning under skoldagen, mer läxor, mer läxhjälp under skolfritidstid, mer svenska, mer prov, mer betyg, mer speciallärare, mer kunskaper hos lärarna om hur barn lär sig läsa och skriva, mer kunskapsgarantier, mer utbildade lärare, mer elevnärvaro och mer frånvarorapportering till föräldrarna. Så kan folkpartiets skolprogram sammanfattas utifrån Leijonborgs och Björklunds inlägg på Dagens Nyheters debattsida igår.

Men hur komma åt elevernas bristande uppförande och ansträngningar? Det har folkpartiet ingen lösning på annat än piska. Det är så lätt att lägga allt ansvar på skolan - men var är elevernas ansvar och, framför allt, var är föräldrarnas ansvar?

Föräldrarna ska få bättre information om barnets frånvaro. En del skolor sköter detta bra idag, andra mindre bra, är min erfarenhet. Rapporteringen i sig fungerar är ofta ett lamt påtryckningsmedel gentemot eleverna för att få dem att ändra attityder och beteende. För sen då, när föräldrarna fått informationen, måste de göra något med informationen. Vad förväntar sig folkpartiet att de ska göra som de inte gör idag? Är det frånvarorapporteringen som inte fungerar, och som därför behöver förbättras, eller är det vad föräldrarna gör med denna information?

En möjlig orsak till de problem vi ser idag är inte bara frånvarande elever utan frånvarande föräldrar. De få timmar som många föräldrar ser sina barn per dag vill de inte ska fyllas med tjat och gnäll om skolan. Inte för att de inte bryr sig, utan för att de inte orkar ligga i ständiga konflikter med sina barn om skolan och skolarbetet.

Det är väldigt enkelt att lägga hela problemet på skolan som om skolan är en alldeles egen vakuumvärld utan det minsta samspel med samhället i övrigt och utan att de som är i skolan påverkas av andra och annat utanför. Samarbetet mellan hem och skola är dock en av kärnpunkterna för att få ett barn att fungera på ett bra sätt i skolan. Kontakten som behöver förbättras enligt folkpartiet rör läxorna och frånvarorapporteringen, and that's it.

Folkpartiet verkar inte inse att ett bra, kontinuerligt informationsutbyte - och då inte bara om det jobbiga, om frånvaro och sen ankomst, om läxor och prov utan om skolvardagen i största allmänhet - ger lugnare och tryggare elever. Det utbytet är det skolans sak att driva i första hand. Jag ser att det många gånger skulle behöva förbättras (fast det är knappast en rikspolitisk fråga lika lite som mängden läxor borde vara det).

Föräldrar ser vanligen inte hur barnet beter sig i skolan, och en del vill inte ta till sig skolans version för det stämmer inte med hur de upplever sitt barn (eller vill hur det ska vara) - hemma är barnet inte alls på det viset. Inte sällan tar de sitt barns parti gentemot skolan, vilket inte direkt främjar samarbetet mellan hem och skola och heller inte är för barnets bästa alla gånger.

Folkpartiet ser inte ett utökat samarbete mellan hem och skola och mer involverade föräldrar som en väg att gå - deras lösning stavas ökade befogenheter till lärarna och ordningsbetyg.

Det går ju inte att kritisera föräldrar - det är ju de som ska rösta fram folkpartiet.

Så länge hem och skola går i otakt kommer problemen med elevers bristande (fysiska och mentala) närvaro fortsätta. Utan aktivt stöd från föräldrar kommer folkpartiets, och alla andra partiers, skolpolitik att misslyckas. Om föräldrarna inte accepterar och genom ord och handling legitimerar skolans regler och handlingar kommer eleverna inte heller att acceptera dem.

Nationella prov i ettan eller tvåan

... tycker ordförande i Lärarnas Riksförbund att vi ska ha. Anledningen?

"De tidiga nationella uppföljningarna behövs för att man ska se vilka elever som har problem och behöver hjälp ... att jämföra barnens kunskaper i läsning, skrivning och matematik med de mål som finns uppsatta i läroplanen," säger hon i en intervju i Dagens Nyheter idag.

Hm, vilka mål finns uppsatta för sjuåringar i läsning, skrivning och matematik? Inga.

Det är det som är poängen. Genom att införa nationella prov kan skolverket och de som gör proven helt klart påverka vad undervisningen ska inriktas på och vad barnen ska klara av. Ordföranden efterlyser bättre kontroll över kommunerna från centralt håll. Det hymlar hon heller inte med när hon säger att:

"Staten abdikerade och tog inte det fulla ansvaret. Det har blivit för lite fokus på kunskap och ämnen i skolan, säger hon."

Frågorna som reser sig är dock:

1. Är verkligen ett nationellt prov det bästa sättet att testa barns kunskaper på?
2. Är inte detta att ge ett underbetyg till lärarna i de första årskurserna som alltså inte klarar av att upptäcka "vilka elever som har problem och behöver hjälp"?

Jag tror inte alls att ett nationellt prov bättre skulle kunna tala om för läraren vilka barn som behöver hjälp än vad läraren ser i sitt dagliga arbete med eleverna. Att se till att ett prov mäter det det ska mäta är inget trivialt problem. Men så fort nationella prov i de yngre åldrarna kommer på tal är detta inget som diskuteras - vad som egentligen ska testas och hur detta testas på lämpligaste vis.

Jag skulle tro att flera av delproven måste vara muntliga, framför allt i läsning, eftersom barnens skrift inte kan förväntas vara tillräckligt utvecklad för att testa exempelvis läsförståelse på ett bra sätt. Vi vet också att de nationella proven i årskurs fem tar enormt mycket tid i anspråk. Ska lärarna redan under första eller andra året ägna så mycket av sin tid till att kontrollera elevernas kunskaper blir det under en eller ett par månader inte mycket tid över till undervisning.

Dessutom ska barnen som gör proven enligt fackordföranden inte få reda på hur det gått. Vilket gör mig ännu mer frågande. Om proven ska ligga till grund för utformandet av stöd och hjälp till den enskilde eleven så är det självklart att eleverna ska få reda på resultatet. Snälla lilla ordförande, vet du inte vilka skyldigheter skolan har? Lärarna är skyldiga att upplysa elever och deras föräldrar om hur det går i skolan - varför skulle nationella prov vara undantagna?

Resonemanget håller inte ihop. Antingen är det illa genomtänkt eller så är det den ökade centralstyrningen och -kontrollen som är pudelns kärna. Att via proven från centralt håll kunna sätta press på skolorna.

För det verkar vara skolverket som är den slutliga destinationen för elevernas resultat:

"Staten ska ha sanktionsmöjligheter mot skolor som inte når upp till kunskapsmålen. Skolverket ska kunna utdöma viten och i värsta fall ha rätt att stänga skolor, säger hon."

För att kunna införa nationella prov för de yngre åldrarna krävs att det finns nationella kunskapsmål för årskurs ett eller två. Och det finns inte - de ställs upp i de lokala arbetsplanerna. Så först behövs en reformering av kursplanerna och kraftiga inskränkningar för skolorna och lärarna att själva fatta beslut om vilka kunskaper barnen bör ha med sig från ettan och tvåan samt hur dessa ska följas upp.

Det är elevernas kunskaper som testas, inte skolans. Alltså är det inte skolorna som ska nå upp till kunskapsmålen - det är faktiskt eleverna på skolorna som ska det. För att kunna bötfälla en skola för elevernas bristande kunskaper måste det finnas ett tydligt samband mellan elevernas resultat och skolans brister. Innan det sambandet kan påvisas bör heller inte skolan kunna bötfällas. Att bötfälla eller stänga skolor på grundval av resultaten på nationella prov är allt annat än rättssäkert.

Läxor - föräldrarnas skolarbete?

Jag hamnar ofta i diskussioner om läxor. Läxor är nämligen inte självklara för mig.

Läraren har ofta en tanke om att eleven ska göra något som denne (skulle ha) lärt sig på lektionerna. Det kan också vara för att hålla ett extra öga på elevernas lärande och att de håller liv i "gamla" kunskaper. Eller att de tränar sig i att läsa och skriva.

En viktig poängen med läxor är - om man frågar min handledare och mina elever - att de inte ska göras i skolan. De elever som ber läraren om hjälp med läxan och gör den i skolan "fuskar" enligt sina kamrater.

Nej, de utövar sin rätt att få hjälp.

Läxor ska alltså göras hemma. Vilket inte sällan innebär att det är mamma eller pappa som mer eller mindre gör läxan. (Jag har också träffat föräldrar som skriver sina barns större inlämningsarbeten på gymnasiet.) Föräldrar har dock olika förutsättningar att hjälpa sitt barn, och skolan bör därför inte institutionalisera dessa skillnader i bakgrund.

Läxors vara eller inte vara är knappast en rikspolitisk fråga. Däremot är det en angelägenhet att skolan erbjuder eleverna möjligheter att göra skolarbetet (inkl läxor) i skolan.

Redan i årskurs ett har eleverna läxor - inte sällan två i veckan. Skoldagen slutar ganska tidigt för dem, men sen är det fritids. Många barn lämnar inte skolan förrän vid fem eller ännu senare. Då ska de fortsätta skolarbetet hemma med läxor innan de går och lägger sig nånstans mellan åtta och nio. Är det rimligt? Mitt svar är nej.

För något år sedan läste jag en artikel i Lärarnas Tidning. De intervjuade en forskare (som jag inte kommer ihåg namnet på nu) som forskade just på läxor. Han menade att läxor i första hand inte är till för eleverna utan för föräldrarna. Föräldrar förväntar sig att eleverna får läxor - det hör till en bra skola. Så skolan ger läxor.

Läxor blir därmed kanske viktigare som symbolhandling än som stöd för lärandet. Genom att ge läxor visar skolan att den bryr sig om elevernas lärande och kunskaper. Det ger också en chans för föräldrar att bry sig om sina barns skolgång. De elever jag mött under våren gör inte läxorna för sin egen skull utan för lärarens och för föräldrarna.

En elevs framgångar i skolan ska i så liten utsträckning som möjligt vara avhängig vilken hjälp eleven får hemifrån. Det går självklart inte att utjämna men det som skolan kräver av eleven ska eleven få stöd och hjälp och möjligheter att klara av under skoltid.