Skapar skolan självcentrerade, reaktiva elever?

Fostrar skolan självcentrerade, reaktiva elever? Nån docent i nån tevesoffa menade att skolan lägger för mycket tonvikt på att få eleverna att hela tiden utgå från sig själva och att uttrycka sin egen person. Att det ges för lite utrymme för aktivitet som inte bygger på den egna personen och egna erfarenheter. Resultatet skulle vara att vi fostrar självcentrerade, reaktiva elever.

Ordet "reaktiv" ställs vanligen som motsats inte till "aktiv" utan till "proaktiv". Att vara föregångare och inte efterföljare. Att ligga i framkanten och inte släpa bakefter. Att vara förutseende och inte stå undrande efteråt. Att handla förebyggande och inte reparera i efterhand.

För att kunna agera proaktivt krävs, förutom kunskap, lyhördhet och empati. Det krävs att man har en större horisont än den egna näsan.

Jag tycker att jag ser mycket empati hos de elever jag lärt känna. Men jag ser också mycket självhävdelse och oförmåga att sätta sig in i hur andra människor runt omkring känner sig och upplever situationer.

Många elever försöker hävda sina rättigheter med ord som demokrati och rättvisa, men vägrar se att med rättigheter följer skyldigheter. Demokrati blir rätten att få hävda sig. Rättvisa blir rätten att få sin vilja igenom.

Andra elever förklarar alltid sitt beteende i termer som "men hon sa" eller "han gjorde så först", underförstått "jag agerade inte, jag reagerade - ansvaret för mitt beteende är någon annans".

Finns det någon koppling mellan denna tro på automatiska kedjereaktioner där ansvaret ligger någon annanstans och de förväntningar på undervisningen som skoldebatten, skolsystemet och lärarna själva är med och skapar?

Ta det lustfyllda lärandet, till exempel. Eleverna lär sig mer och bättre om de tycker att de har kul. Undervisningen ska därför anpassas till vad eleverna upplever som roligt. Lärare ska få eleverna att känna lust att lära, men också att ha kul i klassrumemt. Detta skapar inte bara en förväntan på att allt i skolan ska vara kul - det är numera ett krav.

Konsekvensen blir att olust blir ett giltigt skäl att inget göra. Är det inte kul, är det legitimt att inte anstränga sig. Vilket är en högst självcentrerad reaktion som är allt annat än aktiv och ansvarstagande.

Överutbud av lärare ger högre lön!?

I alla fall om man får tro en artikel i Lärarnas Tidning 13/2006 som täcker ett möte mellan arbetsgivare och fack i Almedalen. Både arbetsgivare och fack vill ha fler utbildade lärare. Bakgrunden är motsägelsefull. Å ena sidan har nyexade lärare svårt att få jobb och många lärare sägs upp. Å andra sidan är endast hälften av de som undervisa i exempelvis matte och engelska på högstadiet behöriga för dessa ämnen.

Senast idag hade Rapport en nyhet om överskottet på lärare. 40 % av landets kommunder säger upp eller planerar att säga upp lärare i år. Kan man tolka detta på något annat sätt än att lärare ska man inte bli om man vill ha jobb?

Källan bakom nyheten är kommunernas och landstingens tidning Dagens Samhälle som gjort en undersökning bland kommuner och stadsdelar. I deras artikel står att läsa att 2 av 10 kommuner redan sagt upp lärare och att uppsägningar diskuteras i ytterligare 2 av 10 kommuner. Nu pratar vi inte bara att obehöriga mister jobben utan även tillsvidareanställda får gå. Anledningen bakom uppsägningarna anges vara minskat elevantal. Men Lärarnas Riksförbund ser också en annan anledning. Lärarna jobbar kvar längre - de äldre lärarna väljer att skjuta upp pensioneringen.

Åter till diskussion i Almedalen återgiven i Lärarnas Tidning. Utbilda fler lärare, anser alltså både lärarfacken och arbetsgivarna (Friskolornas Riksförbund och Sveriges kommuner och landsting) överens om.

De båda lärarförbunden pekade på brister inom vissa lärarkategorier medan arbetsgivarna ville ha ett kraftigt överutbud av lärare. Det skulle leda till ökad konkurrens och till högre löner, hävdade de.

Ja, du läste rätt, högre löner. Intressant marknad (fri)skolorna agerar på, inte sant. Ordförande i Friskolornas Riksförbund, förre finansministern och f.d. ordföranden i Riksbankens styrelse Kjell-Olof Feldt får gärna förklara hur konkurrens, utbud och efterfrågan påverkar prissättningen på en lärartjänst.

Kompetens vs. behörighet

Kompetens är inte samma sak som behörighet, menar företrädare för friskolor och får medhåll av professor emeritus Lars Ingelstam. Behöriga lärare kan vara inkompetenta och kompetenta lärare kan vara obehöriga.

Först läste jag i senaste numret av Lärarnas Tidning om en debatt som ägt rum under den så kallade Almedalsveckan tidigare i somras. Debatten stod mellan arbetsgivarsidan (Friskolornas Riksförbund och Statens kommuner och landsting) och de två lärarfacken. De senare hävdade att "den enskilt viktigaste faktorn för elevernas resultat är tillgången till utbildade lärare". Men lärarutbildningen av idag sågades av friskolornas företrädare som vill att statens monopol på lärarutbildning ska hävas.

Sedan läste jag Lars Ingelstams debattartikel i dagens Dagens Nyheter. Han menar istället att en högkvalitativ lärarutbildning inte kan bedrivas på fler än tio universitet/högskolor.

Lärarna ska vara kunskapsbärare och skolan ska vara öppen mot omvärlden med

impulser från vetenskap, praktisk erfarenhet, världen utanför Sverige och alla de varierande erfarenheter som finns att tillgå och som unga människor behöver bli förtrogna med.

Ingelstam tycker också att det är illa ställt med lärares kompetensutveckling och erfarenheter från andra verksamheter än skolan - lärare ska praktisera i andra yrken och andra yrkeskategorier ska samverka med lärare i skolan. Hans slutsats är att "kompetens är viktigare än behörighet".

Jag tror att den kompetens som friskolornas företrädare vill ge lärarbehörighet inte alls är samma kompetens som Ingelstam efterlyser.

Lärstilar - och den mekaniska eleven

Jag har levt i tron att lärstilar är något som finns, något som är undersökt och bevisat. Och eleverna själva får lära sig att det finns olika lärstilar - det står ju i deras egna läroböcker. Det ingår i de grundläggande kunskaperna om studieteknik. Vilken lärstil har du?

Egentligen letade jag efter en annan artikel på Lärarnas Tidnings webbplats när puffen för debattartikeln "Som om kunskaper och elever vore neutrala" (publicerad 2006-04-12) gjorde mig nyfiken. Lärarutbildaren Tomas Saar förvånas över hur hans studenter är övertygade om att lärstilar finns, och att det gäller att hitta "Den Effektiva Metoden" som passar just mig.

Läran om inlärningsstilar utgår från att varje individ har ett slags maskineri inuti sig. Det finns till exempel ett visuellt maskineri, ett taktilt, ett auditivt och ett kinestetiskt. Dryden & Vos skriver i ”Inlärningsrevolutionen” att ”det är lättare att koppla på och lära sig när man trycker på rätt knapp”.

Detta synsätt, menar Saar, grundar sig på en viss kunskapssyn, nämligen den att kunskap är neutral, frikopplad från elevens bakgrund socialt, genusmässigt, kulturellt och etniskt.

Men bara för att kunskapssynen är frikopplad från elevernas ryggsäckar är den inte "neutral". Den är i högsta grad icke-neutral, anser jag. Lärande och förståelse behöver enligt detta synsätt inte vara en aktiv, (menings)skapande process, utan sker mer eller mindre automatiskt bara "man trycker på rätt knapp" - och det gäller för läraren att lyckas trycka på dessa knappar. Vilken kompetens behöver denna lärare besitta?

Bilden av människan som en maskin spreds för två hundra år sedan och lever uppenbarligen kvar. Och enligt Saar verkar den vara stark. Saar tror att anledningen är en quick fix.

Talet om inlärningsstilar är en lära som vinner gehör därför att den kopplas ihop med effektivisering och individualisering av undervisningen.

Så drar han slutsatsen att detta synsätt stärker vissa elever och marginaliserar andra. Då får han svar på tal från fyra forskare. Under rubriken "Lärstil bygger på varje elevs styrkor och behov" (2006-08-17) sågar de Saars resonemang som missförstånd och poängterar att läran om lärstilar framför allt hjälper de svaga eleverna som annars riskerar att bli just marginaliserade.

Men om det nu är så att det finns lärare som har den syn på kunskap och lärande som Saar vänder sig emot - kalla det lärstilar eller whatever - om det synsättet finns, vilka konsekvenser får det och hur bör dessa "missförstånd" bemötas? Genom att skriva en debattartikel i en överlägsen ton? Jag blir misstänksam mot de fyra forskarna för att de saknar distans och över att de "häpnar" över Saars okunnighet. Teorin om lärstilar och dess konsekvenser verkar vara något heligt.

Alla lär på olika sätt. Det är vetenskapligt bevisat.

Vi ställer oss den enkla frågan: Om elever inte lär på olika sätt vad är det då som förklarar att de når olika resultat? Om man observerar eller frågar människor om eller i lärandesituationer, är det inte svårt att förstå att vi lär oss på olika sätt, vilket också är vetenskapligt belagt i olika avhandlingar (Boström, 2004, Calissendorff, 2005 och Hellertz, 1999).

Det är då jag ser det - de avhandlingar som artikelförfattarna hänvisar till för att visa att de har rätt är skrivna av ... dem själva!

Men bara för att dessa skribenter är frälsta behöver de inte ha fel.

Lärstilar fokuserar på hur eleven bäst lär sig. Därefter försöker man hitta den bästa vägen, de bästa matchande metoderna. ... Teorin om lärstilar utgår från att vi är olika och att vi därmed har olika sätt att lära. Ingen av grundarna till de tolv mest nyttjade teorierna om lärstilar har denna statiska syn och ser inte heller lärandet i ett vakuum (Coffield 2004). Tvärtom ser de olika teoretikerna lärstilspreferenserna i olika grad som utvecklingsbara och samtliga sätter sina teorier i en sociokulturell lärandekontext.

Oj, bara tolv "mest nyttjade" teorier?! Ligger det inte ett cirkelresonemang och lurar i bakgrunden? Vi utgår från att vi är olika - för att sedan bevisa att vi är olika. Fast inte hur olika som helst, naturligtvis.

Utgår lärstilar från en mekanistisk människosyn? Svårt att säga. De är väl bara ett utslag av människans önskan och behov av att klassificera och göra omgivningen och "verkligheten" mer hanterbar.

Hur skolan ska få ungdomar att må bättre

De unga mår dåligt. Sämre än för 25 år sedan. Anledningen? Skolan ger dem inte möjligheter att möta kraven på arbetsmarknaden. Det påstås i alla fall i rubriken till gårdagens debattartikel i Dagens Nyheter skriven av en av staten utsedd utredare.

Situationen för ungdomar på arbetsmarknaden anges som huvudskälet till att unga mår dåligt idag. Cirka 300 000 arbetstillfällen för ungdomar har försvunnit sedan åren runt 1990. Hur ska situationen förbättras? Den statliga utredningen har kommit fram till "åtgärder i första hand bör inriktas på att göra olika utbildningar inom gymnasie- och högskolan mer relevanta för arbetsmarknaden".

Minskade antalet arbetstillfällen och situationen på arbetsmarknaden är en av två huvudförklaringar till ohälsan. Artikeln fortsätter:

Det finns även en trend mot mer psykiska besvär som pågått sedan andra världskrigets slut och som inte kan förklaras av arbetsmarknaden. Denna trend kan i stället knytas till två aspekter av den moderna utvecklingen, ökad differentiering och ökad individualisering.

Dagens öppna och rika tillvaro är eftersträvad. Den ställer emellertid högre krav på ungdomar än tidigare på att hantera alla de möjligheter som finns. Förmågan att hantera dagens öppenhet förefaller inte ha utvecklats i samma takt som de nya möjligheterna har tillkommit.

Skolan är samhällets främsta resurs för att utveckla unga människors förmågor. Skolan har troligen blivit bättre sedan 1980-talet, men förbättringarna har inte varit tillräckliga.

Samhällsutvecklingen är bra och av godo, anser utredaren, synd bara att individerna inte klarar av den. Eftersom skribenten väljer passivformen är det upp till mig att tolka om det är människan som art eller den enskilda individen som inte har utvecklats ordentligt. Oavsett tolkning så menar utredaren att det är skolans ansvar att se till att eleverna inte står handfallna inför det digra smörgåsbordet. Skolan ska se till att eleverna får "träna sig i att lösa problem och att överblicka olika alternativ" eftersom en person med dessa kompetenser klarar sig bättre.

Om en person överväldigas av känslor kan ha svårt att klara både skola och privatliv. Emotionell förmåga går att utveckla, liksom andra förmågor. Att utveckla unga människor allsidigt är också en del av skolans uppdrag. Det finns således tydliga samband mellan skolans förmåga att genomföra sitt huvuduppdrag och elevernas psykiska hälsa. Att förbättra skolans kvalitet är därför en av de främsta vägarna till att motverka den psykiska ohälsan.

Där hänger jag inte med längre. Eftersom elevernas allsidiga utveckling är en del av skolans uppdrag är det skolan som misslyckats när ungdomarna brister i exempelvis emotionell förmåga. Är ansvaret för barnens allsidiga utveckling helt och hållet skolans ansvar? Denna skola är långt från den kunskapsskola som vissa skriker efter i debatten. Eller?

Hur ska nu enligt utredaren skolan kunna förbättra elevernas allsidiga utveckling inkl "goda intellektuella, emotionella och sociala kompetenser"? Genom

• fler nationella prov,
• att utveckla Skolverkets databaser om resultatet på dessa prov,
• att ta med information om elevernas upplevda arbetsmiljö i databaserna,
• att inkludera mätningar om ungdomars psykiska hälsa i dessa databaser.
• att samköra och utvärdera dessa data på den enskilda skolan, inom kommunen och mellan kommuner.

Mer registrering av kvantifierbara data, med andra ord.

Kopplingen mellan problembeskrivning och föreslagen lösning är vag. Att skolan inte förbereder dem för det kommande (arbets)livet avhjälps knappast med fler prov, fler undersökningar och mer registrering. Det är bara (eventuellt bristfälliga) mätmetoder. Vad är det egentligen som ska mätas och följas upp? Och vilka åtgärder ska vidtas när man inte når tillfredsställande resultat i dessa mätningar?

Den statliga utredaren har en lösning på det också:

För att stödja utveckling av skolans kvalitet föreslår vi också att systematiska sammanställningar av resultat från studier av olika pedagogiska metoders effekt fortlöpande presenteras.

Det är nu jag inser vilken bakgrund den statliga utredaren har. Han är docent vid Statens folkhälsoinstitut och läkare till yrket och är enligt Folkhälsoinstitutets hemsida expert på barn och ungdomars hälsa. Han är med andra ord ingen expert inom pedagogik.

Utredaren ser det som ett stort problem att skolan använder sig av metoder som inte är vetenskapligt utvärderade till resultat och effektivitet. De arbetar helt enkelt ovetenskapligt.

En motsvarighet till SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) inom pedagogikens område bör inrättas. Hans analys rör sig på systemnivå och så gör också hans förslag. Men om vi tänker tanken ut hamnar jag i följande scenario: Genom mätningar ställer jag som lärare diagnoser på den intellektuella, emotionella och sociala dimensionerna av elevens utveckling. Jag går till SBU (som nu står för Statens beredning för medicinsk och pedagogisk utvärdering) och ser vilken pedagogisk medicin som vi på skolan ska sätta in - i preventivt eller åtgärdande syfte.

Men är det möjligt? Är det eftersträvansvärt? Eller är det en positivistiskt lagd läkares våta dröm?

"Så ska dom tas!"

... heter ett brittiskt teveprogram som skickar tillbaka elever till 1950-talets skola där de tuktas av Nurse Ratched-kopior och Lennart Jäkhel-look-alikes.

Målet är att eleverna efter efter fyra veckor ska klara examen för O levels (den dåvarande lägre examen motsvarande vår grundskola ungefär) i kemi, biologi och fysik. Första dagen får eleverna därför göra examansproven i ämnena. Det går allt annat än bra, varefter de blir utskällda för att vara imbicilla idioter.

Principen är klassisk och praktiseras av både militären och (religiösa) sekter. Först för vi bort personen från hennes familj, vänner och invanda miljö, och bryter ner henne och hennes självförtroende - för att sedan bygga nytt.

Är detta lösningen på problemen i den svenska skolan? Tror inte det. Men det gör ett underhållande program - se nästa avsnitt redan ikväll kl 22.35 på ettan!

Får förbereda mig på förskolan

Snart börjar skolan - för många lärare om bara några dagar. Och flertalet behöriga får inte undervisa i det de är utbildade till. Detta var en nyhet för några månader sedan och gjordes till en "ny" nyhet av Dagens Nyheter häromdagen.

Som blivande grundskollärare är detta inte särdeles kul läsning. Jag har också förstått att flera blivande och nyexade lärare slipper ta studiemedel då staten ger dem bidrag för att komplettera med det så kallade allmänna utbildningsområdet. Bara för att bli arbetslösa igen - fast nu i ett nytt yrke? Visst, jag skulle också gärna slippa studiemedlen. Om man får tro artikeln så ska läget ljusna om tre år så det är väl bara att hålla ut.

I artikeln nämns fastanställning av obehöriga lärare som orsak bakom läraröverskottet. Hur många obehöriga lärare som finns verkar dock ingen ha nån bra koll på, inte heller hur mågna av dessa som har fast tjänst. Men tänk också på att många av dessa läst in behörigheten under tiden via "SÄL" - särskild lärarutbildning. Det är väl ändå en bra sak?

En annan orsak som inte nämns i artikeln är att förskollärarlinjen inte längre finns. Den som vill bli förskollärare får söka sig till den vanliga lärarlinjen. Detta har fått till följd att många av dem som tänkt bli förskollärare istället väljer att bli grundskollärare. Det höjer knappast förskollärarnas status. Konsekvensen är bara en brist på förskollärare och ett överskott på grundskollärare.

En lite galen lärare sökes

Du får "gärna vara lite 'galen'", skriver Huddeinge kommun i sin beskrivning över den ma/no-lärare som de söker.

Innebär det att schizofrena eller lätt psykotiska lärare har företräde till tjänsten? Förmodligen föredrar de en lärare som är manisk, som tycker att inget är omöjligt och hittar på lite skojfriskare saker med barnen. Testa tyngdlagen på bergsväggen, partykonster med kondomer, praktiska uppgifter med aktivt kol eller spännande experiment med nitroglycerin.

Hur ska rektorn kolla att den sökande läraren passar in på beskrivningen - att läraren verkligen är lite galen?
- Jaha, då ska vi se om du är lite galen, säger rektor och lämnar över ett papper, vi har tagit fram ett Hur-mycket-Carl-Einar-Häckner-är-du-test.
Den sökande får sedan grubbla över frågor som (ringa in det alternativ som passar bäst):

Hur många golfklubbor brukar du stoppa in innanför kavajen när du går på stan? En, fyra, femton.

Hur många gånger i veckan biter du av huvudet på en levande duva? En gång, två gånger, tio gånger.

Själv är jag redan diskvalificerad på första frågan: Är du man? Ja, nej. För naturligtvis vill Huddinge kommun anställa "en klass lärare [sic!], gärna manlig". Lite galna kvinnor göre sig icke besvär.