Är jag för negativ?

Ibland undrar jag om jag inte har alltför lätt att se brister istället för att se det positiva. Efter ännu en VFU-dag har jag fått uppleva det som gör att jag vill bli lärare - att det är så häftigt när det händer något i eleven. Ett leende sprider sig, självförtroendet höjs och eleven förstår.

Ett annat skäl är att ungdomar är så häftiga! På gränsen mellan barn och vuxen. Jag vet att det låter klyschigt, men deras försök att verka vuxna, självständiga men inte alltid ansvarstagande, är charmiga och inte så sällan turbulenta. Det kanske låter nedlåtande, men det är i så fall inte min avsikt.

Jag avundas dem inte. Samtidigt känner jag så väl igen mig. Jag var inte världens mest skötsammaste elev. Och ibland inte så lite uppkäftig. Det bästa var naturligtvis att knyckla till lärarens på dennes hemmaplan - med kunskaper.

Jag har börjat lära känna underbara elever på min VFU-skola. De är inte nödvändigtvis ordningssamma, men de har en underfundig attityd som slår an hos mig. Ingenting är självklart. Och det är det för tillfället inte för mig heller.