Dödshot får man tåla

Skolan är en arbetplats där vanliga arbetsmiljöregler borde gälla. Det är i alla fall vad man tror. Men ack vad jag bedrar mig.

Om någon skulle säga könsord till mig eller ännu värre, hota mig vid flera tillfällen, skrämma mig så att jag inte skulle våga mig dit igen, då skulle åklagaren åtala. Om det inte vore så att det skedde i skolan.

För i skolan är dylikt språk legio. Det får man ta. Och åtalet läggs ned.

Vad är det då som en elev inte får säga? Var går gränsen, herr åklagare?

Om tillräckligt många åtalade personer hotar åklagare till livet, så är det ett så vanligt beteende att åklagarna får stå ut med det. Det är ju så vanligt. Det kommer med jobbet.

Men hur många är tillräckligt många? Hur vanligt ska det vara för att man ska uppnå den kritiska massan? Ett hotfullt och kränkande beteende är ju inte okej någon annan stans i samhället, så varför skulle det vara okej i skolan? Ett hårt språkbruk är inte okej bara för att det har blivit vanligare.

Sedan kan man ju undra vad skolledning, lärare och alla andra vuxna på skolan sysslar med ...

Personlighet eller beteende?

En föreläsande lärare beklagade sig över hur svårt det är att kritisera en elevs personlighet. Hon kände att hon behövde ha bra på fötterna innan hon skulle kunna ta upp det med föräldrarna på utvecklingssamtalet. Då behövde hon ha mycket bevis. Föräldrarna intar ju lätt en försvarsposition och de vänder sig emot läraren.

Nu ska vi ha individuella uvecklingsplaner, och de ska vara offentliga - då kan man ju inte skriva något om elevens personlighet. Men, invänder en av oss blivande lärare, är det inte beteendet man ska rikta in sig på? Just det, jublade föreläsaren, det är vår räddning!

Jag reagerar, jag tycker inte att det här är okej. För det första, om jag som lärare oroar mig över en elevs beteende, inte sjutton blir föräldrarna gladare för att de först inget får veta, och sedan får en massa "bevis" slängda i ansiktet.

För det andra, att anmärka på en elevs beteende är inte samma sak som att ha åsikter om hans eller hennes personlighet. Därför blir det heller inte en räddande strategi för oss lärare att jubla över, en bakdörr som vi kan smita ut genom. Våra göranden är inte en manifestation av vilka vi är, utan vi skapar och omskapar ständigt vår identitet genom vad vi gör, enligt ett poststrukturalistiskt eller konstruktivistiskt synsätt. Därmed ska beteendet komma i fokus, inte personligheten.

Att väja för att reagera på och diskutera elevernas beteenden är att göra dem en björntjänst. Gör man det av rädsla för konflikter med hemmen, så blir det en dubbel björntjänst.

Geometri - medfött eller inlärt?

Jag ska genast springa och köpa senaste numret av Science (January 20, 2006) för där presenteras en studie som forskarna menar visar att människans sinne för geometri är medfött. Jag vill veta mer.

För inte så länge sedan hävdade Chomsky med flera att grammatik är medfött. Detta ha sedan modifierats till att vi är predisponerade till att känna igen och använda språkliga strukturer - exakt vilka det blir beror av vilken språkmiljö vi exponeras för och blir delaktiga i som små.

Är det kanske vår förmåga till att känna igen mönster som den "medfödda geometrin" egentligen handlar om? Dags att införskaffa och läsa Science ...

Mattedidaktikern ger hopp om framtiden

Den första lektionen i mattedidaktik inleds lite trögt med schemaprat och presentation av litteraturen. Därefter introduceras vi till de uppgifter som vi förväntas göra under kursen. Vi får också oss några artiklar till handa. Nu utbryter förvirring.

Vad ska vi göra med artilkarna? Läsa dem. Ska vi lämna in något skriftligt? Nej. Inte? Nej, ni ska läsa dem och jag kommer inte kolla att ni har läst dem.

För vår didaktiklärare utgår från att vi är intresserade och motiverade vuxna som tar ansvar för vårt eget lärande. Varför skulle vi annars vara där? Vad skönt att bli sedd som en ansvarstagande person istället för en elev som gör allt för att smita undan (ett inte helt ovanligt förhållningssätt gentemot oss lärarstudenter från lärarutbildarnas sida). Det finns hopp!

Nepotism sänker lärarstatusen

I vilket annat yrke är det så lätt att slänga in en outbildad, orutinerad vikarie som i läraryrket? I vilket annat yrke är det ofta barnen, inte sällan helt outbildade, vikarierar för mamma, pappa eller deras kollegor?

Inom skolans värld frodas nepotismen. Det är inte bra. Det ger inte ett bra arbetsklimat eftersom det finns allianser och egenintressen hos lärare som kan hindra en sund utveckling av skolan och skolans arbete. Det gynnar heller inte lärarna som yrkesgrupp. Dels för att istället för att hitta kunniga och utbildade vikarier går blodsbanden före. Dels för att det sänker den professionella inställningen i och till yrket.

Om lärare vill ha en högre status ska de inte ersätta sig själva med sina outbildade barn.

Ju fler betygssteg desto sämre undervisning

Kanske är jag för snabb med att se utvecklingspotentialer (andra skulle eventuellt beteckna det som gnäll), men ...

Under första lektionen i ämnesdidaktik går lärarna igenom vad vi studenter förväntas göra under de kommande veckorna. De beklagar sig över att de inte kan lämna feedback på våra inlämningar eftersom de också ska bedöma och betygssätta dem - de kunde ge mycket mer kommentarer och feedback under pågående kurs tidigare då studenterna bara kunde bli Godkända eller Underkända, men nu när de måste bedöma arbetena för att eventuellt sätta Väl Godkänt så kan de inte ge kommentarer under kursens gång för det skulle kunna bli orättvist.

Fatta! Jag ska få sämre undervisning än tidigare studenter därför att ytterligare ett betygssteg införts!

Lärarhögskolans lärare och deras sätt att förhålla sig till kunskap, bedömning och betygssättning kan tänkas smitta av sig på oss blivande lärare. Så jag har lärt mig idag att ju fler betygssteg desto mindre feedback till eleverna - och jag kommer ju inte bara sätta G och VG utan också MVG.

Kontentan av dagens föreläsning: Ju fler betygssteg, desto mindre bryr vi oss om elevernas lärprocesser.

Nyexade lärare ska visa vägen

Det verkar finnas en ambition om att vi som går på lärarhögskolan nu ska driva på förändringsarbete ute på skolorna. Vi ska gå i bräschen för nya perspektiv. Vi ska påverka det konsrevativa gardet som gör som det alltid har gjort. Det är naivt sätt från regeringen att bedriva skolutveckling på.

Vi ska gå i bräschen för ämnesövergripande arbete kring hållbar utveckling. Vi ska vara de forskningsförberedda lärarna med det vetenskapliga förhållningssättet i allt vi gör. Vi ska främja allt gott som står i läroplanerna men som inte verkar fungera som riksdag och regering tänkt sig.

Det är i alla fall det intrycket jag får efter en termin på lärarhögskolan. Ett intryck som jag får konfirmerat av kursledningen. Visst, det är därför vi måste lägga 5 poäng på hållbar utveckling. Det känns bara fint och politiskt korrekt. Det känns som bortkastad tid när det finns så många andra viktiga saker som vi skriker efter att lära oss.

Jag vill ha ordentligt med ämnesdidaktik och -metodik, jag vill lära mig att bedöma elever och utvärdera olika insatser, jag vill lära mig hantera konflikter på att kostruktivt sätt, jag vill lära mig att utveckla en bra gruppdynamik, jag vill lära mig hålla svåra samtal med elever och vårdnadshavare, jag vill lära mig kunna göra realistiska, uppföljningsbara och positiva åtgärdsprogram, jag vill lära mig ...

... men istället måste jag hitta på ett fiktivt ämnesövergripande undervisningsinslag om hållbar utveckling. Jag blir bara så trött. Nu är det i alla fall överstökat och äntligen, äntligen ska vi ha ämnesdidaktik. Det som vi längtat efter sedan i augusti.

Det är mycket nu

Det bubblar av tankar om friskolor, läromedel, lärarlegitimation, bevissamlande lärare, lärarutbildningen och en massa, massa annat (som att hästar tvingas skjutas för att nya villor kommer komma för nära hästgården med tanke på eventuella allergiker - men för fan, flytta inte dit då!). Ja, en massa annat. Men nu måste jag fokusera på tenta och diverse inlämningar ...

Friskolor - en helig ko?

Friskolor påstås dränera kommunernas ekonomi. Friskolor driver upp betygen utan att de speglar ökade kunskaper och färdigheter. Friskolor beskylls för att ge sämre stöd till elever med särskilda behov. Friskolor har betydligt högre andel obehöriga lärare. Friskolor behöver inte följa samtliga lagar och förordningar som krävs av skolor i offentlig regi. Friskolor betalas med skattepengar men en stor del av vinsterna går till ägarna och inte tillbaka in i verksamheten.

Om ovanståden stämmer - vilket det gör om man får tro Lärarnas Tidning, Dagens Nyheter, Skolverket och andra liknande källor - kan man verkligen fundera över tillståndet i svenskt skolväsende som segrerats med ett A- och ett B-lag.

Är friskolereformen en helig ko? Vilket pris ska vi betala för "valfriheten"? Finns det inte sätt att skärpa konkurrensen och se till att den sker på lika villkor?

Läs litteraturen och var söt

När jag började lärarutbildningen tyckte jag att det var ett bra upplägg med att läsa litteratur, fundera över några väl ställda frågor och sedan ha ett seminarium med någonstans mellan 20 och 25 kursare i klassrummet där vi med insiktsfulla och nyfikna lärare diskuterade det vi läst ur olika aspekter. Det gav mycket att höra andra infallsvinklar på hur man kan uppfatta skolans uppdrag, tolka styrdokumenten och andra skol- och lärarrelaterade frågor.

Nu har jag tröttnat rejält på det upplägget. Av den enkla anledningen att det inte passar när man sysslar med mer "fakta" och mindre med tyckande, tolkningar och värderingar. Och när vi pratar om sådant som vi inte kan relatera till vår egen erfarenhet. Skolans uppdrag är ju ganska lätt att ha åsikter om även om man inte varit där på ett tag. Men hur är det met det vetenskapliga förhållningssättet? Hur är det med hållbar utveckling (den som är emot hållbar utveckling kan räcka upp en hand)? Vad är kunskap och vad är vetenskap? Och vad är okunskap? (Den frågan ville min lärare inte besvara när jag ställde den!) Jag blir inte så mycket klokare över de problem som hermenutiken som forskningsmetod för med sig, inte heller förstår jag skillnaden bättre mellan fransk och svensk syn på bildning genom att planlöst diskutera några stenciler med kursare varav hälften ens inte läst dem.

Vår faktiska fysiska tid på lärarhögskolan, alltså den tid som vi kroppsligen befinner oss i lokalerna, är anmärkningsvärt liten. Nu har jag ju läst bland annat matte tidigare, och där har man om man läser heltid kanske fyra föreläsningar i veckan och lika många lektioner. På lärarhögskolan har vi ens inte hälften. Så visst behöver något göras. Det behövs en diskussion om, nej mer än så, en förändring av lärarhögskolans patentlösning på hur undervisning ska bedrivas, då den varken anpassas till stoffets innehåll eller karaktär. Det behövs en diskussion om hur lärarna på lärarhögskolan ser på sitt eget uppdrag - det kan inte vara att kontrollera att studenter genomför de obligatoriska momenten och that's it. (Läs mitt inlägg från 8/12 2005 för en bakgrund till mitt ifrågasättande.) Flera av dem verkar inte intresserade av vår inlärningsprocess, och vad vi lär oss är sekundärt.

Och vips gjorde Reinfeldt ett utspel

Nu tävlar partierna om vem som kan ställa hårdast krav på skolan. Knappt hade trycksvärtan torkat på debattartikeln från skolministern och lärarfackens ordföranden förrän moderatledaren kontrade. Inte bara lärarna ska auktoriseras, inte bara höga krav ska gälla på lärarutbildningarna - nu ställs siktet in på rektorerna.

Vi har sett hur en god rektor kan lyfta en skola. Men vi har också sett hur många av landets skolledare bakbinds av sina kommuner och hur vilja till självständighet och skolutveckling möts av misstro och politiska hinder.

Efter att ha ägnat en tredjedel av artikeln till en problembeskrivning av rektorernas arbetssituation i en chefsposition klämd i första hand mellan lärarna och politikerna förfäras han över att bara en tredjedel gått den statliga rektorsutbildningen. Nej, nu ska rektorerna också avkrävas formell behörighet genom akademisk rektorsexamen.

Det räcker inte med att de har pedagogisk insikt om man inte kontrollerar varifrån den kommer. Det finns ju risk att rektorn inte är tillräckligt bevandrad i sina skyldigheter som ledare av en myndighet. Förordar moderaterna en särskild yrkesinriktad akademisk ledarskapsskapsexamen för alla som har något slags statligt eller kommunalt chefsansvar? Som vanligt kan man ifrågasätta åtgärdernas koppling till de problem som inledningsvis målas upp. Löser kravet på en akademisk examen för rektorer de problem som han själv beskriver?

Hela skoldebatten med hårda krav hit och höga krav dit börjar bli löjeväckande. Som vi alla vet borgar inte en utbildning för att man gör ett bra jobb. Jag vet urusla ledare som tror sig kapabla att utbilda andra i ledarskap. En ledarskapsutbildning är inte idag en garanti för ett bra ledarskap, och det kommer heller inte vara det imorgon. Är det någonstans det går modetrender (som saknar vetenskaplig bas) så är det i managementbranschen. Och i skolan.

Slinka med i smitkulturen

Hur lätt är det inte att slinka med i smitkulturen. Jag-läste-ens-inte-boken-och-fick-godkänt-kulturen.

Medstudenterna glider igenom på vad de tycker är en räkmacka. De låter både lite förvånade och tämligen stolta över att det går hem. Och när det funkade på förra inlämningsuppgiften så går det säkert på nästa.

Det är väl inte så konstigt egentligen, då inlämningsuppgifternas huvudsakliga syfte är att tvinga oss att läsa den obligatoriska litteraturen - inte att se vad vi har inhämtat utan just kontrollera att vi genomgår vissa moment. Den litteratur som inte kommer på tentan examineras genom inlämningsuppgifter. Men uppgifterna uppfyller ju uppenbarligen inte det syftet. Det verkar som om lärarna inte vet vad de ska göra annars.

Att läsa litteraturen borde inte vara det viktiga. Om vi kan inhämta likvärdiga insikter och åsikter på annat håll borde det funka lika bra. För vad är syftet med utbildningen - att läsa viss litteratur eller att lära sig vissa saker?

Lärares legitimitet, nej, legitimering

Som ett brev på posten kom dagens debattartikel i Dagens Nyheter signerad skolminister och lärarfackens ordföranden. De inleder artikeln med att ta upp problem, förlåt utmaningar, som råder inom den svenska skolan idag. Problem som segregering och differentiering. Och naturligtvis de bristande kunskaperna och kunskapsuppföljningen. De skriver:

Vi vill därför att det genomförs en analys som beskriver varför andelen obehöriga lärare är så mycket högre i fristående skolor än i kommunala skolor och varför det förekommer regionala skillnader. En sådan analys ska ligga till grund för framtida insatser.

Att huvudmännen anställer behöriga lärare är alltså grundläggande inför framtiden, men det är också nödvändigt att pröva nya vägar för att utveckla läraryrket och höja kvaliteten i skolan. Ett nationellt system för auktorisation av lärare är en sådan väg som vi nu vill pröva.

Bortsett från att skolministerna satt sig i fackens knä så tror jag att en auktorisation av lärare är ett lamt förslag för att råda bot på de problem som skisserats. För det krävs ändringar i hela skolsystemet inklusive skollagen.

En åtgärd som lyfts fram i artikeln är en förbättrad lärarutbildning med "höga krav" [sic!], bättre forskningsanknytning och obligatoriska kurser i "läsning, skrivning och betygssättning". Höga krav i vad, undrar jag - framför allt då lärarutbildare poängterar att lärandet är individuellt och svårt att generalisera i verktyg, strategier och metoder som efterlyses av lärarstudenterna.

Kravet på en bättre lärarutbildning har resulterat i 20 extra poäng på den utbildning jag själv går. Men 20 poäng i vaddå? Jo, mer VFU (som för min del främst gett avskräckande exempel snarare än goda förebilder). Men inga högre krav på de lokala lärarutbildarna. När ska de få utbildning i att handleda blivande lärare?

"Läraryrkets vetenskapliga bas behöver förstärkas", menar skolministern och facken. Detta poängteras i den utbildning jag går dels genom en stark betoning av det vetenskapliga förhållningssättet som en lärare ska ha, dels genom att öka den avslutande uppsatsen från 5 poäng till 10. Det vetenskapliga förhållningssättet ska, enligt en av våra lärare, genomsyra allt arbete en lärare utför. Men hur skulle det se ut? Och vad menar vi förresten med ett vetenskapligt förhållningssätt? Artikelförfattarna menar att vetenskapligheten ska ligga i fler forskande och forskarutbildade lärare.

Lärarutbildning ska utgöra grunden för den auktorisering av lärare som nu ska utredas på uppdrag av regeringen.

En auktorisation kan bidra till att kvalitetssäkra yrket och öka förtroendet från föräldrar och samhället i övrigt. Vi ser även en auktorisation som ytterligare en åtgärd för att stärka lärarutbildningen, genom att lärarutbildningen bildar basen för den profession som auktorisationen stärker. En auktorisation kan också utformas så att den främjar en nödvändig utveckling av skolans arbetsorganisation genom att auktoriserade lärare får särskilt ansvar för vissa uppgifter i skolan.

Idén om en auktorisation av lärare är att lärare är en profession, eller bör vara en profession, som skiljer sig från andra professioner. Läkare, psykologer, advokater och liknande professioner brukar stå som modell. Det märker man när man läser igenom "Yrkesetiska principer för lärare" - etiska regler framtagna av lärarfacken.

I läraretiken ligger att sätta eleven i centrum, vara saklig och rättvis, arbeta på ett elevdemokratiskt sätt, respektera eleven och hennes integritet. Med andra ord, läraren ska vara en god tjänsteman och följa styrdokumenten. Behövs det särskilda etiska regler för det? I så fall, varför behövs det det? En yrkesetik som går ut på att läraren bekänner sig till styrdokumenten innebär att det finns ett alternativ, att det skulle möjligt att ha en etik som var i strid med lagstiftning och myndighetsbeslut.

Vidare ska läraren sörja för sin egen kompetensutveckling, vara en god kollega och "bedriva och utveckla sitt arbete utifrån såväl vetenskap som beprövad pedagogisk erfarenhet". Det senare verkar nästan direkt taget från läkaretiken. Men till skillnad från medicinen finns det inom den pedagogiska verksamheten ingen övervakande myndighet som säger att det där är inte i enlighet med vetenskaplig praxis. Däremot finns det en myndighet som säger att det där är inte i enlighet med lagar, författningar och skolverkets allmänna råd. Och det är en helt annan sak.

En annan sak som gör behovet av en yrkesetik för fria yrkesgrupper, just det fria yrkesgrupper, är att förhållandet mellan den professionelle och dennes klient bygger på frivillighet. Även om det finns en gråzon för frivilligheten i många fall, så är varje elev inte fri att välja lärare. Det är en väsentlig skillnad.

En person som innehar legitimation eller är auktoriserad kan mista denna. Det ingår i systemet att klienten och andra intressenter kan avkräva den professionelle ett ansvar. Vilket ansvar ska kunna avkrävas en lärare? Vilka brister i yrkesutövningen ska resultera i att auktorisationen dras in? Kan läraren ensam bära det ansvar som det åligger skolan att ge varje elev den undervisning som denne har rätt till? Om eleven uppvisar kunskapsbrister, är det läraren som ska mista sin auktorisation då? I så fall måste läraren ges ett mycket större inflytande över resurser och beslut som påverkar skolan, grupper och elever än vad nu är fallet.

Om syftet med en auktorisation är att höja yrkets status och att öka föräldrars och samhällets (vilka det nu är) förtroende för skolan, vilket är skolministerns och fackens syften, så börjar man i fel ände. Det är vällovliga syften, men att säga att lärarkåren behöver stärkas innebär samtidigt ett erkännande av att lärarna brister, och att dessa brister är deras personliga fel och inte resultatet av dysfunktionella strukturer. Visst finns det bra och mindre bra lärare, men istället för att lyfta läraryrket finns risken att man sänker det.

Lärarauktoriation blir ett verktyg för regeringen och facken att utöva påtryckningar på friskolor med låg andel behöriga lärare. Det blir ett vapen i händerna på olika intressenter att banka skolan i huvudet med. På vilket sätt skulle en auktorisering göra lärarna professionellare? Och vad händer med dem som utför läraruppgifter i skolan men som inte är auktoriserade? Kravet på behörighet har ju inte utrotat "obehöriga lärare". Ska vi nu till det begreppet lägga "icke-auktoriserade lärare"? Vad vinner vi på det, egentligen? Får vi en bättre skola eller en större differentiering - som ministern och facken slagit fast som varande av ondo?

Att undervisa barn och ungdomar är ett av de viktigaste yrken man kan ha. I ett globaliserat kunskapssamhälle som det svenska är det helt nödvändigt att läraryrket har hög status och stark ställning i samhället.

Det finns mycket mer konkreta åtgärder som skulle öka läraryrkets status och attraktionskraft. Ge lärarna mer avgränsade och tydliga ansvarsområden. Visa att lärarnas arbete är så viktigt för framtiden som skolministern påstår genom att ge lärarna rejält betalt. Låt lärarna slippa agera agenter för fotofirmor och scouter. Låt lärarna ha specialister vid sin sida för att möta barn som behöver olika slags stödåtgärder - och det i ett tidigt skede. Låt professionella yrkeskategorier ta hand om elevvården. Ge lärarna möjlighet att "bara" ägna sig åt det som de utbildas för: att undervisa!