Vad gör en bra lärare?

Jag fick en lista i min hand:

1. Vuxen med närhet/distans och engagemang
2. Sökare
3. Mål-syfte
4. Verktygslåda
5. Inledningar och avslutningar
6. Variation
7. Delaktighet
8. Humor

Så här har listan uppstått, vad jag fått berättat för mig: Personen som upprättat listan har gått till skolgården och korridorerna och frågat eleverna: Vem är tycker du en bra lärare? Sedan har personen frågat dessa lärare om de har något emot att personen sitter med på lektioner. Det har det oftast inte varit. Och detta är resultatet.

Att vara vuxen innebär att veta vad man står för, veta vem man är och vågar möta eleverna. Med engagemang avses att utgå från att något är viktigt, visa respekt för eleverna eller ha engagemang för ämnet.

Det visade sig att många av lärarna som eleverna uppfattade som bra undervisade "traditionellt", dvs bedrev katederundervisning. Men de brann för sina ämnen och förmedlade att ämnet var viktigt för elevernas utveckling.

Att vara en sökare innebär att man är nyfiken, att man inser sina egna begränsningar, att man söker nya svar på nya "problem", att man vill utveckla sitt arbete.

Målet eller syftet med undervisningen görs klart för eleverna - när vi går härifrån ska vi ha gjort/kunna detta och detta. Alltså inte bara hinna med kursen eller ett visst stoff. Det ska också finnas ett syfte bakom målen.

Lektionerna inleds med att berätta vad de går ut, vad som är kärnan och knyts avslutningsvis ihop. Läraren ska också veta när bör man göra vad i sin undervisning - när föreläsa, när grupparbeta etc. En bra lärare har en väl utvecklad verktygslåda. Liksom förmåga att variera sin undervisning i både form och innehåll och i sätten av se på innehållet.

Lärare och elever ska ge sig ut på en gemensam upptäcksresa och göra den tillsammans. Frågor ska ställas som läraren heller inte vet svaren på - kunskap utvecklas i mötet mellan lärare och elever.

Sist men inte minst den varma, mänskliga humorn. Läraren ska kunna ställa sig vid sidan. Men inte den ironiska humorn utan den som bygger på distans, perspektiv, reflektion.

Moderaternas omoderna skola - revisited

Gick och röstade idag. Och möttes av ännu en omodern moderat. Läste ett flygblad där den moderata riksdagsledamoten marknadsför sig själv i sin strävan att bli omvald (vilket troligtvis sker):

Skolan ska ge lust att lära. Betyg ska ges tidigare - och oftare."

Om moderaten ska framstå som trovärdig måste denne förklara för mig på vilket sätt tidigare och oftare betyg ökar lusten att lära.

Moderaternas omoderna skola

Jag hade inte tänkt att kommentera valet, men nu kan jag inte låta bli.

Snälla, låt inte moderaterna få för mycket att säga till om i skolfrågor. Reinfeldt vet nämligen hur det är:

"Vi vet ju hur diskussionen går hemma: Lär sig barnen tillräckligt mycket?"

Lösningen på problemet är betyg i lägre åldrar, för betyg är enligt Reinfeldt ett kvitto på att "kunskaperna är på plats".

Gud vad jag är less på denna kvantitativa, linjära kunskapssyn.

Bra lärare är tydliga - dåliga lärare är otydliga, eller?

En egenskap som ofta lyfts fram som eftersträvansvärd för lärare är tydlighet. Jag har hela tiden sett det som en brist att jag inte är tydlig nog - att det är något som jag måste jobba på. Men nu undrar jag, är det verkligen så? Kan inte otydlighet vara av godo?

Jag tänker på att lära eleverna leva med osäkerhet. Tydlighet och kontroll är inte samma sak men går lite hand i hand. En lärare som har kontroll är vanligen tydlig. Tydligheten gör att eleverna vet exakt vad de ska göra (och inte göra).

Jag frågar mig igen - kan inte otydlighet vara bra? Eller är det så att otydlighet leder till oordning och oreda; det där som inte ska få förekomma i den svenska skolan. Och då blir den självklara följdfrågan: är oordning alltid av ondo?

Det känns som om jag svär i kyrkan. Kanske är det så att jag istället för att bli tydligare ska vara mer medveten om vilka öppningar jag ger för tolkningar och därmed kunna välja otydligheten respektive tydligheten. Och vara beredd på olika slags reaktioner och veta vilket stöd jag bör ge för stunden.

Så funderar jag ytterligare ett varv. Tydlighet/otydlighet om vad, mer exakt? Är det lärarens uppgift att alltid bestämma vad? I mitt resonemang i stycket ovan är det fortfarande jag som har kontrollen att välja att vara otydlig - och dessutom förväntar mig att jag har en medveten pedagogisk tanke med det.

Många elever som jag mött blir förvånade över när läraren (dvs jag) svarar "jag vet inte". Jag känner mig inte som en dålig lärare när jag ger det svaret. Tvärtom tycker jag att jag är en bra lärare då (framför allt i det som uppstår efter mitt svar). Men det skapar förvirring. Konstigt, tycker jag, för vem kan veta allting och alltid ha svar på frågor - och gärna också svar på frågor som eleverna aldrig ställt, än mindre funderat över.

Att vara tydlig tar sig inte bara uttryck i att förklara, vara explicit med förväntingar och ge anvisningar, utan i det ligger alltså även att ha total och att ha svaren.

Hm, kanske är det därför som exempelvis mattelärare har svårt för att arbeta med öppna frågor som inte har givna svar och som helst heller inte har någon given metod för att komma fram till något svar.

Osäkerhet blir vardag i samhället - men också i skolan?

Duktiga flickor blir duktiga fröknar. Hur många har jag inte sett som är minutiösa i sina anvisningar till elever. Som vrider ut och in på sig för att ha total kontroll över vartenda andetag i klassrummet. För att inte tala om sin egen undervisning.

Dessa duktiga fröknar regerar främst på F-6-skolor. Friheten är noga kalkylerad och om motsvarande ansvar inte tas blir det en tydlig, väl avvägd konsekvens som dock inte alltid förvarnas utan kan komma tämligen oväntat för eleven. Fröken grips av lätt panik när hon inte har kontroll.

Jag kommer inte bli sån. Tyvärr höll jag på att säga, men jag vet inte om det är tyvärr. Eleverna förväntar sig struktur och planering - varenda kommatecken ska ha ett mål och varenda stavelse ett syfte.

Men så tänker ett varv till och går inte bara på att försöka häva en känsla av underlägsenhet. Jag måste försöka hävda mig - försöka förklara varför min ibland lite oplanerade stil har sitt berättigande. Ja, kanske till och med är av godo.

För få män jobbar med barn. De står helt enkelt inte ut med att vara gisslan i ett kollektiv fullt av duktiga flickor. En man kommer aldrig kunna bli en duktig flicka, hur mycket han än försöker. Det måste finnas några män (som undervisar i teoretiska ämnen) om de ska kunna göra någon skillnad och utöva reellt inflytande (och vars åsikter och idéer inte blir bortsuckade med ett "åh, typiskt män").

Inom näringslivet klagas det över homosocialisering - att män väljer män - men det är minst lika markant bland kvinnor på skolor. Du är okej bara du är som oss. Denna likriktning kan heller knappast vara bra för barnen. Vilken bild av samhället får de genom hur förskolan och skolan fungerar i praktiken? Men en annan kanske för eleven viktigare fråga: Hur undviker vi att dessa duktiga flickor/fröknar reproducerar sig själva?

Kaos är kanske inte eftersträvansvärt, men ska man klara att leva i dagens och framförallt i morgondagens samhälle måste vi klara av att arbeta under osäkerhet. Att leva med osäkerhet lyfts fram som en av de förmågor som lyfts fram i utredningen om gymnasieskolan. Den förmågan lyfts också fram när vi pratar om mångfald och olikhet.

Hur duktiga är duktiga fröknar på att tillåta den förvirring och frustration som känslor av osäkerhet och otydlighet skapar? Risken är att de antingen uppmuntrar sitt eget sätt att hantera osäkerhet (dvs genom att försöka kontrollera omgivningen och pålägga den den struktur som passar just henne), vilket i praktiken innebär att de duktiga fröknarna reproducerar sig själva eller att eleverna inte lär sig att leva med och jobba under osäkerhet.

Folke - en personlig auktoritet

Vikarien var inte huvudpersonen i dokumentärfilmen "Vikarien". Den ordinarie läraren Max ringer sin gamla lärare Folke och ber honom komma till högstadieskolan i Hallonbergen - en skola där ledningen abdikerat, kollegerna är sjuka och eleverna regerar. Jag känner igen situationen från VFU:n med elever som kommer och går som de vill, snackar och gör allt annat än det läraren ber dem om. Folke slår linjalen i katedern och accepterar inte oordningen.

Där Max misslyckas med undervisningen lyckas Folke bättre. Max och Folke är dock aldrig i klassrummet samtidigt. Det är synd. De kommenterar bara sina upplevelser i arbetslagsrummet. Men vad är det egentligen som gör att eleverna knackar på dörren till arbetslagsrummet och ber om att få ta Folke i hand? Vad är det som gör att de sjunger för honom korridoren? Hur kommer det sig att han får en liten svans elever efter sig när han rör sig på skolan?

Det som jag tycker skiljer Max och Folke åt är inte att den ena skulle vara mer engagerad än den andre, men engagemanget tar sig olika uttryck. Medan Max är fokuserad på elevernas resultat och betyg vill Folke möta människorna i bänkarna framför honom. Han poängterar från början att han visar respekt för dem genom att stå upp och hälsa, och han vill att de visar honom samma respekt.

Folke vill veta vad de heter, varifrån de kommer, vilka erfarenheter de har gjort, vad de vill bli, vad de är intresserade av - han vill veta vilka de är. Och han berättar vem han är, vad han är van vid, hur det går till där han kommer ifrån. Han blir intressant i elevernas ögon - det finns en ömsesidig nyfikenhet. De vill lära känna varandra.

Max har gått in i en annan lärarroll. Han vill inte vara en auktoritet utan ser sig själv som förstående - kanske är för förstående, resonerar han, för han menar att en auktoritär lärarstil är dömd att misslyckas.

Det gör ont i mig när flickan kommer fram till Max och berättar att hon och hennes familj kommer att utvisas i maj. Max säger att det är i alla fall bra att hon då kommer att ha gått nästan hela terminen och därmed kan få med sig ett slutbetyg från nian. Jag säger inte att han inte är en empatisk människa - men han visar det på ett bakvänt sätt. Han vill hjälpa henne att upprätthålla svenskan. Han är fokuserad på resultaten.

Max engagerar sig i sina elever och bedriver uppsökande verksamhet. Kommer inte föräldrarna till skolan så får jag komma till föräldrarna. Han hjälper också eleverna med skolarbetet i deras hem på kvällarna. Det är definitivt inte engagemanget som saknas.

Max åker på klassresa med sin nia - och han är den enda vuxna personen. Han säger efteråt att de skötte sig exemplariskt. Vad gjorde de då? Jo, de var som vanligt. De kom och gick som de ville och gjorde det de kände för. De beteenden som Max inte accepterade i klassrummet var nu exemplariskt.

Nyckeln i att fostra barn, har jag hört, är inte att vara en auktoritet - en sådan som Max också tar avstånd från. Nyckeln är att vara en personlig auktoritet, med ett personligt språk. Att vara en tydlig och trygg vuxen som kommunicerar vem han/hon själv är och var han/hon står. Det är däri den stora skillnaden mellan Max och Folke ligger. Medan Max är fokuserad på mål och resultat och som person framstår som otydlig, är Folke personlig och skapar möten mellan människor.

Individualism - begärsidentitet eller personlig frigörelse?

Ströbläddrade i senaste numret av Ord & Bild som ägnas åt skolan och hajade till inför rubriken "Vem fan vill bli lärare?" - för det undrar jag med ibland. Artikeln tar sin utgångspunkt från den franske sociologen Touraine som menar att vårt smahälle blivit både mer individualistiskt och mer kollektivt.

Vi utgår vanligen från att det finns en motsatsställning dem emellan, vilket jag gjorde igår (dvs kanske lite okritiskt eller polemiskt svalde jag föreläsarens perspektiv). Men vad ligger i termer individualistiskt? Identiteten byggs enligt Touraine på konsumtion och resulterar i en begärsidentitet - och individualism blir då inte personlig frigörelse. Vi köper oss en identitet och letar efter nya sociala gemenskaper där vi kan ingå - och vars normer vi underkastar oss.

Touraine vill ha mer personlig frigörelse - det är den individualismen som är eftersträvansvärd. Det kan åstadkommas med en överskridande, mångkulturell miljö där alla oavsett bakgrund erbjuds samma möjligheter att förverkliga sina livsprojekt. Staten som möjliggörare för individens autonomi. Hm, undrar jag, är inte det i sig en värdegrund, ett kollektivt ideal med vissa normer som ska underkastas och vissa värden som ska internaliseras? Och då har vi lämnat postmodernismen (om vi med det begreppet avser just avsaknaden av en i samhället bärande idé och gemensamma värden och normer) och är [tillbaka] i en [ny] mordernitet.

Frågan "Vem fan vill bli lärare?" får inte ens en ansats till svar, tyvärr. För jag skulle hemskt gärna vilja veta.

Det nyliberala gymnasiet är snart här

Jag har inte själv lusläst utredningen bakom den nya gymnasieskolan (SOU 2002:120), men jag lyssnade till en person som har gjort det.

Med utgångspunkt i dagens postindustriella eller postmoderna samhälle behöver våra barn och ungdomar förbereda sig på förändring och osäkerhet. De behöver utrustas med generella förmågor snarare än specifika, nämligen:

• förmåga att lära (och att lära om och att lära nytt)
• kunna söka, bearbeta och kritiskt granska information
• inta en reflekterande attityd
• självständighet
• kreativitet
• flexibilitet
• arbeta under osäkerhet
• förändringsbenägen
• entreprenörskap

Detta är alltså förmågor som man anser att elever behöver för att klara livet i (morgon)dagens samhälle och som skolan ska hjälpa dem att utveckla.

Vilket samhälle får vi då? frågade föreläsaren retoriskt innan han pekade på hur nyliberalismens tankegods genomsyrar utredningen medan den socialdemokratiska idévärlden är borta. I texten återkommer ord som konkurrens, individ, valfrihet, marknad, harmoni, privat ägande, entreprenör. Medan socialdemokratiska honnörsord som gemenskap, demokrati, frihet, jämlikhet, solidaritet, kollektiv, konflikt är frånvarande.

Skolans uppdrag blir att fostra konkurrensinriktade individualister snarare än samarbetsinriktade kollektivister. Kunskapen blir ett redskap för att nå kortsiktiga mål. Attityd står högre i kurs än karaktär.

Lönesättning på lärarmarknaden

För att rekapitulera: Arbetsgivare på "skolmarknaden" vill ha ett överutbud av lärare och har till och med hävdat att det skulle generera högre löner. Jag får inte det att gå ihop. I ett överutbud av lärare ligger att flera av dem är arbetssökande/arbetslösa - och om utbudet överstiger efterfrågan sjunker priset på tjänsten.

När efterfrågan på lärare var större än utbudet för sådär fem sex år sedan (åtminstone där jag bor) steg lönerna. Det var lätt att byta lärarjobb då och det var det säkraste sättet att höja lönen på. De som kom in som oubildade lärare då kan idag ha högre lön än de behöriga lärare som anställdes bara ett par år senare.

Dessa lönegap är inte ett resultat av kompetens utan av hur arbetsmarknaden för lärare har skiftat det senaste decenniet. Jag kommer som nyexad behörig lärare ha sämre betalt (reallönemässigt) än om jag arbetat som obehörig. Hade jag varit smart hade jag fixat min behörighet samtidigt som jag jobbat - och sedan krävt (till mina kollegers stora irritation) ett påslag på ett par tusenlappar på månadslönen som facket hävdar att behörigheten är värd.

Nu råder individuell lönesättning på skolområdet. Individuella lönesättningen ska bygga på principen lön efter kompetens eller lön efter arbetsinsats eller lön efter det värde som du bibringar organisationen (eller hur man nu föredrar att uttrycka saken). Men för att individuell lönesättning ska fungera måste kriterierna som arbetet och kompetensen värderas utifrån vara glasklara och kommunicerade. Tanken är ju att anställda ska göra det arbetsgivaren vill av egen fri vilja (eller med andra ord, internalisera arbetsgivarens värderingar och agera i enlighet med dem) och som kompensation få bättre lön. Förutom att kriterierna ska vara uttalade och tydliga för alla inom organisationen, så ska de också vara mätbara eller uppföljningsbara samt påverkansbara för varje enskild anställd.

Att få högre lön för att jag som lärare (hand)leder mina elever till att klara kursen och kanske till och med till mycket bra betyg uppfyller inte dessa krav - tvärtom uppfattas dylika kriterier som orättvisa då det är så många andra faktorer än min lärarkompetens som påverkar resultaten.