Hårdare krav på gymnasiet lovar borgarna

Har jag hört den förut? Lösningen på problemen i skolan är hårdare tag. Det är den borgerliga alliansens recept, presenterat på gårdagens debattsida i Dagens Nyheter.

Dagens allvarliga brister kan förklaras dels av de stora kunskapsluckor eleverna bär med sig från grundskolan, dels av den likriktning av svenskt skolväsende som socialdemokraterna har genomfört.

Dessa brister ska mötas genom att ställa förkunskapskrav i termer av betyg för att komma in dels på gymnasiet, dels på högskolan. Gymnasiet ska inte vara generellt högskoleförberedande utan ska differentieras i studieförberedande program, yrkesförberedande program och lärlingsutbildning.

Det låter som om eleverna ska få mer valfrihet, men borgarna vill samtidigt förhindra vad de kallar för taktikval av kurser. Fast det sista nämns bara i artikelns ingress så jag kan inte kommentera hur det ska gå till - och borgarna kanske själva heller inte vet det. Jag tror att det nog snarare blir så att kraven sänks för att få en gymnasieexamen. Det inidividuella programmet ska avskaffas. Det ska bli lättare för eleverna att gå ut gymnasiet med godkända betyg. Det behöver inte nödvändigtvis vara dåligt. Vidare ska det bli svårare att komma in på högskolan - även om det borgarna antyder, att alla kurser och program på högskolan har samma antagningskrav, inte är sant. Borgarna skriver också att man i ett senare skede ska kunna komplettera sin gymnasieutbildning för att kunna läsa vidare. Då undrar jag: hur och var ska det ske? Det skriver de inte.

När den förra gymnasiereformen genomfördes och alla program på gymnasiet skulle leda till den allmänna behörigheten till högskolan, möttes den av kritik. De tvååriga yrkeslinjerna togs bort och blev treåriga. Kärnämneskurserna infördes och skulle på pappret vara desamma oavsett program, fast så blev det inte i praktiken. Borgarna vill inte förkorta programmens längd, och det ska fortfarande finnas kärnämnen - obligatoriska kurser och valbara. Så vari ligger skillnaden? Vad är det som är så revolutionerande annorlunda med borgarnas skolpolitik jämfört med exempelvis det som LO vill genomföra (se mitt inlägg från igår)?

Den stora skiljelinjen mellan höger och vänster går vid synen på betyg. Några av de borgerliga partierna har aviserat betyg i grundskolans lägre årskurser. Borgarna vill också införa fler steg i betygsskalan.

Det är ett starkt önskemål från såväl elever som lärare i gymnasiet att få arbeta med fler steg för att få en mer rättvisande betygssättning.

Någon som vet vilken källa de använder sig av? Att fler betygssteg skulle ge rättvisare betyg kan verkligen ifrågasättas med tanke på att dagens betygssystem med tre steg inte kan kvalitetssäkras - till exempel fann skolverket "stora brister i arbetet med kvalitetssäkring av betygen" vid inspektionen av Göteborgs gymnasieskolor. Så, vilken forskning visar att fler betygssteg ger rättvisare betyg?

Lov betyder inte ledigt

Inte för mig, i alla fall. Det är tre veckor kvar på terminen och det vankas tenta, inlämningsuppgift och projektrapport. Så nu är det slut med julfirande och andra trevligheter till förmån (?) för läsande och skrivande.

Inte heller debattörerna tar ledigt. Igår gjorde ordförande för Lärarnas riksförbund gemensam sak med LO-ordföranden på Dagens Nyheters debattsida. De vill att regeringen ändrar sina mål med skolan. De menar att målet att 50 procent av varje årskull ska börja högskolan före 25 års ålder får orimliga konsekvenser.

Som att yrkesförberedande program på gymnasiet nedvärderas. Som att eleverna lockas med glassig marknadsföring istället för med saklig information. Som att eleverna fås att gå gymnasieprogram som inte leder till jobb. Om de avslutar gymnasiet, vill säga.

De menar att det är bättre att hälften någon gång under livet avslutar en eftergymnasial utbildning än att de påbörjar en vid unga år. Och att ett bättre mål är att alla klarar av grundskolan och gymnasiet. Självklart, men det är ju en förutsättning i regeringens mål med skolan. Fast poängen i resonemanget är naturligtvis att uppgradera yrkesutbildningarna. Dålig gymnasieutbildning (läs: en utbildning som inte motsvarar arbetsmarknades behov idag) tjänar ingen på utom möjligtvis en fristående utbildningsanordnare.

Det förvånar mig dock att ordföranden för LR anser att marknadstänket gått för långt. Men varför förvånar det mig? Varför förväntade jag mig inte att lärarfacket skriver under på en åsikt som förknippas med sossarna och vänsterfolk? Kanske för att lärarfackens ordföranden slog ihop påsarna med moderaternas ledare i våras?

Så hur stor är motsättningen mellan "blocken" i skolfrågan - egentligen? Inte större än att lärarfacken allierar sig med bägge. Är det en win-win vi ser här? Lärarfacken vill skaffa sig inflytande över skolpolitiken, vilket de uppnår genom att få till ett bra samarbete med politiker av olika schatteringar. Politikerna vill få med lärarfacken för det ger cred, det ger ett intryck av att man vet vad man talar om och att man har lärarnas stöd för sina åsikter.

Men hur var det då med trovärdigheten för LR? Hur många olika politiska frågor kan man driva - och bör man driva - från fackligt håll? Ett kärt ämne för facken, och som folkpartiet hängt på, är ju annars lärarlegitimationer. Om det kommer jag att skriva snart - för jag (nu kommer många lärare att hata mig) tycker inte att lärare är en profession. Och nu mindrar jag mitt påstående: inte en profession på samma sätt som advokater, läkare, psykologer och andra yrken med legitimation eller auktorisering. Fast först blir det en kommentar till dagens debattartikel i Dagens Nyheter - den borgerliga allianses gymnasiereform. Det är inte bara jag som inte har lov.

Unga lärare kan inte läs- och skrivträning

Äldre lärare är mycket bättre på att lära barn läsa och skriva. Det påstår en rektor som jag talat med som undviker att anställa unga, nyutbildade lärare i de lägre årskurserna.

Lärarutbildningen är för dålig, menar hon. De unga lärarna lär sig inte tillräckligt om läs- och skrivträning på lärarhögskolan. De har inte samma repertoar av metoder att ta till i sin undervisning som de äldre.

Dessutom, de kan heller inte diagnosticera barnens kunskaper, de kan inte identifiera barnens behov. Inte sällan tror de att det är en mognadsfråga, hävdar rektorn som själv är äldre, att det kommer bara barnen blir lite äldre. Men det kommer inte - det måste tränas tidigt! Man kan inte vänta och se.

Det är inte nådig kritik av unga lärare, men framför allt är det en svidande vidräkning av lärarhöskolornas bristande förmåga att lära ut basfärdigheterna läsa och skriva.

Detta är ju rektorns verklighet, så uppfattningen kan inte så lätt avfärdas som en fördom eller förutfattad mening. Om det inte var så att jag själv vet att lärare resonerar i mognadstermer om saker som är jobbiga att åtgärda, skulle jag inte trott på talet om mognad. Men jag ställer mig ändå frågande - kanske är det "bara" en fråga om erfarenhet?

Yes, det är klart!

Det var svårt, det var bökigt. Jag kände mig motarbetad och praktiksamordnaren gjorde inte mycket. Trots att hon vid besök på min praktik insåg att min beskrivning stämde med verkligheten. Jag fick fixa det själv. Men nu är det kart.

Jag byter praktikplats nästa termin. Yes!

Dags för självvärdering

Precis som barnen tränas i att reflektera över sig själva, sitt beteende och sin inlärning ska vi lärarstudenter göra sammalunda. Under en knapp timmes tid ska jag till min praktiksamordnare/-ansvarig säga intelligenta saker om min förmåga idag och om vad jag behöver utveckla vad gäller bland annat att

• kommunicera
• genomföra en målrelaterad planering samt följa upp, och utvärdera och utveckla arbetet
• kunna förvalta barns, ungas och vuxnas informella lärande
• med utgångspunkt i barns, ungdomars och vuxnas olika kulturarv stimulera till en reflekterande bildningsprocess
• vara en naturlig auktoritet
• informera och samarbeta med föräldrar och vårdnadshavare
• arbeta gränsöverskridande vad gäller såväl åldrar och ämnen som yrkeskompetenser
• använda informationsteknik i den pedagogiska verksamheten
• inse betydelsen av läs- skriv- och matematikinlärning och –utveckling för elevens kunskapsutveckling

Vad ska jag säga? Det är utifrån dessa punkter och många till som vi kommer att utvärderas och examineras. För det första kan man tolka examensmålen på otroligt många sätt. För det andra finns det inte ett område som jag inte kan utveckla och alltid kommer att kunna utveckla. Och ovanstående punkter är ändå bara ett axplock. För vem blir någonsin fulländad?

Ny elev i matte

En ny elev kom till sjuorna från en annan klass på skolan. Hon låg längre fram i boken. Hon var klar med bråk och sysslade nu med procent. "Går det bra?" undrade jag. Hon tittade upp och svarade "ja". "Är det svårt?" "Nej", försäkrade hon.

Hon hade inte en siffra rätt.

Min handledare bad henne göra diagnosen för bråkkapitlet. Två tal av cirka femton var rätt, resten helt fel. En sjättedel av någonting resulterade i något mycket mer än den ursprungliga mängden. Jag bläddrade bakåt i hennes räknehäfte. Division verkade hon inte veta vad det var. Där adderade hon istället. Det gjorde hon också när hon skulle multiplicera. Procent hade hon heller ingen koll på. Omvandla måttenheter fixade hon hyfsat. Men det var allt.

Hade hon något åtgärdsprogram? Vi gick på jakt efter hennes förra mattelärare. Nej, det fanns inget åtgärdsprogram. Min handledare uräsktade sig med att han bara haft eleven i en termin. Men, han hade väl henne i sexan också? Jo, det förstås.

Åtgärden från min handledares sida var att ge henne ett mer grundläggande häfte att arbeta med. Hon fick börja med bråkräkning.

Alla får betyg!

Min handledare var så nöjd - alla åttorna får betyg i matte. Hellre fria än fälla, eleverna som ligger på gränsen blir så nedslagna annars, resonerade hon. Så jag undrade vad som hade krävts för att de skulle få IG. Jag blev noga tillrättavisad. "Det finns inget som heter IG", sa min handledare. "Okej", svarade jag, "ännu icke godkänd." "Nej", korrigerade hon mig, "de får tre streck, de får inget betyg alls."

"Nåväl, vad 'krävs' för att en elev ska bli utan betyg i matte i åttan?"

Det var tyst en stund. Handledaren eller hennes mattekollega tittade på varandra.

"Jag menar, målen är satta för nian. Gentemot vilka mål bedömer ni eleverna så här på hösten i åttan?" preciserade jag.

Handledaren tittade på sin kollega och svarade sedan: "Arbetsplanerna." "Fast de behöver uppdateras", kommenterade hon. Sedan ändrade hon sig: "Målen i läroboken. Nu när alla lärare på skolan kommer att använda samma mattebok borde vi uppdatera arbetsplanerna med målen i läroboken."

Men en annan mattelärare på skolan, han ser betygen före slutbetyget i nian som en prognos, berättar handledaren. Han sätter alltså det betyg som han tror att eleven kommer att gå ut nian med om eleven fortsätter på samma sätt som hittills.

Ja, hur ska man sätta betyg? Jag har inte kommit dit än i lärarutbildningen, så jag känner att jag inte har så stor aning. Men att helt och hållet låta läroboken styra undervisning och betygssättning låter inte klokt.

Min handledare använder proven ur lärarhandledning. I handledningen står exakt hur många poäng som motsvarar G, VG respektive MVG. Fast hon har sänkt gränsen för det lägsta betyget. Och sedan tycker hon ju inte att eleverna behöver redovisa hur de kommit fram till resultatet - för det lär hon ju inte ut. På proven skriver hon sedan tydligt ut vilket betyg som eleven presterat (även för sjuorna varav vissa ser det som att de vet hur de ligger till betygsmässigt). Och dessa provresultat genererar betyget. (De elever som inte når G vid första provtillfället får ligga i hårdträning med extraböcker och arbetsblad för att sedan göra omprov tills de klarar gränsen. Och det har dessa så kallade svaga elever hittills gjort.)

Ole dole doff

... är namnet på en barnramsa men också på en film av Jan Troell som visades på teve igår. Och som jag missade hälften av, tyvärr.

Här har vi läraren (Per Oscarsson) som slits mellan det auktoritära och det demokratiska ledarskapet i och utanför klassrummet, mellan millimeterrättvisan som eleverna ofta förespråkar och möjligheten att möta eleven efter dennes individuella förutsättningar. Och föräldrarna som efterlyser ordning, reda och kunskaper. Känns diskussionen igen?

Tänk då på att filmen är från 1967. Det dokumentära draget i filmning och klippning är bara så bra - vilket filmskapare han är, Troell! Den här filmen är ett måste.

Snacka ner skolan

Elever frågar mig ofta varför jag vill bli lärare. Det är ett yrke som de själva inte skulle vilja ha. Det är en sak att eleverna ifrågasätter mitt yrkesval och en helt annan när lärare gör det.

Inte sällan, nej ganska ofta faktiskt, får jag kommentarer av typen "Är du säker på att du verkligen vill bli lärare?" från lärare på praktikskolan. Framför allt när de själva är trötta och tycker att de inte förmår göra ett bra jobb. Det är ett sätt att ventilera sitt missnöje.

Men finns det någon yrkeskår som så flitigt ifrågasätter sig själva till den grad som lärare gör? Jag kan inte komma på någon. Vad får denne nedvärdering av yrke och arbetsplats för följder? Knappast högre status och bättre lön.

Engagera dig med måtta - gå in i lärarrollen

Vi sitter i cafét och diskuterar. En kursare är frustrerad över att hon inte lyckas skapa engagemang för sin undervisning hos alla elever, framför allt för att många inte är där varje lektion. Hon vill att varje elev ska tycka att det är kul och stimulerande, och hon blir frustrerad över inställda lektioner och dålig närvaro. Hon har planerat i onödan. Det arbete hon själv lägger ner ger inte den utdelning hon hoppats på eller förväntat sig.

Luta dig tillbaka, säger en annan kursare. En egenskap som är ett måste hos en lärare är flexibilitet. Gör ingen detaljerad lektionerplanering - håll dig till de stora dragen. Lektionen kommer ändå inte bli som du planerat - det är bara bortkastad tid.

Men jag vill ju så mycket, invänder kursare nummer ett och inser snabbt att om hon fortsätter på det inslagna spåret kommer hon att gå in i väggen inom kort. "Hur klara men tio år i yrket?" undrar hon, "jag kommer inte klara två!"

Ja, hur gör man? Engagera dig inte så mycket, råder kursare nummer två. Och kanske framför allt, framhåller vår lärare, skilj mellan människan och rollen.

Gå in i lärarrollen, är rådet. Att vara människa är ju fint och bra, men det är inte en medmänniska som eleverna söker, behöver eller förväntar sig. De vill ha en lärare.

Att gå in i lärarrollen innebär för vissa lärare att eleverna inte tilltalar dem med smeknamn. Att dra bak axlarna, skjuta fram bröstkorgen och höja hakan när de stegar ut från lärarrummet.

Men vad mer? Vad innebär det mer än det yttre skenet av auktoritet och avstånd? Vad vinner man och vad går man miste om? Jag anar det någonstans men kan inte sätta fingret på det. Jag kan inte säga att jag riktigt förstår vad det innebär att gå in i en lärarroll som man träder ur när dagen är slut.

Höga förväntningar lyfter

Vad var det som utmärkte de lärare som du tyckte var bra när du själv gick i skolan?

Hur många gånger har jag inte funderat över det? Det som är den gemensamma nämnaren för de bra lärarna är att de var otroligt kunniga i sina ämnen men framför allt att deras undervisning höll en hög nivå. De hade höga förväntningar på oss elever.

De förväntade sig att vi hade förmågan att lära oss det som kanske först verkade svårt. De trodde på vår intellektuella kapacitet. Och de bekräftade våra framsteg.

Med framstegen växte självkänslan och tilltron till sig själv, till min egen förmåga att lära mig saker, att någon gång kunna förstå det som jag inte förstår just nu. Att inte gripas av panik och tro sig inte vara kapabel att någonsin förstå det som för tillfället framstår som fullständigt obegripligt.

Det vill jag också förmedla till mina elever. Tron på sig själva och tilltro till sin förmåga att lära och utvecklas.

Min handledare servar alla elever med pennor och sudd och motiverar detta med att en av eleverna har en bokstavskombination som gör det svårt att komma ihåg att ta med sig saker, och det skulle vara orättvist mot de andra eleverna om de inte fick samma service. Visst, det förklarar varför hon hjälper honom men inte varför hon inte kan ha andra förväntningar på de elever som inte har detta neuropsykiatriska handikapp. För rättviseargumentet köper jag inte.

I min praktikskola där lärarna servar eleverna med penna och sudd lyser förväntningar med sin frånvaro. När lärarna inte ens anser att eleverna är kapabla att kunna ta med penna och sudd till lektionerna, vad kan de då förväntas klara av?

Tyvärr, det vore otillbörlig hjälp

Det svaret fick jag av min seminarieledare och tillika examinerande lärare när jag frågade om råd angående en inlämningsuppgift. Först satt jag och gapade, sedan blev jag förbannad, därefter funderade jag över om jag missförstått högskolelärares uppdrag.

Otillbörlig hjälp - vad är det? Jag trodde i min enfald (jag har på sistone blivit jäkligt enfaldig, märker jag, enfaldig och negativ) att lärare på lärarhögskolan hade som uppdrag att hjälpa mig i min inlärning och inte bara fungera som kunskapskontrollanter.

Inlämningsuppgiften går ut på att formulera en vetenskaplig frågeställning kring ett problem hämtat från praktiken samt att diskutera lämplig metod att använda för att kunna besvara frågeställningen och styrka alternativt vederlägga en eventuell hypotes. Det handlar med andra ord inte bara om att rapa upp information utan att fundera. Och då är det käckt att ha någon att bolla sina funderingar med.

Men ack vad jag misstog mig. Vår seminarieledare vill bara diskutera sin egen formulering av inlämningsuppgiften - och inte våra tankar, idéer och svårigheter kring våra svar. Jag häpnar!

Vad jag framför allt inte förstår är på vilket sätt en innehållsdiskussion skulle vara otillbörlig hjälp. Risken som läraren antyder är att jag får ett bättre betyg om jag får hjälp än om jag inte får hjälp. Inställningen antyder att det finns någon som skadas eller kränks om jag får hjälp. Vem skulle det vara? Är det mina medstudenter som riskerar att bli orättvist behandlade? Bäst att inte behandla någon. Det står väl dem fritt att utnyttja de resurser som finns (eller som det visar sig, inte finns).

Hör upp alla högskole- och universitetslärare, nu vet ni att det är ert uppdrag att lämna era studenter i sticket för annars kan ni riskera att ge otillbörlig hjälp så att studenterna lär sig något och får ett bra betyg. Det vore ju förskräckligt.

Om att vara motor till omotiverade elever

Jag har - och det kanske en lärare inte ska ha - förståelse för att eleverna inte jobbar på lektionen. Först börjar vi med 50 minuter matte, sedan fortsätter vi med 40 minuter engelska och därefter 50 minuter NO. Och så vidare. Varje lärare vill ha engagemang och koncentration. Och det är inget som kommer på beställning. Så är inte jag funtad och inte eleverna heller. Självklart tryter motivationen emellanåt. (Vad jag däremot tar avstånd från är att dessa elever gärna stör andra.)

Hur kan jag exempelvis motivera eleverna till att göra det som står i boken? Att räkna varje tal? Jag känner mig själv, som lärarstudent, väldigt snärjd och instängd i måsten. Det är inte jag som bestämt att de ska räkna just de här talen, men jag måste ändå försöka få dem att göra det. Eller? Många elever räknar först när man tar en stol och slår sig ned vid sidan om dem. Inte för att de inte kan när de väl gör ett försök, utan för att de av en eller annan anledning inte vill.

I läroplanen står det att eleverna ska ges möjlighet att uppnå uppnåendemålen. Alltså ges möjlighet att. Inte att de ska. Frågan är när jag som lärare fullgjort min plikt och gett eleverna denna möjlighet. När kan jag dra gränsen och säga att resten är upp till eleven?

Hur mycket energi ska jag lägga på elever som saknar motivation? I läroplanen (Lpo94) står också att skolan ska sträva efter att varje elev utvecklar lust att lära. "Utforskande, nyfikenhet och lust att lära skall utgöra grunden för undervisningen." Vem skulle vilja ha en skola vars mål är det motsatta - som går in för att döda all lust till att lära?

Det pratas mycket om den luststyrda eleven som inget gör om det inte behagar henne. Att eleven måste roas för att jobba. Sedan finns det andra som menar att elever måste lära sig att ha tråkigt. Vilket bara låter som en kass ursäkt för att inte anstränga sig att göra undervisningen intressant. Fast vi vet allihop att allt inte kan vara kul jämt. Men hur mycket fogande under trista förhållande kan vi förvänta oss av våra elever? Jag är mycket kluven här. Jag ser en motsättning som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, som jag inte kan balansera.

När är skyldigheten att ge de omotiverade eleverna möjlighet att lära uppfylld? Att jag fungerar som motor för elever utan eget driv tar tid från elever som är mer motiverade att lära - men som nu får stå tillbaka och dessutom bli störda av elever som självmant skiter i skolarbetet.

I slutänden framstår alla som förlorare.

Enkelt, det är antingen rätt eller fel

Man skulle kunna tro att det är en elevs syn på matte, men det är det inte. Det är en lärares syn på matte. Ja, faktiskt en mattelärares.

Vi diskuterade individuella utvecklingsplaner och en språklärare undrade om mattelärare kan beskriva i ord vilka kunskaper och vilken förståelse en elev har i matematik. Först kom det snabba svaret: "Enkelt, det är antingen rätt eller fel." Sedan blev det tyst.

"Ja, det går", säger min handledare efter en stund. "Det finns ju vissa mål som eleverna ska uppnå och det är ju bara att relatera till dem." Den andre läraren upprepade sin syn om rätt eller fel.

Det som slog mig var att ingen problematiserade vad det innebär att kunna matematik. Att få högsta betyget i matte är inte bara att kunna lösa de svåraste talen vilket för övrigt är min handledares uppfattning - alla rätt på provet lika med MVG. Det handlar också, eller framför allt, om hur eleven resonerar, hur eleven presenterar sin lösning, hur han eller hon kan använda det matematiska språket.

Det handlar med andra ord inte bara om rätt eller fel.

En annan lärare hade tidigare gett sin syn på utvecklingsplaner och mål. Hans mål med sin undervisning är att eleverna i klassen som följer undervisningen ska ha en chans att få MVG. Om man följer min handledares undervisning i matte har eleverna ingen chans att få MVG.

Jag hade exempelvis en mindre grupp svårmotiverade åttor som jobbade med ekvationer. Jag försökte få dem att skriva ekvationen i boken och visa mig hur de löst den. Inte bara svaret x=4. "Det räcker med svaret för läraren", resonerade de.

Ett annat exempel var en uppgift på ett prov hämtat från lärarhandledningen till läroboken. Sista uppgiften, som kunde ge fyra poäng om den var rätt löst, menade min handledare var en dålig uppgift eftersom eleverna kunde mäta vinklarna i figuren och därmed få full pott. Jag förstår inte hur hon kan resonera så - men om man nöjer sig med svaret och inte tycker att eleverna behöver redovisa hur de beräknat vinklarna (såsom uppgiften var formulerad) kan man ju knappast undanhålla gratispoängen. Hon funderar på att skriva till läromedelsförfattarna och klaga på uppgiften.

Allvarligt talat, hon gör eleverna en otjänst genom att inte ge dem kunskaper i hur de kan redovisa hur de löser uppgifterna. Och det blir svårare att bedöma elevernas kunskaper i matte liksom att klä dessa i ord i utvecklingsplanen. Vilket också leder till att det blir svårare för eleven att förstå vad som kan utvecklas och hur det kan ske.

Konsten att byta praktikskola, del 2

Jag hade egentligen tänkt att skriva om hur synen på matematik kan skilja sig mellan olika lärare - hur det visade sig när en språklärare undrade hur man kan i ord beskriva en elevs förståelse och kunskaper i matematik i den individuella utvecklingsplanen. Men istället ska jag fortsätta på praktikskolebytarsåpan.

Glad i hågen kontaktade jag praktikläraren i det praktikområde till vilket jag förnärvarnde är knuten; hon som jag vänt mig till angående att få byta praktikskola. Efter ett besök på skolan tidigare under terminen visade hon stor förståelse för min önskan att få byta.

Så icke längre. Tidigare funderade hon på hur hon skulle förklara för min handledare att jag byter - men hon visar ingen större förståelse för mig när hon vill att jag ska försöka skaffa en kollega som handledare.

Nu har jag hittat en engagerad och erfaren lärare med i mitt tycke bra mattetänk. Men då kommer hon med en rad svepskäl - att skolan inte ligger i "hennes" område, att den kanske inte ligger i något av de områden som lärarhögskolan har kontakt (eller var det kontrakt) med. Hon vet faktiskt inte ens var skolan ligger men bemödar sig heller inte att ta reda på det.

En kursare till mig gör sin praktik på min önskade praktikskola, så hur svårt kan det vara. Det är nog inte bland möjligheterna det brister utan viljan som saknas. Jag tycker det är ynkligt att de inte anstränger sig mer för att vi studenter ska få en så bra, givande och utvecklande praktik som möjligt.

Inte konstigt att lärarhögskolan har problem med status och kvalitet.

Konsten att byta praktikskola

Hej å hå. Jag pratade med min praktiksamordnare och gjorde det klart för henne att jag inte kan stanna kvar på min praktikplats. Hon föreslog att jag skulle auskultera hos någon annan mattelärare på praktikskolan.

Men hallå, var det inte just hon som tidigare inte visste hur hon skulle tala om för min nuvarande handledare varför jag skulle byta praktik - hon vill ju inte såra handledaren - men jag skulle alltså inte ha några svårigheter att tala om för handledaren att jag föredrar hennes kollega framför henne?

Tur för mig så känner jag en del lärare och en av dem tänker nu förbarma sig över mig. Hon har erbjudit mig att bli min handledare. Och ämnena stämmer perfekt.

Min blivande handledare har på sistone tackat nej till att ta lärarstudenter för hon har haft så många som inte lämpar sig för yrket. En kille som vägrade ta av sig rocken och skorna, för han hade inte råd att köpa kläder och strumpor hade han inga. Då blev det lite svårt att kräva av eleverna att inte gå med ytterkläderna på inomhus. Eller en kroppsfixerad tjej som ständigt visade magen och skröt med att hon käkade dajm till frukost.

Den senaste praktikanten hon hade var dock mycket trevlig, sympatisk och kunnig, men hon hade svårt med språket. Hennes svenska var helt enkelt inte tillräckligt bra. Vad gör lärarhöskolan? Rekommenderar henne att ta de yngsta barnen. Hallå igen! Borde det inte vara tvärtom - de yngsta barnen som ska lära sig läsa och skriva svenska borde väl ha lärare som kan just detta. Att undervisa äldre barn på bruten svenska torde väl ändå vara lämpligare åldergrupp?

Nu hoppas jag för min egen del att den nya praktikskolan ger grönt ljus, men det borde de väl göra när läraren säger okej.

Trött? Inte jag, inte.

Låter jag trött och desillusionerad? Hur kan du tro det?

Det har inget att göra med att handledaren är i totalt avsaknad av planering. Att fem minuter före lektionen fråga om jag vill hålla i genomgången nu när de ska börja ett nytt kapitel om algebra och ekvationer?

Jag svarar att det var i sjuan jag skulle göra det, nästa vecka. Men de har prov idag och börjar nästa kapitel om bråk imorgon - och då kan jag inte vara med. Jag som planerat och tänkt ut en gruppuppgift vilket de inte är bortskämda med. Nu blir det inget med den saken.

Sedan håller min handledare en mycket snabb och improviserad introduktion för åttorna om ekvationer. "Det handlar om balans", inleder hon och det låter ju hoppfullt. Sedan drar hon två snabba och enkla ekvationer på tavlan.

Två elever som sitter i var sin ända av klassrummet råkar i luven på varandra. Den ena säger att man ska tänka "vilket tal blir tillsammans med 5 11". Den andra säger: "Du fattar ju ingenting. Man ska ju tänka vilket tal som man ska dra ifrån 11 för att få 5". Och så kallar de varandra för dum i huvet.

Läraren tar inte tag i diskussionen. Hon skulle ha kunnat påpeka att det är olika sätt att tänka som bägge är rätt. Att det finns flera sätt att resonera och tänka. Det finns kanske ännu fler?

Men nej, hon är tyst. Sedan kommer det mycket svårare tal ganska direkt i boken och eleverna förstår inte hur de ska hantera 7x - 3x.

Naturligtvis har min trötthet att göra med bristen på metodik. För även om lärarhögskolan inte anser sig kunna ge oss verktyg så nog sjutton finns det andra och bättre sätt närma sig matematik. Och nog sjutton finns det bättre sätt att handleda en lärarstudent på.