Lärarstudenter kommer i sista hand

Vi får en rad uppgifter att arbeta med under praktikperioden - uppgifter som kräver tid och engagemang från lärarna på praktikskolan. Tid och engagemang som de inte har.

De prioriterar sin egen undervisning, planering och rättning av elevarbeten, utvecklingsplaner och åtgärdsprogram, administrativa göromål och föräldramöten, för att inte tala om allt elevvårdande och konfliktlösande arbete som upptar stor del av skoldagen. Hur sjutton ska de hinna med mig? Och varför, jag ska ju vara en extraresurs och inte en belastning i arbetslaget?

Självklart finns det inte tid att hjälpa mig med mina inlämningsuppgifter. Det blir bara ytterligare ett dåligt samvete - trots att jag aviserat i god tid vad uppgifterna går ut på och att allt jag vill ha är max en timmes samtal. Trots löften om att det fixar vi så blir det inte så när det kommer till kritan. Och jag får inte det underlag jag behöver för att kunna genomföra kursen.

Och kursansvarig säger att han börjar sätta betyg omedelbart efter det examinerande seminariet, så då måste jag vara klar. Vilket är imorgon. Snacka om bra samarbete mellan teori och praktik, mellan högskola och praktikskola!

Att stänga av en elev

En elev har blivit avstängd från skolan därför att eleven kränker andra elever men också vuxna. Eleven får inte komma till skolan på en vecka och ska ha hemundervisning under tiden. Vilket eleven vägrar. Och det tycker lärarkollegiet är skönt för då slipper de utse en lärare som ansvarig för hemundervisningen eftersom ingen vill ha det uppdraget. Sedan blir det möten och konferenser och nya beslut om åtgärder.

Om eleven dyker upp på skolan så ska lärarna avvisa eleven. Det är då viktigt att göra det tillsammans med en kollega och inte själv. Man bör vara två så att det finns vittnen om dispyt uppstår. Om eleven påstår att läraren sagt eller gjort något otillständigt så finns det en vuxen som kan intyga att så inte var fallet.

En diskussion bröt ut om det är eleven och det gäng som eleven hänger med som står för de värsta kränkningarna eller inte. Vissa lärare menar att gänget har straffat ut sig själva, att alla vet att det inte står rätt till där och därför tar andra elever inte åt sig när gänget beter sig illa. Däremot, de kommentarer och blickar som fälls av andra och inte sällan i klassrummet, är de vanligaste kränkningarna och de som eleverna mår som sämst av. Jag är inte säker på att det är så lätt att skaka av sig erkänt dumma elevers kränkande beteende. Man påverkas vare sig man vill det eller inte.

Nu ska det vara elevvårdskonferenser för eleverna i gänget, och lärarna efterlyser vittnesmål om deras beteenden. Enkla minnesanteckningar räcker, säger rektor. Lärare som bevissamlare ...

Lärare är förbannade över att de förväntas fixa allt som det övriga samhället inte mäktar med. Är det så? Är detta den allmänna inställningen i samhället? Eller är det så att andra samhälleliga instanser antingen inte kopplas in eller inte räcker till? Eller lägger tiden på fel saker, prioriterar och engagerar sig i fel fall?

Missriktad omsorg om barn

En förälder har i över ett års tid försökt få stopp på den kränkande behandling som lärare och andra elever utsätter dennes barn för. Barnet blir systematiskt utfryst från leken genom att en självutnämnd ledare för gruppen säger "Du får inte vara med". Och ingen av kamraterna vågar gå emot.

Läraren blir varje dag inte bara arg utan mycket arg på barnet och skriker och skäller. Barnet blir ledset och mår dåligt.

Läraren tvingar barnet att be om ursäkt till hela klassen för saker som barnet inte förstår. Läraren säger till barnet att inte göra som föräldrarna ber det. Hon fäller nedsättande kommentarer om föräldrarna inför barnet.

En annan så kallad kamrat slår, knuffar, sparkar, visar fingret, spottar eller säger "Du suger" till barnet. Varje dag blir barnet trakasserat.

Föräldern efterlyser handlingar mot den kränkande behandlingen. Föräldern hävdar att det ska finnas handlingsplaner mot kränkande behandling, vilket inte finns. Föräldern efterlyser information från skolan om vad som händer, föräldern efterlyser samverkan.

Men skolan gör ingenting annat än att sitta i möten. Skolan förklarar att det som barnet utsätts för inte kan klassas som mobbning och därför behöver man inget göra. Trots alla fina ord i läroplaner, skollag och allmänna råd från Skolverket. Dessa struntar skolan fullkomligt i - om man överhuvudtaget är medvetna om dem.

Så, här går jag på lärarhögskolan och får läsa om värdegrunden, om skolans uppdrag och skyldigheter att motverka alla typer av kränkande handlingar. Men vad är det jag ser praktiseras? Värdegrunden sitter i ryggmärgen, som en lärare sa. Vilken värdergund - att det är okej att skrika och skälla på barnen varje dag så att de mår rejält dåligt? När skolans förhållningssätt ändras behöver nog vissa lärare genomgå ryggmärgstransplantation.

Nåväl, föräldern fortsätter dock att försöka få en förändring till stånd. Utvägen som många föräldrar ser när de blir kränkta av skolan är att flytta på barnet till en annan skola. Att riva upp de goda kamratrelationer som barnet lyckats skapa. Det anser åtminstone jag vara fel väg att gå - men jag har full förståelse för de föräldrar som vill ha en drägligare tillvaro utan att hela tiden stånga pannan blodig mot osamarbetsvilliga lärare och rektorer.

Läraren påstår att barnet ljuger om vad som händer på skolan. Det framkommer vid ett av mötena. När barnet vid ett tillfälle påstår att det blivit slaget av föräldern anmäler skolan hemmet till soc. Den enda åtgärd som skolan vidtagit för "barnets bästa" är alltså att anmäla hemmet till soc - inte att skapa en trygg skolmiljö utan trakasserier från lärare och andra barn. Anmälan görs heller inte för att man känner en oro för barnet utan för att man har en skyldighet att anmäla.

Är det så vissa skolor vill kommunicera med föräldrar - skolan anmäler föräldrarna till soc och föräldrarna anmäler skolan till Skolverket (för bristen på åtgärder mot trakasserierna), JO (för felaktig myndighetsutövning) och/eller Arbetsmiljöverket (för att barnen har en psykosocial arbetsmiljö som aldrig skulle accepteras av vuxna på en arbetsplats)?

Är det så skolan och (blivande) lärare ska hantera "jobbiga" föräldrar som bryr sig om sina barn? Som ställer krav, som kräver information och samarbete, som försöker skapa en trygg skolmiljö med bra bemötande från såväl barn som vuxna?

Lärarstudenternas usla kunskaper

Lärarstudenter har usla kunskaper. De får allt sämre resultat på högskoleproven. Värst är de blivande gymnasielärarna" skriver Svenska Dagbladet (11/11 -05). I den tryckta tidningen står det också att många kan inte läsa kurslitteratur på engelska. De blivande lärarna kommer från studieovana hem och personer från de högre samhällsskikten skyr yrket.

I projektet Lärom studerar man framför allt rekryteringen av blivande lärare och deras yrkesidentitet. Det är inte studenter med de bästa betygen som blir lärare. Flera verkar hoppa av yrket efter bara några år.

Hjälp, tänker jag. Här har de gått en hel utbildning för att sedan inse att det är inte detta jag vill jobba med. Var har det gått snett någonstans?

Precis som Paggan säger i SvD har kraven redan höjts inom utbildningen, att det är många som klagar över höga krav och att det är en tuff utbildning. Det stämmer där jag går. Det är många som klagar - på allt från för hårt tempo till luddiga förväntningar, från felaktiga litteraturlistor till dålig schemaläggning, från att de inte kommer anstränga sig eftersom de bara fick G på förra uppgiften till att momenten inte är motiverade. Varför ska vi lära oss det här?

De som tror att de kan jobba vid sidan om inser att det är svårt att hinna med att göra ett bra resultat på alla inlämningsuppgifter. De har hört från kompisar att det är lätt. Men de tycker ju samtidigt att det är positivt.

Vad ska en lärarutbildning innehålla? Vad kan en lärarutbildning innehålla? Jag tror inte att man faktiskt vet detta. Jag pratade för ett halvår sedan med en pensionerad pedagog från lärarhögskolan. Hon menade att lärarstudenterna tror att de ska få en mängd verktyg med sig från lärarhögskolan. Dessa verktyg ska sedan hjälpa dem att undervisa, hantera konflikter, ha svåra samtal med föräldrar etc. Men vi kan inte ge dem dessa verktyg, sa hon, för de finns inte.

Detta tror jag är kärnan i problemet. Vi har en utbildning dit personer söker sig av alla möjliga anledningar - att få jobba med barn, att få undervisa, att få läsa ämnen som ofta annars anses inte leda till jobb och många fler. Lärarstudenterna jag mött är intresserade av kunskap och lärande men de siktar inte på att bli forskare. Att läraryrket inte är ett fint akademiskt yrke längre tror jag öppnar upp för ett bredare rekryteringsunderlag vilket egentligen är positivt. Varför är det så hemskt att de som söker till lärarutbildningarna presterar sämre på högskoleprovet nu än för några år sedan?

Det är väl bra att det finns en högre utbildning som kan dra till sig studenter från så kallat studieovana hem. Men lärarhögskolan måste ha ett klarare uppdrag än att producera lärare. Vad är det för kunskaper och färdigheter som lärare använder sig av och som lärarstudenterna behöver ha med sig från sin utbildning? Lärarhögskolan måste också tydligt kommunicera sitt uppdrag och vad de kan ge studenterna.

Det intressanta är ändå inte om det ställs höga eller låga krav på studenterna. Mer betoning på kopplingen mellan teori och praktik snarare än att göra alla studenter till presumtiva forskare (eftersom lärarutbildningen ska vara forskningsförberedande). Huvudsaken är att vi får en utbildning vars innehåll är realistisk och praktiskt användbar på skolan. För lärarutbildningen är en yrkesutbildning.

Är skolan strukturellt diskriminerande?

I förskolan är kvinnorna i klar majoritet av de anställda. I grundskolan är de också fler än männen. Vi vet också att flickor får högre betyg än pojkar när de lämnar skolan. Är det så att skolväsendet idag präglas av kvinnlig kultur?

Att kvinnliga normer är de rådande och att pojkar därmed utsätts för strukturell diskriminering pga kön?

Vissa hävdar det - vanligen personer av manligt kön. Fast jag är benägen att hålla med. "Mjuka sidor" och lydnad premieras före självständighet, kritiskt förhållningssätt och annat som kan vara jobbigt för läraren. Eleverna ska ju vara kritiska på rätt sätt om rätt saker. Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större, som det står i Uppsala universitets aula.

Frågan är vilket genomslag detta får sedan - alltså att flickorna phar en strukturell fördel i skolan. Vi vet att betygen är orättvisa och att det finns andra urvalsinstrument. Det är inte på betygen man får jobb, de öppnar bara porten. Bara för att flickorna får ett övertag i skolan betyder inte det att de får ett övertag efter det att de lämnat skolan.

Vanligen är det personer från grupper med mindre makt som måste visa sig vara undantaget - och då genom att vara dubbelt så kompetenta (och inte ha barn eller ha en man som ställer upp alternativt betala för hushållstjänsterna). En kvinna på en hög post behandlas i media fortfarande som undantaget som bekräftar regeln. Vilket egentligen bara befäster den rådande strukturen då alla som gör intrång i majoritetskulturen kan ses som unika undantag.

Bara för att flickorna är bättre på att prestera i den rådande skolnormen betyder inte det att det är den normen som är den rådande utanför skolan, att det är med den som man kan nå framgång (vad det nu är).

Gymnasieelever styrs i valet ...

... av kurser av karriären man siktar på, av gruppen man vill tillhöra, av yrket man vill ha, av konsumtionsbehov här och nu eller av fritidsintressen.

Dessa fem mönster har en forskare kommit fram till styr gymnasieungdomarna. Han har följt ungdomar i fyra år, från nian till det att de lämnat gymnasiet. En gedigen undersökning kan tyckas.

Problemet är att det är bara 22 ungdomar. Även om valen de gjort är många är det samma personer som gjort dem. Nej, jag har inte läst avhandlingen utan bara ett referat av den (Dagens Nyheter 7/11 -05), men jag ställer mig ändå tveksam till vetenskapligheten i studien.

Den riktigt intressanta slutsaten som forskaren drar är att det inte är elevernas behov som gjort att valmöjligheterna i gymnasiet exploderat. Det är konkurrensen mellan skolorna.

Det är med andra ord skolornas behov av elever som gör att en mängd intresseinriktade kurser ges. För att locka till sig elever och därmed pengar.

Det positiva är att det möjliggör för elever med studiekapacitet att bryta traditionella familjemönster. Men de studiesvaga eleverna missgynnas eftersom de ofta hamnar på en lågstatusskola.

Vad krävs för att få underkänt på lärarpraktiken?

Vad utmärker en mindre bra lärare? Bland de första föreläsningarna på utbildningen talade vår kursledare lite allmänt om praktiken (eller den verksamhetsförlagda utbildningen som det heter på fackspråk). Och att den kommer att betygsättas nästa termin. Då kom naturligtvis frågan om underkänt upp.

Målet är att de som inte är lämpade för att bli lärare ska avrådas redan denna första termin, svarade vår lärare. Jaha, och vad grundar man ett sånt beslut på?

Jo, svarade kursledare, det finns en sak som vi inte kan lära ut, som ni måste ha med er från början: det är förmågan att få kontakt med eleverba, att kunna kommunicera med dem. Kan ni inte det så är det lika bra att se sig om efter ett annat yrke.

Jag kommer på mig själv att tänka på detta allt som oftast. Mycket kan vi lära oss, men förmågan att få bra kontakt med tonåringar - där går gränsen för vad lärarhögskolan kan lära ut.

Blivande lärare och tonåringar har mycket gemensamt

Det har varit lite ofrivilligt tyst, men jag har tentat. Jag förvånas över inställningen hos några av mina medstudenter. En hade "bara" fått Godkänt på en tidigare inlämningsuppgift, vilket gjorde att hon inte kan få högsta betyget, VG, på kursen. Varvid hon inte tycker att det är någon mening med att anstränga sig på resten av kursen eftersom hon ändå är dömd att få G.

Hon hade prioriterat att hålla massa med lektioner på praktiken. Fine, det är ditt val, hade jag lust att säga till henne. Du har haft fem veckor på dig att skriva inlämningsuppgiften, du är vuxen, du kan prioritera, du kan säga nej. Du prioriterade lektionerna vilka uppenbarligen krävde en oändlig mängd planering. (Det är klart, vi har ju inte haft någon ämnesdidaktik än.) Och enligt egen utsago har det gett henne jättemycket och hon är supernöjd med sin praktik.

Det är ju kanon! Hon ansträngde sig och hon lärde sig massor. Så jag förstår inte varför hon är så besviken över att hon inte kan få VG på kursen, att det är lika bra att inte anstränga sig. Går hon på lärarhögskolan för sin egen skull eller för någon annans?

Det är naturligtvis hennes problem och inte mitt, men varför ta upp det inför en hel föreläsningssal ser jag ingen som helst poäng i. Några (andra) hade retat upp sig på att en tentafråga gick ut på att analysera en artikel på fyra sidor och granska den utifrån teorin som vi läst på kursen. De svarade inte på frågan av principskäl. De hade läst i högskolans styrdokument att ny litteratur inte får införas så sent på kursen. Vill ni göra er tid vid lärarhögskolan svårare och besvärligare så varsågoda.

Vad är det med vuxna människor när de hamnar i skolbänken? Varför tror de att de inte behöver planera och prioritera sin tid? Varför vägrar de göra uppgifter, egentligen? Varför beter de sig som tonåringar?

Lärare kan inte se brister men de kan åtgärda dem

Nationonella prov i lägre årskurser anses behövas - det är många politiker överens om, både höger som vänster. Man kan fråga sig varför?

Sosseledningens förslag om nationella prov i årskurs tre blev nerröstat på partiets kongress igår. Och DN:s ledare idag raljerar över Perssons syn på elever och på skolan. Han sa att "de mest motiverade eleverna ... klarar sig alltid" och DN går i taket. Men när Lasse Liberal sa i princip samma sak så var det ett annat ljud i skällan. Fånigt att inte också ta avstånd från Lasse syn på eleverna.

Dagens Nyheter gör sig till förkäme för kunskapsskolan och hävdar att nationella prov är en nödvändighet.

Provet blir ett hjälpmedel för lärarna och föräldrarna att se hur barnen verkligen klarar sig, och denna klara diagnos behövs för att sätta in åtgärder.

Tror DN på fullt allvar att lärarna inte kan avgöra vilka barn som har svårt för sig i skolan och som kan behöva extra stöd? Att svårigheter i skolarbetet bara kan upptäckas genom nationella prov? Snacka om att såga en hel yrkeskår. Om lärarna är så usla så är det väl fortbildning de behöver - inte fler diagnostiska verktyg?

Ledaren citerar en invändning från västsvenska ombud som på kongressen pläderade mot proven därför att de är "ett väldigt trubbigt instrument som inte ger någon kunskap som inte redan finns". Varvid ledarskribenten utbrister:

Ursäkta. Om denna kunskap redan finns, varför är då så många elever i årskurs fem så dåliga på de nationella proven i svenska, matte och engelska? Om kunskapen om kunskapsluckorna fanns hos lågstadielärarna borde de ju ha täppt igen dem.

Helt plötsligt är lärarna übermenchen som kan åtgärda alla brister bara de upptäcks. Det är ju bara att täppa igen luckorna. Smidigt. Enkelt. Har intenting med eleven att göra. Har heller ingenting med resurser att göra. Det är bara att börja att täppa igen. Ungefär som att fylla ett hål med jord. Men det räcker inte med jord för att något ska växa.

Flera lärare jag talat med tar upp elever till elevvårdskonferenser för att de behöver mer stöd, inte sällan ligger de efter kunskapsmässigt. Lärare är duktiga på att identifiera elever med olika slags behov. Men åtgärder uteblir pga brist på resurser. Lägg pengarna på åtgärder istället för på fler diagnoser.