Lov betyder inte ledigt

Inte för mig, i alla fall. Det är tre veckor kvar på terminen och det vankas tenta, inlämningsuppgift och projektrapport. Så nu är det slut med julfirande och andra trevligheter till förmån (?) för läsande och skrivande.

Inte heller debattörerna tar ledigt. Igår gjorde ordförande för Lärarnas riksförbund gemensam sak med LO-ordföranden på Dagens Nyheters debattsida. De vill att regeringen ändrar sina mål med skolan. De menar att målet att 50 procent av varje årskull ska börja högskolan före 25 års ålder får orimliga konsekvenser.

Som att yrkesförberedande program på gymnasiet nedvärderas. Som att eleverna lockas med glassig marknadsföring istället för med saklig information. Som att eleverna fås att gå gymnasieprogram som inte leder till jobb. Om de avslutar gymnasiet, vill säga.

De menar att det är bättre att hälften någon gång under livet avslutar en eftergymnasial utbildning än att de påbörjar en vid unga år. Och att ett bättre mål är att alla klarar av grundskolan och gymnasiet. Självklart, men det är ju en förutsättning i regeringens mål med skolan. Fast poängen i resonemanget är naturligtvis att uppgradera yrkesutbildningarna. Dålig gymnasieutbildning (läs: en utbildning som inte motsvarar arbetsmarknades behov idag) tjänar ingen på utom möjligtvis en fristående utbildningsanordnare.

Det förvånar mig dock att ordföranden för LR anser att marknadstänket gått för långt. Men varför förvånar det mig? Varför förväntade jag mig inte att lärarfacket skriver under på en åsikt som förknippas med sossarna och vänsterfolk? Kanske för att lärarfackens ordföranden slog ihop påsarna med moderaternas ledare i våras?

Så hur stor är motsättningen mellan "blocken" i skolfrågan - egentligen? Inte större än att lärarfacken allierar sig med bägge. Är det en win-win vi ser här? Lärarfacken vill skaffa sig inflytande över skolpolitiken, vilket de uppnår genom att få till ett bra samarbete med politiker av olika schatteringar. Politikerna vill få med lärarfacken för det ger cred, det ger ett intryck av att man vet vad man talar om och att man har lärarnas stöd för sina åsikter.

Men hur var det då med trovärdigheten för LR? Hur många olika politiska frågor kan man driva - och bör man driva - från fackligt håll? Ett kärt ämne för facken, och som folkpartiet hängt på, är ju annars lärarlegitimationer. Om det kommer jag att skriva snart - för jag (nu kommer många lärare att hata mig) tycker inte att lärare är en profession. Och nu mindrar jag mitt påstående: inte en profession på samma sätt som advokater, läkare, psykologer och andra yrken med legitimation eller auktorisering. Fast först blir det en kommentar till dagens debattartikel i Dagens Nyheter - den borgerliga allianses gymnasiereform. Det är inte bara jag som inte har lov.