Höga förväntningar lyfter

Vad var det som utmärkte de lärare som du tyckte var bra när du själv gick i skolan?

Hur många gånger har jag inte funderat över det? Det som är den gemensamma nämnaren för de bra lärarna är att de var otroligt kunniga i sina ämnen men framför allt att deras undervisning höll en hög nivå. De hade höga förväntningar på oss elever.

De förväntade sig att vi hade förmågan att lära oss det som kanske först verkade svårt. De trodde på vår intellektuella kapacitet. Och de bekräftade våra framsteg.

Med framstegen växte självkänslan och tilltron till sig själv, till min egen förmåga att lära mig saker, att någon gång kunna förstå det som jag inte förstår just nu. Att inte gripas av panik och tro sig inte vara kapabel att någonsin förstå det som för tillfället framstår som fullständigt obegripligt.

Det vill jag också förmedla till mina elever. Tron på sig själva och tilltro till sin förmåga att lära och utvecklas.

Min handledare servar alla elever med pennor och sudd och motiverar detta med att en av eleverna har en bokstavskombination som gör det svårt att komma ihåg att ta med sig saker, och det skulle vara orättvist mot de andra eleverna om de inte fick samma service. Visst, det förklarar varför hon hjälper honom men inte varför hon inte kan ha andra förväntningar på de elever som inte har detta neuropsykiatriska handikapp. För rättviseargumentet köper jag inte.

I min praktikskola där lärarna servar eleverna med penna och sudd lyser förväntningar med sin frånvaro. När lärarna inte ens anser att eleverna är kapabla att kunna ta med penna och sudd till lektionerna, vad kan de då förväntas klara av?