Engagera dig med måtta - gå in i lärarrollen
Vi sitter i cafét och diskuterar. En kursare är frustrerad över att hon inte lyckas skapa engagemang för sin undervisning hos alla elever, framför allt för att många inte är där varje lektion. Hon vill att varje elev ska tycka att det är kul och stimulerande, och hon blir frustrerad över inställda lektioner och dålig närvaro. Hon har planerat i onödan. Det arbete hon själv lägger ner ger inte den utdelning hon hoppats på eller förväntat sig.
Luta dig tillbaka, säger en annan kursare. En egenskap som är ett måste hos en lärare är flexibilitet. Gör ingen detaljerad lektionerplanering - håll dig till de stora dragen. Lektionen kommer ändå inte bli som du planerat - det är bara bortkastad tid.
Men jag vill ju så mycket, invänder kursare nummer ett och inser snabbt att om hon fortsätter på det inslagna spåret kommer hon att gå in i väggen inom kort. "Hur klara men tio år i yrket?" undrar hon, "jag kommer inte klara två!"
Ja, hur gör man? Engagera dig inte så mycket, råder kursare nummer två. Och kanske framför allt, framhåller vår lärare, skilj mellan människan och rollen.
Gå in i lärarrollen, är rådet. Att vara människa är ju fint och bra, men det är inte en medmänniska som eleverna söker, behöver eller förväntar sig. De vill ha en lärare.
Att gå in i lärarrollen innebär för vissa lärare att eleverna inte tilltalar dem med smeknamn. Att dra bak axlarna, skjuta fram bröstkorgen och höja hakan när de stegar ut från lärarrummet.
Men vad mer? Vad innebär det mer än det yttre skenet av auktoritet och avstånd? Vad vinner man och vad går man miste om? Jag anar det någonstans men kan inte sätta fingret på det. Jag kan inte säga att jag riktigt förstår vad det innebär att gå in i en lärarroll som man träder ur när dagen är slut.
posted by Marg @ 7:58 em
15 comments
15 Comments:
Att gå in i lärarrollen innebär för mig huvudsakligen nödvändigt skit. Skolan är byggd på ett sätt som inte är till för människorna i skolan utan för människorna utanför skolan. Skolan ska leverera godtagbara resultat till godtagbar kostnad. Kostnaden mäts huvudsakligen i pengar som används till lärare och skolbyggnader. För lite pengar för att det ska gå att ha vad som utanför skolan uppfattas som goda mänskliga relationer men tillräckligt för att eleverna ska lära sig läsa och att majoriteten inte behöver må riktigt dåligt över att tvingas iväg till skolan.
Den viktigaste resursen för lärandet, elevernas tid, är gratis. Den gör man därför ungefär vad som helst med.
Att gå in i lärarrollen är för mig att ställa upp på systemet. Att kränka elever för allas bästa. Jag tror dock inte det finns just någon annan lösning i sikte. Att behandla människor/elever schysst är helt enkelt inte möjligt i skolan, om man med schysst menar vad man hade menat utanför skolan. Att acceptera det är för mig att kliva in i lärarrollen.
Går man då som lärare in i lärarrollen för att skydda sig själv eller för att det är det enda sättet att kunna göra ett hyfsat jobb på?
Din bild av skolan som system innebär en institutionaliserad kränkning av eleverna - de och deras tid är inte värda särdeles mycket, om något. Du skriver: "Att behandla människor/elever schysst är helt enkelt inte möjligt i skolan ... Att acceptera det är för mig att kliva in i lärarrollen." Det är systemets fel, och det är bara att böja sig.
Det gör mig mörkrädd. Men det är kanske också skälet till min frustration - att jag tycker att det inte borde vara så men ändå någonstans känner mig tvingad till det. Hmm ...
Men jag förstår fortfarande inte riktigt vad som menas med att gå in i lärarrollen - vad är det för skillnad mellan att som lärare gå in i rollen och att inte göra det? (En fråga som förusätter att jag har ett val, att jag kan välja att utöva yrket utan att gå in i en roll. Är det möjligt?)
Att eleverna och deras tid inte är värd något alls tror jag är att hårdra min syn på skolan mer än avsett. De flesta av oss har ju något slags idé om att skolan inte bara ska göra något med eleverna som de uppskattar i efterhand utan att de ska må någorlunda under skoltiden också. Och att vi har den idén är inte obetydligt, det gör skillnad mellan att mobba, spöa och medvetet kränka dem och att hålla på som vi gör nu.
Men därifrån är det ett stort avstånd till att kunna engagera alla, möta alla elever där de står, och alla andra goda intentioner man kan ha i mötet med eleverna.
Jag tror att det rätt sällan är ett medvetet val att kliva in i lärarrollen, endera gör man det, i form av socialisering, eller så gör man det inte och slutar.
Vad skulle det då innebära att inte kliva in i lärarrollen? Att behandla eleverna som om man inte först och främst stod i ett klassrum. Men poängen är just att det inte går, för man står i ett klassrum. Man har ett sammanhang med tider, lokaler och framförallt antalet elever som gör att man konstant måste kränka elever om man vill att skolan ska fortsätta fungera.
Det man kan göra är att försöka få med så många elever som möjligt på tåget, få dem att vilja vara i skolan, vilja pleasa magistern, men i slutändan lär man ändå ha elever som inte vill vara där, som vill ha keps på sig, och som i grunden har bra skäl till det.
Skäl som i deras värld, familjen och vännerna, vanligen respekteras men som inte kan respekteras i skolan för att det leder till skolans sammanbrott. Sammanfattningsvis skulle jag säga att lärarrollen innebär att man inte ser till varje elevs bästa utan att man ser till klassens bästa.
Alltså, ska du vara lärare har du inget val - det går inte att välja bort lärarrollen. Ja, kanske lite hårdraget, men det är kontentan. Vilket vår lärare på lärarhögskolan uppenbarligen anser att man kan.
Du lägger i lärarrollen att få gruppen att fungera - att få varje individ att anpassa sig för andras och gruppens "bästa". Vad nu det är och vem/vilka som har rätt att bestämma det.
Men lärarrollen för mig är också lite vad du gör den till. Skolan är inte ett oföränderligt system som ser likadant ut på alla platser, utan det finns mängder med olika kulturer och motkulturer som skiljer sig både mellan skolor och på den enskilda skolan. Som lärare är du inte bara ett offer under ett slags systemkultur utan även medskapare och upprätthållare av olika kulturella yttringar. Det kan vara keps och jacka av men också att ventilera åsikter om eleverna i lärarrummet.
Att vara lärare är att vara ledare, ja, men ledarskap utövas olika av olika individer. Även om det sker i ett klassrum. Så vad vi gör av vår lärarroll är lite upp till oss själva utifrån de ramar som skolan ger men också utifrån de tolkningar som vi gör av vår omgivning och av vårt uppdrag liksom hur vi ser möjligheter.
Frågan kanske snarare är, vad vill och kan vi lägga i lärarrollen? Och vad platsar inte där?
Absolut.
Man är inte offer under en skolkultur, utan i den mån man är ett offer så är det under skolans fysiska ramar. (om man nu har rätt att se sig som ett offer i en verksamhet där man står högst upp och trampar neråt)
Det går att göra mycket olika saker av skolan, och det är mycket det som lockar mig till läraryrket. Att det faktiskt är skillnad på att sköta jobbet bra eller dåligt. På mitt förra jobb som brevbärare kan jag inte säga att det kändes som att det gjorde skillnad om man ansträngde sig eller inte.
Det finns väl förhoppningsvis någon trygg farled mellan utbrändhetens Scylla och likgiltighetens Charybdis. För egen del tror jag att mycket handlar om att se till att få duktiga arbetskamrater och en duktig rektor, om man i längden vill göra ett bra jobb själv. Och jag tror inte man ska vänta sig snabba underverk av sin egen insats, i synnerhet inte i senare delar av skolan där man har många olika klasser kortare tid.
Apropå vem som bestämmer vad som är gruppens bästa så är det väl väldigt tydligt att det inte är gruppen själv, i alla fall. Lärare, i första hand, sedan alla andra vuxna som av någon anledning bryr sig om skolan och sist och definitivt minst elever.
Jag måste dock lägga till att jag verkligen misstror snack om att elever inte behöver vuxna "kompisar" som det brukar heta. Inte för att jag tror de behöver vuxna kompisar utan för att jag starkt misstänker att hela den grejen handlar om att skyla över att det eleverna behöver är en annan skola.
Eleven som skiter i dig och skolarbetet behöver alltså inte den tid, den förståelse och de krav som människan hade kunnat ägna henne utan den åthutning som är det enda läraren hinner ge henne. Det kan vara så att det är det enda alternativet men jag tror inte för en minut att det är vad som behövs.
Jag hoppas att du tar "markus" med en nypa salt, Marg, eftersom det endast är en röst i den stora och brokiga skara som lärarkåren utgör. Satte kaffet i vrångstupen med markus uttalande;
"Sammanfattningsvis skulle jag säga att lärarrollen innebär att man inte ser till varje elevs bästa utan att man ser till klassens bästa." Det är också ett synsätt, men inte ngt som jag håller med om. Tycker visst, i min lärarroll, att man kan utgå från varje enskild elevs behov o förutsättningar och göra det bästa för just den eleven. Klassrums- och kollektivtänkande är en 100 årig tradition som dagens lärare måste komma bort ifrån.
Jag blir alltid misstänksam när någon försöker rättfärdiga "åthutningar". Vem vill gå till jobbet för att bli utskälld varje dag? Inte jag. Varför ska vi acceptera beteenden från ledare som leder barn, beteenden som vi aldrig skulle acceptera hos en ledare som leder vuxna?
Om att gå in i lärarrollen innebär att legitimera kränkande handlingar, då bör man inte vara lärare längre när "rollen" är enda utvägen.
Nu tror jag inte att lärarrollen behöver innebära att vara en repressiv auktoritet, och jag blir väldigt glad när jag får mina förhoppningar bekräftade.
Det hade varit häftigt att se din undervisning, anonymous.
Jag har aldrig sett en lärare som förmått att ta genuin hänsyn till alla sina elevers behov och förutsättningar, resultatet har alltid varit kränkningar av olika slag, men spektrumet är förstås mycket stort.
Jag tror inte att klassrumstänket är en hundraårig tradition, jag tror klassrumstänket är lika gammalt som klassrummen, och jag tror man i någon mån bedrar sig om man tror att det är klassrumstänket och inte klassrummen som är felet.
Markus, du utgår från den förmedlande katederundervisningen när du gör dina antaganden. All undervisning sker alltså i ett klassrum med 30 elever? Finns det alltså inget annat sätt att undervisa elever? Frågan är retorisk, markus: jo, det finns det och det utan att kränka eleven.
Det är härliga nyheter du kommer med, anonymous. Jag önskar verkligen se eller höra om hur man undervisar en klass utan att kränka eleverna.
Berätta!
Hmm...jag kanske har missförstått dig, Markus, men om jag utgår från ditt resonemang, skulle jag då som förälder (har mer än ett barn)kränka mina barn varje dag, eller?
Nej, det tror jag inte. Det tror jag definitivt går att klara ut utan kränkningar.
Men däremot 25 elever i en klass som har skolplikt. Jag har väldigt svårt att se hur man som lärare undviker att kränka elever för andra elevers bästa. Ta en sådan enkel sak som att ha keps på sig inomhus. På de skolor jag sett har detta generellt varit förbjudet, ungefär med argumenten: vi är vuxna, vi bestämmer, och man måste ha regler, annars blir det kaos.
För de flesta är det ingen kränkning att inte få ha keps på sig, men jag känner till en elev vars fästhet vid sin huvudbonad var början på slutet på dennes dittills goda relation med skolan och sina lärare. Nu är ju detta väldigt enkelt att lösa, låt ungarna ha keps, men det är mer en symbol för att någonstans tror jag man måste sätta upp regler som definitivt inte är motiverade i varje enskilt fall, utan som motiveras av klassens behov av något, lugn och ro, exempelvis.
Och det är där jag tror man hamnar och måste hamna i kränkningar. Att man inte kan behandla sina elever som de individer de är, utan måste i någon mån behandla dem som en del av ett kollektiv. De flesta gångerna tror jag det går ganska bra, förutsatt att man har ambitionen att mesta möjligt se individen, men jag tror att det är såpass ofta det går fel så att man definitivt kan tala om skolan som en plats där kränkningar av elever är institutionaliserad.
"...men jag tror att det är såpass ofta det går fel så att man definitivt kan tala om skolan som en plats där kränkningar av elever är institutionaliserad." skriver du Markus, och det fick mig faktiskt att fundera. Är det verkligen så? Jag frågade mina kollegor om de upplevde att de kränkte elever i skolan och svaret var jakande. Följdfrågan blev då: skapar skolan, som institution, ett kränkande beteende från oss lärare? Upprörda unisona nej blev svaret, tills någon började mumla kanske...Jag tror själv att det handlar om vilket synsätt man har, både som pedagog och människa. Regler och normer finns överallt i samhället. Vi möter dessa från vi föds tills vi dör. Så varför verkar reglerna som kränkande när dessa finns i en skolmiljö?
Håller dock med om att vissa regler i skolan saknar logiska förklaringer och förankringar.
Tror dock fortfarande att jag kan individualisera undervisningen, kanske int till 100%, men nästan.
Det gläder mig. Jag vill verkligen att det ska vara möjligt för mig också, när jag börjar jobba igen.
Men i mitt fall tror jag att det är sundare att misstänka att det kanske inte är möjligt men att vilja det och jobba för det än att tro att det ger sig automatiskt.
Regler i samhället kan vara kränkande, men måste inte vara det. En regel är kränkande om den hävdas utan hänsyn till individers olikhet. Men faktum är att det är mycket sällan man som samhällsmedborgare är lika tvingad som man är i skolan. Tvånget i samhället bygger ofta på en god bit underkasta dig det här för att få det här, eller låt bli och bli utan. Sådan är inte skolan, på grund av skolplikten.
Skicka en kommentar
<< Home