Ett segregerat skolsystem berör oss alla

Grundfrågan är: Kommer de föreslagna åtgärderna att skapa en bättre skola? Och bättre på vilket sätt?

När elevpengen ska vara lika för alla elever och resurserna omfördelas inom respektive skola, adresseras inte det grundläggande problemet som stavas segregering. Skolan kan inte kompensera för elevernas olika bakgrunder om de skolor vilka tar emot elever som kommer från sämre socioekonomiska förhållanden inte får resurser för att sätta in bra kompensatoriska åtgärder.

Det handlar inte bara om att ge alla elever möjligheter att skapa sig ett bra liv. Att ta itu med segregeringen inom skolsystemet kommer hela vårt samhälle att vinna på i längden.

En orange skolpolitik

Den borgerliga alliansen har presenterat ett utbildningspolitiskt program med orange försättsblad. (Orange är ju färgen som bland annat bärs av det demokratiskt inriktade partiet i Ukraina, den extrema bosättarrörelsen i Israel och Orangeorden i Nordirland.) Borgarna inleder sin programförklaring med att beskriva tillståndet i dagens skola och det behov som framför allt elever från en sämre socioekonomisk bakgrund har av en kompensatoriskt inriktad skola. Vilket låter som en socialistisk progamförklaring. Sedan föreslår de en rad åtgärder som sossarna redan lagt fram, som att utreda hur målen för grundskolan kan göras tydligare och enklare.

En individualistiskt inriktad undervisning som borgarna eftersträvar är redan inskriven i styrdokumenten. Att varje elev ska mötas där han eller hon befinner sig och få en individualiserad undervisning gäller redan idag. Gymnasieskolan ska också förändras i studieförberedande och yrkesinriktade samt lärlingsutbildning. Samma tankegångar som regeringen har, med andra ord.

Den första stora skiljelinjen mellan höger och vänster verkar går vid friskolorna. Borgarna vill ge friskolor möjlighet att klaga på elevpengens storlek medan sossarna vill försöka hindra friskoleägare att ta ut vinst - offentliga medel till friskolor ska användas till utbildning och vinst bör därför återinvesteras i verksamheten, resonerar de.

Den andra stora skillnaden gäller betygen. Borgarna försöker saluföra kunskapsskolan - fast kunskapsbiten måste utredas först (och de ska klaga över att sossarna alltid ska utreda allt och inget!) - vilket i klartext betyder fler obligatoriska nationella prov och fler betygssteg. Om en ökad styrning och kontroll från centralt håll kommer att påverka undervisningen är helt klart, men frågan är om eleverna kommer lära sig mer eller bättre för det. Borgarna vill uppenbarligen stå på barrikaderna för centralisering och storebrorssamhälle!

Det är dock inte kännedom om eleverna kunskaper som brister utan åtgärderna av dem. Där vill borgarna satsa på fler insatser, bland annat fler specialpedagoger. Deras mål är att alla elever ska bli godkända i grundskolan. Vilka politiker eller pedagoger har inte det målet?

Mer resurser ska alltså satsas på de icke-godkända eleverna. Frågan om hur borgarna tänker finansiera "kunskapsskolan" (en fråga som ställdes i tevemorgonsoffan) kunde borgarnas skoltalesman inte besvara, bara att det kommer i deras budget i höst. I programförklaringen ger borgarna dock ett svar på detta, som troligen inte är så populärt varför de undviker att säga det i teve, nämligen att de vill ta från de kunniga och ge till de okunniga och stödjer sig på att 90 % av skillnaderna mellan elevernas kunskaper finns inom den enskilda skolan, inte mellan skolor (ingen hänvisning till källa ges). Och borgarna säger sig stå för en kunskapsskola ...

Är ökad segregering skäl för att neka friskola?

Botkyrka kommun söder om Stockholm (där bland annat Alby, Fittja, Tumba och Norsborg ligger) vill inte att två konfessionella F-5-friskolor ska etableras. Anledningen är att kommunen tror att etableringen kommer att öka segregeringen i en kommun där segregering redan är ett problem. Läs artikel i Dagens Nyheter. Kommunen (som styrs av sossarna) har överklagat skolverkets beslut. Den ena skolan fick rätt i första instans och ska snart upp i andra instans. Den andra skolan har inte nått första instans än.

Jag tycker att kommunen har en poäng - det finns en risk att segregeringen ökar men det är inte en självskriven konsekvens. Oavsett det så är vad jag förstår segregering inte ett skäl att neka friskolor att etablera sig och få elevpeng från kommunen. Eftersom rättsprocessen tycks vara dömd att misslyckas tycker jag att det är oansvarigt av kommunen att använda sina resurser på det sättet. Vill sossarna driva frågan så ska det ske i politiska fora (vilket de för övrigt också verkar göra) och inte domstolsvägen på kommuninvånarnas bekostnad.

Men det är inte därför moderaterna i kommunen opponerar sig utan de hänvisar till att alla elever har rätt att känna sig trygga. Detta är ett märkligt argument. Självklart har alla elever rätt att känna sig trygga i skolan. Frågan är om förutsättningen för detta är att mitt barns skolkamrater bara kan vara barn till andra föräldrar som har samma trosuppfattning som jag. Nej, anser jag, det är inte en nödvändighet för barnets trygghet (möjligtvis dock för föräldrarnas trygghet).

Lär också hur gymnasister på Tumba gymnasium i Botkyrka resonerar kring konfessionella friskolor.

Insyn, öppenhet och friskolor

För alla kommunala och landstingsdrivna skolor gäller offentlighetsprincipen. Därmed är alla dokument som inte är belagda med sekretess offentliga handlingar och vem som helst kan begära att få se dem. Handlingar ska beläggas med sekretess i undantagsfall (i praktiken blir det vad jag har förstått framför allt åtgärdsprogram och elevvårdsärenden som blir sekretessbelagda). Öppenhet och insyn för medborgaren är grundprincipen.

Friskolor drivs i privat regi och även om de bekostas med skattemedel så gäller inte offentlighetsprincipen. Grundprincipen är då att allt är hemligt. Ingen kan åberopa att få se några handlingar med stöd i någon motsvarighet till offentlighetsprincipen. Insyn och öppenhet för medborgaren - några av demokratins signum - lyser med sin frånvaro i friskolor.

Friskolor ska enligt skollagen delta i att bli utvärderade av kommunen på samma sätt som kommunen väljer att utvärdera och följa upp verksamheten vid sina egna skolor. Vissa menar att det är fel att kommunenen - som i marknadstermer är konkurrent till friskolorna - har insyn i friskolornas verksamhet. Detta är typiskt protektionistiskt tänkande hos företag på en konkurrensutsatt marknad - man vill inte röja företagshemligheter till utomstående, allra minst till konkurrenterna. Friskolor behöver dock inte välja att söka offentliga medel för att finansiera sin verksamhet - men om de väljer att ta del av offentliga medel för att bekosta verksamheten är det rimligt att finansiären har insyn i hur verksamheten bedrivs. Såsom det brukar fungera i affärsvärlden.

Offentligt anställda har meddelarfrihet. En lärare i en kommunal skola inte bara kan utan har rätt att prata med media om vad han eller hon upplever som brister och felaktigheter utan att arbetsgivaren har rätt att ens försöka hindra detta eller ta reda på vem som "läckt". Lärare på friskolor däremot äger inte denna rätt. I praktiken innebär det att friskolor automatiskt belägger sina anställda med munkavle, vilket kommunala skolor inte ens får försöka göra.

Mäta och kontrollera - höjer det kvaliteten?

Får vi en bättre skola för att vi mäter den? Får vi bättre måluppfyllelse om vi kontrollerar den noggrannare och oftare?

Erfarna projektledare vet att styra projekten mot de mätbara målen, mot de effekter som man vet kommer att kontrolleras efter projektets slut. Väl medvetna om att andra positiva effekter av projektet är minst lika viktiga, men det är inte utifrån dessa som projektet (och projekledare själv) kommer att utvärderas.

Skolan kommer att styras på samma sätt om man fortsätter att mäta och kontrollera "allt". För det är en orimlighet. Naturligtvis sker ett urval mätpunkter för vilka man skapar mer eller mindre träffsäkra mätinstrument. Sedan behandlar vi resultaten som om de mäter det de ska och att de mäter det som är viktigt. Vilket inte stämmer. Det finns en övertro på mätningar - och jag som trodde att positivismens tid var räknat i och med hermenutiken, symbolismen och postmodernismen. Taylor och "scientific management" biter sig fast, tyvärr, men nu förklädd till "new management".

Det går heller inte att skapa en likvärdig skola bara genom att mäta och kontrollera. Vi kommer inte - och ska heller inte försöka - mäta hur väl skolan fungerar i alla dess aspekter. Av den enkla anledningen att alla mål och uppdrag som skolan har låter sig inte mätas och utvärderas - desto viktigare blir det då att urvalet av mätpunkte roch mätinstrument sker på goda och genomarbetade grunder. Skolans uppdrag, exempelvis, att fostra demokratiska samhällmedborgare - hur ska vi utvärdera det? Det går heller inte att fostra elever utifrån ett sådant förhållningssätt där mätning och kontroll står högst på dagordningen - det är då vi får förslag om betyg i ordning och reda.

Att skapa betyg är ett sätt att kompensera för dagens bristande målstyrningsinstrument för fostransuppdraget - ett i mina ögon mycket dåligt styrinstrument som dessutom klingar falskt med den målstyrda "kunskapsskola" som förespråkarna för uppförandebetyg också säger sig företräda. Ett betyg i ordning och reda skulle innebära ren och skär regelstyrning eftersom betyget skulle bygga på en utvärdering av hur väl eleverna kan lyda och följa regler.

Ju mer vi mäter, desto mer kommer vi att styra skolan och undervisningen mot mätmålen - och lämna annat därhän. Att skapa kontrollpunkter är ett sätt för centrala myndigheter att försöka påverka verksamheten indirekt. Är det då inte lämpligare att ta en rejäl diskussion om vad målen och skolundervisningen ska innehålla och ge för effekter, istället för att föra in dessa bakvägen? Och kanske till och med backa något från skenet av att ha ren målstyrning och vara mer ärlig om innehållet i den regelstyrning som ändå blir den reella effekten av mät- och kontrollstyrningen.

Vill du anta utmaningen

"att ta över ledningen för en verksamhet som befinner sig i en dynamisk utvecklingsprocess och vars frågor ständigt är aktuella i samhällsdebatten", då ska du söka jobbet som chef för lärarutbildningen vid Malmö högskola.

Personen de söker ska vara disputerad med bred erfarenhet av utbildning och forskning. Personen antas vilja "vidareutveckla forskningen, bygga en ny struktur för forskarutbildningen och att fördjupa samarbetet mellan högskolan, kommuner och skola. Utgångspunkterna för det arbetet finns i den genomgripande förändring av lärarutbildningen som genomfördes 2001 och som resulterat i den så kallade Malmömodellen."

Intressant att varken pedagogik, didaktik eller egen lärarutbildning och lärarutbildarerfarehet nämns i platsannonsen. Istället väljer de att betona forskning - för mer forskning verkar vara det mantra som ska rädda skolan. För min personliga del föredrar jag att lärarhögskolan anställer lärarutbildare som tillåter oss att utvecklas, som utgår från var vi befinner oss och som är ödmjuk inför våra olika erfarenheter och kunskaper - och inte utifrån var de själva står, sin egen föreställningsvärld och fördomar om lärarstudenter. Likaså bör de satsa rejält på de "lokala lärarutbildarna", dvs våra handledare ute på skolorna, eftersom nästan halva vår utbildning bedrivs på fältet.

Går elevnöjdhet att kvantifiera?

Jag försvarar på intet sätt kommunala skolor för deras sätt att locka elever till sig - friskolor och kommunala skolor är härvidlag lika goda kålsupare. Däremot så visar studier bedrivna av forskare vid Umeå respektive Göteborgs universitet att friskolor drivit upp betygen, framför allt i storstäderna. Den enda förklaring som forskarna ser är konkurrensen mellan skolorna. På det sättet kan valfriheten ses som ett hot mot likvärdigheten. Att ha gått på ett kommunalt gymnasium på landsorten ger sämre meriter än att ha gått på en friskola i storstan.

Det fanns fristående skolor även före friskolereformen, som också hade sina profiler. För att få del av kommunens pengar fick de dock inte längre ta avgifter. På det sättet har de privata "elitskolorna" demokratiserats eftersom de har öppnats upp för ett bredare elevunderlag. Men valfrihetsreformen har ökat trycket på samtliga skolor att vara "populära".

Nu har kommuner anammat något som varit populärt inom näringslivet en tid, nämligen balanced scorecard. Genom att sätta poäng på olika påstående i enkäter försöker man mäta en skolas kvalitet. De genomför elevnöjdhetsundersökningar och skapar elevnöjdhetsindex. Resultaten blir dock snedvridna eftersom elevunderlaget i sig är skevt. Eleverna på en skola skiljer sig i flera spekter från eleverna på en annan skola. Men dessa skillnader kommer inte fram när man jämför vad eleverna tycker om sina skolor - bara vad de tycker är det som mäts.

När en elev anser att den egna skolan inte levt upp till förväntningar så gör eleven en jämförelse med de föreställningar som han eller hon hade när hon kom till skolan. Inte en jämförelse med en mer generell norm eller hur andra skolor fungerar, ty det vet inte eleven. Om skolan profilerar sig med ett stort elevinflytande - och eleverna kanske har mer inflytande över undervisningen där än på andra skolor - så kan eleven ändå känna sig missnöjd, varvid nöjdhetsindex blir lågt jämfört med medelskolan. Det säger ingenting om skolans kvalitet - bara hur eleven upplever att skolan lever upp till hans eller henners förväntningar. Och känner vi inte till förväntningarna så kan vi inte göra jämförelser skolor emellan. Om elevnöjdhetsindex säger någonting så är det hur elevernas bild av skolan stämmer med hur eleverna upplever skolan. Det är med andra ord otroligt svårt att kvantifiera det okvantifierbara, att jämföra resultaten och samtidigt tro att man utvärderar det man tror sig utvärdera.

Grundfrågan som jag ser det är vad samhället vill med grundskolan och gymnasiet. Vilka krav kan vi ställa på dessa kollektivt finansierade verksamheter? Vad ska de leverera tillbaka?

Är värden och valfrihet inkommensurabla?

Jag läste om inkommensurabilitetsprincipen förra våren, och det fanns då inte i min föreställningsvärld att jag skulle få användning för ordet i debatten om skolan, än mindre i en egen blogg. Jag funderar alltså över om värden som omtanke och omvårdnad oförenliga med elevens valfrihet?

Allt handlar egentligen om skolans uppdrag. Om skolans uppdrag är att stödja elevens att utveckla sina egna fördigheter och intressen såsom han eller hon behgara, eller om det finns en bildning och en fostran som skolan ska förmedla vilka går på tvärs mot elevens egenintressen. Går det att förena fostran av morgondagens demokratiska samhällsmedborgare med att stödja och utveckla elevens egna intressen?

Ja, det borde väl gå. Men så fort man gör eleverna till kunder så börjar skolorna alltmer att fokusera deras intressen för att locka till sig elever. Detta grundar sig i sin tur inte sällan på uppfattningen att det är egenintressen som är människors, och framför allt elevers men också friskoleägarnas, främsta drivkraft.

Ingen kan ställa krav på hur eleverna ska resonera kring sina val, ingen ska kunna ifrågasätta på vilka grunder de väljer en viss skola. Om vi nu ska ha en skolmarknad där eleven är kund, hur ska klagomålen från eleverna hanteras? Hur ska eleverna kunna utkräva ansvar av skolor för missvisande information? Jag tror inte att det går just av den anledningen att skolans uppdrag inte bara, kanske ens inte i första hand, är att tillgodose elevens privata intressen. Det finns värden och uppfattningar om förhållandet mellan elev och skola - mellan en individualistisk syn och en kollektivistisk syn på skolan och dess uppdrag - som är svårförenliga där individualistiska idéer får ett övertag i och med den starka betoningen av elevers valfrihet.

Ett motargument är att elever unga och inte vet sitt eget bästa - de kan ju inte med sin ringa ålder veta vad som är bra för dem att kunna vid ett senare tillfälle. Men vem vet egentligen det? Samhällets förändras och därmed de kompetenser som uppskattas av arbetsgivare och samhället i övrigt. Vore det då inte bättre att poängtera ett annat av skolans uppdrag, nämligen att föra vidare vår gemensamma kunskap till nästa generation för dem att bygga vidare på? Ett problem för länder med låg medellivslängd är för övrigt just att kollektiva kunskaper faller i glömska, och samhällsutvecklingen går då bakåt. Inte för att vi är där, men det understryker vikten av vårt gemensamma minne och av samhällets kollektiva kunskaper.

Skolan som marknad

Elever ska välja skola. Detta öppnar upp för en ny marknad - skolmarknaden. Eleven blir kund. Genom elevens val köper kommunen en tjänst, antingen av sig själv eller av en fristående aktör.

Inför skolvalen skickar skolor ut mängder med broschyrer, de gör tevereklam, de ställer ut på mässor. Detta gäller både fristående och kommunala skolor. Alla vill ha så högt söktryck som möjligt. Alla vill bli så populära som möjligt. Skol(des)information har blivit en egen industri - se till exempel Skolmarknad (som ligger på nya, totalt öppna .info-domänen vilken inte alls har något med pålitlig vederhäftig information att göra utan är en ny .com-domän).

På en riktig, välfungerande marknad finns det lagar och etiska regelverk som säkrar affärsavtalens genomförande och relationerna mellan parterna - leverantören ska leverera det kunden köper. Kunden ska kunna reklamera varan eller häva köpet om varan eller tjänsten är undermålig eller inte lever upp till påståendena i reklamen. Vad händer om skolinformationen förespeglar eleven en situation eller en utveckling som sedan inte kommer till stånd? Hur kan man klaga på vilseledande marknadsföring när man som tonåring blir besviken på att skolan inte motsvarade de förväntningar som byggts upp? Falsk marknadsföring och desinformation verkar inte vara begrepp som de verksamma på skolmarknaden behöver ta konsekvenserna av.

Valfriheten handlar om pengar, mycket pengar, viktiga pengar. Ska vi ha en skolmarknad där eleverna med familjer är köpare så måste tjänsten också kunna reklameras och eleven erhålla kompensation.

Resurssvaga elever valfrihetens förlorare

Blogger misstänkte denna blogg för att vara en spam-blogg. Den starkaste indikatorn var att många länkar gick till samma sajt. Och nu gör jag det igen ...!

Nämligen hänvisar till Dagens Nyheters debatt-sida, favoritsidan för den borgerliga alliansen när de vill kritisera regeringen eller föra ut egen propaganda. Det handlar vanligen om att synas och ta det politiska initiativet. Igår skrev de återigen om skolan och deras skolpolitik, närmare bestämt om friskolors rätt att leva på samma villkor som de kommunala skolorna.

Men hur är det med skyldigheterna? Det vore väl jättebra om fristående skolor kunde få samma skyldigheter att servera lunch, ha skolsköterska och läkare, ha kurator och psykolog. Och lika hög andel behöriga lärare och specialpedagoger som kommunala skolor.

Borgarna och miljöpartiet ursäktar att de inte har samma resurser för att genomföra undersökningar som sossarna i regeringsställning har. Men vilka undersökningar som borgarna + mp hänvisar till när de skriver följande skulle jag gärna vilja veta:

All tillgänglig kunskap säger att friskolor, valfrihet och mångfald bidrar till bättre resultat och utveckling för eleverna i skolan. Friskolorna påverkar många kommunala skolors utveckling på ett positivt sätt, leder till breddning av skolutbudet och fördjupning av skolutvecklingen. Studier tyder på att i kommuner där skolors konkurrens om elever är högre, är också elevernas resultat bättre, till förmån såväl för låg- som högpresterande elever.

Framför allt i ljuset av vad skolverket kommer fram till utifrån sina undersökningar:

Skolsegregationen när det gäller socioekonomisk bakgrund (mätt som andel högutbildade föräldrar) har ökat med ca 10 procent mellan 1998 och 2004. Det finns dessutom tecken på en tilltagande så kallad osynlig skolsegregation vilket innebär att "duktiga" elever, oavsett socioekonomisk bakgrund, i större utsträckning i dag jämfört med tidigare, söker sig bort från skolor där andelen utlandsfödda elever är hög och/eller där andelen elever med högutbildade föräldrar är låg.

På samma sätt kan mycket väl segregationen inom gruppen utlandsfödda elever ha ökat så att t.ex. nyanlända invandrade elever i större utsträckning hamnar i invandrartäta skolor medan andra utlandsfödda elever som vistats längre i landet söker sig bort från dessa skolor.

Den tilltagande synliga såväl som osynliga skolsegregationen, i kombination med att elever till viss del påverkas av sin omgivning, kan få allvarliga konsekvenser för likvärdigheten i skolsystemet. Det finns sålunda en risk för att elever inte ges samma möjlighet att prestera väl då de i högre utsträckning än förut kan påverkas av sin ovanligt bra eller ovanligt dåliga omgivning dvs. vissa elever gynnas och vissa elever missgynnas. Betydelsen av vilken skola en elev går på har därmed fått ökad betydelse för att förklara en elevs förväntade skolprestation. Skolverket bedömer att likvärdigheten i grundskolan sannolikt har minskat de senaste åren.

All tillgänglig kunskap säger alltså inte att friskolor, valfrihet och mångfald leder till bättre resultat och utveckling för eleverna i skolan. Och därmed faller en hel del av borgarnas och miljöpartiets argumentation. Plus att de framställer sig som icke sakkunniga när de ens inte tar del av myndigheters undersökningar.

Om dessa skolpolitiker verkligen vill göra en insats för landets elever och inte bara vinna röster genom att utnyttja dem, så vore det en fördel om de utgick från elevernas verklighet istället. Vad ska borgarna och miljöpartiet göra för att förbättra situationen för dessa så kallade resurssvaga elever? Genom att ge mer av kommunens pengar till de redan resursstarka? Vilka är det borgarna och miljöpartiet företräder - de resurssvaga eller de resursstarka?

Skolan, kläder och komplex

Får en elev gå klädd hur som helst? Finns det opassande kläder som skolan kan, bör eller ska anmärka på till föräldrarna?

Nu pratar jag inte kläder med rasistiska budskap. Jag pratar heller inte om religiösa symboler. Jag pratar vanliga kläder. Som är för små.

Jag hamnade i ett samtal med en förälder. Jag har aldrig träffat flickan ifråga. Föräldern klagade över att skolan anmärkt på att hennes dotter har för korta tröjor (toppar) på sig så att magen syns. Och dottern, som går på mellanstadiet, väljer att ha kläderna själv. Det är inte så att hon inte äger kläder som täcker magen.

Men det kan väl inte skolan lägga sig i?! utbrast jag. Jo. det gjorde dem, för de tycker inte att det är snyggt, svarade föräldern.

Nu började jag blir lite uppretad. Jag kan förstå att man från skolans sida värnar om elevers hälsa - det är ju ändå vinter. Men estetiska aspekter, där går en gräns.

Nu visar det sig att barnet inte är trådsmalt utan har lite mage, så att säga. Då blev jag ännu mer uppretad. Ska skolan vara medskapare i den utseendefixering som redan gått för långt?

Nja, säger förälderna, det är ju faktiskt inte så snyggt. Och jag är så rädd att hon blir retad för att hon är lite fet. Och då kan hon ju få ätstörningar.

Här har vi en förälder som projicerar sina egna våndor och åsikter på skolan. Det handlar inte om kläder i första hand (även om jag inte gillar att vuxenmodet kryper ner i åldrarna - tack och lov är bara magar lite ute). Det handlar om övervikt, men inte i första hand ur ett hälsoperspektiv.

Det tragiska är att det inte finns någon bra lösning. Å ena sidan riskerar flickan att bli retad för sin mage och därmed må dåligt, bli utpekad, utanför och fylld med komplex. Lösningen blir ur detta perspektiv att, förutom att ändra klädstil, göra något åt vikten. Å andra sidan, om familjen väljer den strategin så faller man till föga för det förvrängda utseendeidealet och omvandlar mat till makt och ångest. Och vad händer om flickan misslyckas att bli smal - då har man ju verkligen talat om för henne att hon är misslyckad, ja, dubbelt misslyckad.

Lärare i servicebranschen

Vilken syn har föräldrar på lärare? Att vi ska serva deras barn med pennor och sudd - och att det är ett tecken på omtanke.

I alla fall om man får tro en förälder som kommenterade mitt inlägg om att höga förväntningar lyfter och att låga förväntningar sänker elever. Och som också tror att jag inte förstår detta för att jag inte är förälder.

Vad är det mer precist som jag skulle ha förstått om jag vore förälder? Att serva med skrivdon är att visa omtanke? Att jag ska agera vara "curlingförälder" till deras barn?

Kan jag som lärare förvänta mig att dessa barn anstränger sig för att lära? Vilka faktorer anser föräldrar med denna inställning ligger bakom om deras barn inte lär sig det de förväntas lära sig? Vilken syn på barn, ansvarstagande och inlärning har "curlingföräldrar"?

För att återgå till lärare som serviceyrke: Lärare jag träffat kan argumentera i rättvisetermer som försvar varför de servar eleverna med pennor och sudd. Det finns en elev med neuropsykiatrisk diagnos i klassen, som på grund av sin problmeatik inte kan komma ihåg att ta med sig grejer till lektionen. Det skulle vara orättvist om jag inte delade pennor och sudd till alla elever. Så resonerar en lärare jag mött.

Läraren hänvisar till ett rättviseresonemna, men är det egentligen rättvist? Vore det inte bättre om eleverna lärde sig att vi är inte alla lika och därför behöver vi anpassa vårt bemötande utifrån det. Att helt enkelt skapa en tolerans för annorlundaskap.

Om vi behandlar alla lika skapar vi orättvisor. Vi måste acceptera att vissa har det lättare och andra har det svårare för sig i olika sammanhang. Vi som jobbar i skolan ska möta eleverna där de befinner sig - och det i sig leder till att vi inte ska behandla eleverna lika. Och eleverna ska heller inte förvänta sig detta. Rättvisetänkandet i termer at millimeterrättvisa har barnen med sig till skolan, men vi vuxna måste få dem att tänka om. Det är behoven som ska styra, inte principen om millimeterrättvisa. Eleverna måste lära sig acceptera att bli "orättvist" behandlade och vara toleranta mot andra. Eller är tolerans bara är ett fint ord som vi egentligen inte är intresserade av att omsätta i praktiken.

Nu kom jag bort lite från ämnet, men att serva med pennor och sudd är en missriktad omtanke om icke funktionshindrade elever. Om lärare är i servicebranschen kan vi också skriva proven åt eleverna.

Valfrihet leder till segregering?

Upptagen som jag varit med att stressa runt och försöka få någon överblick på vad jag egentligen ska göra denna termin har jag inte hunnit blogga. Jag har emellanåt känt mig så utpumpad att jag inte haft nåt att säga. Eller snarare, inte orkat haft nåt att meddela. Jag funderade allvarligt på att lägga ner bloggen.

Jag har ändå tagit mig tiden mellan en inlämning idag och en annan imorgon att sätta mig framför datorn. Och i ett schvung hade jag fyra heta teman att skriva om. Det har ju de senaste veckorna inte saknats saker att diskutera och de börjar nu komma ikapp mig.

Det jag framför allt funderat kring är friskolor och vilka negativa faktorer som friskolor kan ha. Så lägger Rädda Barnen fram en rapport om segregation och skriver en debattartiekl i ämnet. Rapporten heter "Lika rättigheter - likvärdig utbildning". För en tes är att barns rätt till en bra och likvärdig skola är i fara på grund av den segregering som skett i framförallt storstäderna och deras förortskommuner.

Rapporten är skriven av en pedagogikprofessor i Göteborg, Jan-Eric Gustafsson. Han menar att kostnadsmått inte är ett bra mått på mängden resurser. Detta är enda stället i den sammanfattande rapporten på dryga 80 sidor (vilken går att ladda ner från Rädda Barnens webbplats) som nämner ordet "friskola". Är inte det konstigt? Men så kom jag på att det också kan heta "fristående skola" och då blev resultatet inte lika magert.

Argumenten för fristående skolor är att valfriheten ger ökad föräldrarnas engagemang, mångfald och variation i utbildningsutbud och -metoder, kostnadseffektivitet och skolutveckling samt

kan ha integrerande effekter i områden som kännetecknas av stor boendesegregation (s. 18)

Andelen elever som går i friskolor varierar men är störst i storstadsområdena (s. 31). Efter att ha konstaterat detta övergår Gustafsson till att resonera om valfrihet och segregation. Den värsta segregeringen är den ofrivilliga, påstås det samtidigt som begreppet segregation problematiseras. Klasser på en skola kan vara segregerade utan att skolan som en helhet, dvs på skolnivå, framstår som segregerad. Gustafsson tar specifikt upp etnisk, socioekonomisk och prestationsmässig segregation. I praktiken kan valfriheten medföra ett parallellskolesystem, enligt skolverket. (S. 31f)

Även om Gustafsson konstaterar att forskningen på vilka effekter valfrihetsreformen fått på segregationen är ringa så ger det ändå upphov till ett ifrågasättande av valfriheten:

I den mån valfriheten leder till segregation och till kvalitetsskillnader mellan skolor innebär detta dock en konflikt med idén om "en skola för alla" och med synsättet att skolan ska ha en integrerande funktion, och leder till bristande förståelse, respekt och tolerans i samhället. (S. 33)

Och han fortsätter:

Oberoende av om valfriheten ökar eller minskar segregationen är dock en ickesegregerad skola i högre grad i överensstämmelse med Barnkonventionens utbildningsartiklar än en segregerad skola. Enligt den första punkten i artikel 28 ska utbildning vara tillgänglig för alla på grundval av lika möjligheter, och skolsegregation medför kvalitetsskillnader mellan skolor som inte är förenliga med kravet på lika möjligheter. (S. 33)

I rapportens avslutadne avsnitt med diskussion och slutsatser återkommer Gustafsson till ovanstående och utvecklar resultaten av studien:

FN:s kommitté för barnets rättigheter har skrivit kommentarer till artikel 29 som stöd för regeringarnas rapportering. I dem framhålls bland annat betydelsen av den sociala kompetensen. Den bredd i kompetensen som artikeln avser pekar på att hela skolmiljön är viktig, inte minst i detta sammanhang. Skolan ska stödja utvecklingen av grundläggande förmågor – som förmågan att fatta väl balanserade beslut, att kunna lösa konflikter utan våld, utveckla en hälsosam livsstil, utveckla goda sociala relationer med mera – som förser barnen med de verktyg de behöver för att kunna förverkliga sina möjligheter.

En icke-segregerad skolmiljö ger bättre förutsättningar för att utveckla i synnerhet dessa sociala kompetenser som blir allt viktigare i ett multikulturellt samhälle.
...
De grundläggande normer och värden som formuleras i artikel 29 om utbildningens betydelse för att förbereda barn för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle en anda av förståelse, fred, tolerans, jämlikhet mellan könen och vänskap mellan alla folk etcetera underlättas av en icke-segregerad verksamhet där skolmiljön i sig innebär möjligheter att konkretisera innebörden av detta. (S. 51)

Nu är det ju inte alla som läser denna sammanfattande rapport utan kanske nöjer sig med debattartikeln i DN. Där nämns valfrihetsreformen bara i en mening. Artikeln avslutas med att det kommunala självstyret och kommunaliseringen av skolan "kräver nya verktyg för att överbrygga skillnaderna". Hur vore det om man vågade diskutera friskolereformen?

Lärare diskriminerar korta killar

Resultaten är slående entydiga - längre rekryter har högre utbildning än kortare. Detta är huvudnyheten på Dagens Nyheters framsida idag.

Skillnaderna beror inte på föräldrarnas utbildningsnivå och inte heller på allmän begåvning. Den enda förklaring som forskarna kan ge är att kortare killar diskrimineras i skolan.

Om man är lång så har man ett övertag. Korta personer får titta upp på långa.

Denna tes får också stöd i utländska studier som visar att lärare uppfattar korta killar som inte lika intelligenta som deras längre kamrater. Forskarna till den svenska studien spekulerar i att lärare har negativa förväntningar på kortare killar. Och jag som trodde att det var fetma som vi uppfattade som osmarthetsfaktor. Snacka om att kort och tjock blir en katastrofal kombination.