Är värden och valfrihet inkommensurabla?

Jag läste om inkommensurabilitetsprincipen förra våren, och det fanns då inte i min föreställningsvärld att jag skulle få användning för ordet i debatten om skolan, än mindre i en egen blogg. Jag funderar alltså över om värden som omtanke och omvårdnad oförenliga med elevens valfrihet?

Allt handlar egentligen om skolans uppdrag. Om skolans uppdrag är att stödja elevens att utveckla sina egna fördigheter och intressen såsom han eller hon behgara, eller om det finns en bildning och en fostran som skolan ska förmedla vilka går på tvärs mot elevens egenintressen. Går det att förena fostran av morgondagens demokratiska samhällsmedborgare med att stödja och utveckla elevens egna intressen?

Ja, det borde väl gå. Men så fort man gör eleverna till kunder så börjar skolorna alltmer att fokusera deras intressen för att locka till sig elever. Detta grundar sig i sin tur inte sällan på uppfattningen att det är egenintressen som är människors, och framför allt elevers men också friskoleägarnas, främsta drivkraft.

Ingen kan ställa krav på hur eleverna ska resonera kring sina val, ingen ska kunna ifrågasätta på vilka grunder de väljer en viss skola. Om vi nu ska ha en skolmarknad där eleven är kund, hur ska klagomålen från eleverna hanteras? Hur ska eleverna kunna utkräva ansvar av skolor för missvisande information? Jag tror inte att det går just av den anledningen att skolans uppdrag inte bara, kanske ens inte i första hand, är att tillgodose elevens privata intressen. Det finns värden och uppfattningar om förhållandet mellan elev och skola - mellan en individualistisk syn och en kollektivistisk syn på skolan och dess uppdrag - som är svårförenliga där individualistiska idéer får ett övertag i och med den starka betoningen av elevers valfrihet.

Ett motargument är att elever unga och inte vet sitt eget bästa - de kan ju inte med sin ringa ålder veta vad som är bra för dem att kunna vid ett senare tillfälle. Men vem vet egentligen det? Samhällets förändras och därmed de kompetenser som uppskattas av arbetsgivare och samhället i övrigt. Vore det då inte bättre att poängtera ett annat av skolans uppdrag, nämligen att föra vidare vår gemensamma kunskap till nästa generation för dem att bygga vidare på? Ett problem för länder med låg medellivslängd är för övrigt just att kollektiva kunskaper faller i glömska, och samhällsutvecklingen går då bakåt. Inte för att vi är där, men det understryker vikten av vårt gemensamma minne och av samhällets kollektiva kunskaper.