Lärares legitimitet, nej, legitimering

Som ett brev på posten kom dagens debattartikel i Dagens Nyheter signerad skolminister och lärarfackens ordföranden. De inleder artikeln med att ta upp problem, förlåt utmaningar, som råder inom den svenska skolan idag. Problem som segregering och differentiering. Och naturligtvis de bristande kunskaperna och kunskapsuppföljningen. De skriver:

Vi vill därför att det genomförs en analys som beskriver varför andelen obehöriga lärare är så mycket högre i fristående skolor än i kommunala skolor och varför det förekommer regionala skillnader. En sådan analys ska ligga till grund för framtida insatser.

Att huvudmännen anställer behöriga lärare är alltså grundläggande inför framtiden, men det är också nödvändigt att pröva nya vägar för att utveckla läraryrket och höja kvaliteten i skolan. Ett nationellt system för auktorisation av lärare är en sådan väg som vi nu vill pröva.

Bortsett från att skolministerna satt sig i fackens knä så tror jag att en auktorisation av lärare är ett lamt förslag för att råda bot på de problem som skisserats. För det krävs ändringar i hela skolsystemet inklusive skollagen.

En åtgärd som lyfts fram i artikeln är en förbättrad lärarutbildning med "höga krav" [sic!], bättre forskningsanknytning och obligatoriska kurser i "läsning, skrivning och betygssättning". Höga krav i vad, undrar jag - framför allt då lärarutbildare poängterar att lärandet är individuellt och svårt att generalisera i verktyg, strategier och metoder som efterlyses av lärarstudenterna.

Kravet på en bättre lärarutbildning har resulterat i 20 extra poäng på den utbildning jag själv går. Men 20 poäng i vaddå? Jo, mer VFU (som för min del främst gett avskräckande exempel snarare än goda förebilder). Men inga högre krav på de lokala lärarutbildarna. När ska de få utbildning i att handleda blivande lärare?

"Läraryrkets vetenskapliga bas behöver förstärkas", menar skolministern och facken. Detta poängteras i den utbildning jag går dels genom en stark betoning av det vetenskapliga förhållningssättet som en lärare ska ha, dels genom att öka den avslutande uppsatsen från 5 poäng till 10. Det vetenskapliga förhållningssättet ska, enligt en av våra lärare, genomsyra allt arbete en lärare utför. Men hur skulle det se ut? Och vad menar vi förresten med ett vetenskapligt förhållningssätt? Artikelförfattarna menar att vetenskapligheten ska ligga i fler forskande och forskarutbildade lärare.

Lärarutbildning ska utgöra grunden för den auktorisering av lärare som nu ska utredas på uppdrag av regeringen.

En auktorisation kan bidra till att kvalitetssäkra yrket och öka förtroendet från föräldrar och samhället i övrigt. Vi ser även en auktorisation som ytterligare en åtgärd för att stärka lärarutbildningen, genom att lärarutbildningen bildar basen för den profession som auktorisationen stärker. En auktorisation kan också utformas så att den främjar en nödvändig utveckling av skolans arbetsorganisation genom att auktoriserade lärare får särskilt ansvar för vissa uppgifter i skolan.

Idén om en auktorisation av lärare är att lärare är en profession, eller bör vara en profession, som skiljer sig från andra professioner. Läkare, psykologer, advokater och liknande professioner brukar stå som modell. Det märker man när man läser igenom "Yrkesetiska principer för lärare" - etiska regler framtagna av lärarfacken.

I läraretiken ligger att sätta eleven i centrum, vara saklig och rättvis, arbeta på ett elevdemokratiskt sätt, respektera eleven och hennes integritet. Med andra ord, läraren ska vara en god tjänsteman och följa styrdokumenten. Behövs det särskilda etiska regler för det? I så fall, varför behövs det det? En yrkesetik som går ut på att läraren bekänner sig till styrdokumenten innebär att det finns ett alternativ, att det skulle möjligt att ha en etik som var i strid med lagstiftning och myndighetsbeslut.

Vidare ska läraren sörja för sin egen kompetensutveckling, vara en god kollega och "bedriva och utveckla sitt arbete utifrån såväl vetenskap som beprövad pedagogisk erfarenhet". Det senare verkar nästan direkt taget från läkaretiken. Men till skillnad från medicinen finns det inom den pedagogiska verksamheten ingen övervakande myndighet som säger att det där är inte i enlighet med vetenskaplig praxis. Däremot finns det en myndighet som säger att det där är inte i enlighet med lagar, författningar och skolverkets allmänna råd. Och det är en helt annan sak.

En annan sak som gör behovet av en yrkesetik för fria yrkesgrupper, just det fria yrkesgrupper, är att förhållandet mellan den professionelle och dennes klient bygger på frivillighet. Även om det finns en gråzon för frivilligheten i många fall, så är varje elev inte fri att välja lärare. Det är en väsentlig skillnad.

En person som innehar legitimation eller är auktoriserad kan mista denna. Det ingår i systemet att klienten och andra intressenter kan avkräva den professionelle ett ansvar. Vilket ansvar ska kunna avkrävas en lärare? Vilka brister i yrkesutövningen ska resultera i att auktorisationen dras in? Kan läraren ensam bära det ansvar som det åligger skolan att ge varje elev den undervisning som denne har rätt till? Om eleven uppvisar kunskapsbrister, är det läraren som ska mista sin auktorisation då? I så fall måste läraren ges ett mycket större inflytande över resurser och beslut som påverkar skolan, grupper och elever än vad nu är fallet.

Om syftet med en auktorisation är att höja yrkets status och att öka föräldrars och samhällets (vilka det nu är) förtroende för skolan, vilket är skolministerns och fackens syften, så börjar man i fel ände. Det är vällovliga syften, men att säga att lärarkåren behöver stärkas innebär samtidigt ett erkännande av att lärarna brister, och att dessa brister är deras personliga fel och inte resultatet av dysfunktionella strukturer. Visst finns det bra och mindre bra lärare, men istället för att lyfta läraryrket finns risken att man sänker det.

Lärarauktoriation blir ett verktyg för regeringen och facken att utöva påtryckningar på friskolor med låg andel behöriga lärare. Det blir ett vapen i händerna på olika intressenter att banka skolan i huvudet med. På vilket sätt skulle en auktorisering göra lärarna professionellare? Och vad händer med dem som utför läraruppgifter i skolan men som inte är auktoriserade? Kravet på behörighet har ju inte utrotat "obehöriga lärare". Ska vi nu till det begreppet lägga "icke-auktoriserade lärare"? Vad vinner vi på det, egentligen? Får vi en bättre skola eller en större differentiering - som ministern och facken slagit fast som varande av ondo?

Att undervisa barn och ungdomar är ett av de viktigaste yrken man kan ha. I ett globaliserat kunskapssamhälle som det svenska är det helt nödvändigt att läraryrket har hög status och stark ställning i samhället.

Det finns mycket mer konkreta åtgärder som skulle öka läraryrkets status och attraktionskraft. Ge lärarna mer avgränsade och tydliga ansvarsområden. Visa att lärarnas arbete är så viktigt för framtiden som skolministern påstår genom att ge lärarna rejält betalt. Låt lärarna slippa agera agenter för fotofirmor och scouter. Låt lärarna ha specialister vid sin sida för att möta barn som behöver olika slags stödåtgärder - och det i ett tidigt skede. Låt professionella yrkeskategorier ta hand om elevvården. Ge lärarna möjlighet att "bara" ägna sig åt det som de utbildas för: att undervisa!