Personlighet eller beteende?
En föreläsande lärare beklagade sig över hur svårt det är att kritisera en elevs personlighet. Hon kände att hon behövde ha bra på fötterna innan hon skulle kunna ta upp det med föräldrarna på utvecklingssamtalet. Då behövde hon ha mycket bevis. Föräldrarna intar ju lätt en försvarsposition och de vänder sig emot läraren.
Nu ska vi ha individuella uvecklingsplaner, och de ska vara offentliga - då kan man ju inte skriva något om elevens personlighet. Men, invänder en av oss blivande lärare, är det inte beteendet man ska rikta in sig på? Just det, jublade föreläsaren, det är vår räddning!
Jag reagerar, jag tycker inte att det här är okej. För det första, om jag som lärare oroar mig över en elevs beteende, inte sjutton blir föräldrarna gladare för att de först inget får veta, och sedan får en massa "bevis" slängda i ansiktet.
För det andra, att anmärka på en elevs beteende är inte samma sak som att ha åsikter om hans eller hennes personlighet. Därför blir det heller inte en räddande strategi för oss lärare att jubla över, en bakdörr som vi kan smita ut genom. Våra göranden är inte en manifestation av vilka vi är, utan vi skapar och omskapar ständigt vår identitet genom vad vi gör, enligt ett poststrukturalistiskt eller konstruktivistiskt synsätt. Därmed ska beteendet komma i fokus, inte personligheten.
Att väja för att reagera på och diskutera elevernas beteenden är att göra dem en björntjänst. Gör man det av rädsla för konflikter med hemmen, så blir det en dubbel björntjänst.
posted by Marg @ 5:52 em
2 comments
2 Comments:
Bra inlägg, som vanligt, men jag undrar verkligen om det var så att din föreläsande lärare på allvar menade att beteende och personlighet var i fokus på ett utvecklingssamtal? Tycker själv att det är oprofessionellt och fel forum att diskutera detta på ett utvecklingssamtal. Den individuella studieplanen (utvecklingsplan) handlar ju om mål och strategier. Ingenting annat. Har man som lärare problem med en elev, så får man ta upp det vid en annan typ av möte. ALDRIG vid ett utvecklingssamtal (ja, jag upprepar mig).
Jag menar heller inte att man ska väja för att diskutera en elevs beteende, men det måste ske när föräldrarna och elev är införstådda med det och mötet är inriktat på just detta.
Visst kan elevens personlighet vara avgörande för hur mål och strategier utformas, men jag antog att ditt inlägg mer rörde typen "dåligt beteende".
Diskussionen om personlighet, attityder och utvecklingssamtal kom upp som ett sidospår på en föreläsning som handlade om hur de jobbade ämnesöverskridande på hennes 6-9-skola. Men hon menade på fullt allvar att hon samlar bevis på elevens negativa attityder och personlighetsdrag för att ha ordentligt på fötterna innan hon konfronterar föräldrarna på utvecklingssamtalet.
Jag menade inte att personlighet och beteende alltid är i fokus på utvecklingssamtalen, men att det var det forum som denna lärare valt för föräldrakontakter om allt som rör eleven. Jag har tidigare skrivit om lärare som blir bevissamlare, att de tycker att de måste ha så mycket bevis mot en elev innan de känner att de kan ta upp problemen med hemmet. De utgår från att föräldrar förnekar och försvarar barnen istället för att se föräldrar som samarbetspartner. En samarbetspartner slänger man inte till en mapp full med anklagelser. Om läraren uppfattar och behandlar föräldrar som resonabla, ansvarstagande vuxna som liksom läraren vill barnets bästa, så tror jag att man som lärare handlar annorlunda.
Skicka en kommentar
<< Home