Jag hade lovat mig själv

... att inte läsa Folkpartilasses dagbok, men kunde sedan inte låta bli. Han skriver att betygsstress är en realitet, men att vi inte kan avstå från den.

Men dagarna i Vällingby har också gett tydliga argument för betyg. Det är uppenbart att de betyder enormt mycket för elevernas motivation. ... Jag tror ärligt talat inte att den svenska grundskolan har råd att avstå från ett instrument som bidrar så mycket till motivation och koncentration, sedan må kritikerna tala hur mycket som att betygen snedvrider och ibland slår orättvist.
Och intrycket från min observationspost är att det är elever som har lite svårt för sig som behöver betygen mest. Resten klarar sig förmodligen hyggligt ändå.

Tyvärr utvecklar han inte resonemanget - varför är det de sämsta eleverna som behöver betygen bäst? Vilket slags motivation är det betygen skapar? Knappast en motivation som drivs av eleverna själva, av deras intressen och nyfikenhet.

Elevdemokrati och föräldrainflytande är inget som Lasse verkar intressera sig för. Vilket jag förväntar mig av ett parti som påstår sig ha en liberal ideologi. Däremot är man för konkurrens. Att det känns ovant att marknadsföra sig är den enda nackdel som Lasse tycks se. Han blundar för många av de problem som friskolereformen fört med sig såsom lojalitetskonflikter, lärare som förbjuds sätta IG, designade utbildningar för att undvika problematiska elever. Han blundar för bristande insyn, att samma handlingar har olika offentlighetsstatus i friskolor och kommunala skolor. Han blundar för mörkläggning av problem - ett dåligt rykte är döden för en friskola.

Även om mycket av det han skriver är småtrevligt och vettigt undrar man om han hade behövt praktisera på en skola för att få dessa insikter? Han blir rent löjeväckande när han skriver om hur han diskuterat med ett av lärarfacken och gett "en direktrapport från verkligheten" - vilken verklighet tror han att lärarnas fackliga företrädarna verkar i? Verkstadsindustrin?

Jag tycker att "Lasse praktiserar i skolan" är ett obehagligt pr-jippo som avslutas med ett besök av journalister.

Rektor och jag hade kommit överens om att journalister fick komma sista timmen, vilket eleverna verkade uppskatta. De poserade glatt för fotograferna. Jag hörde att de sade snälla saker om mig i olika intervjuer.

Tack och lov valde de flesta nyhetsmedier att inte uttnyttja dessa omyndiga barns utsagor, vilket Lasse och folkpartiet gärna gjorde.