Missriktad omsorg om barn

En förälder har i över ett års tid försökt få stopp på den kränkande behandling som lärare och andra elever utsätter dennes barn för. Barnet blir systematiskt utfryst från leken genom att en självutnämnd ledare för gruppen säger "Du får inte vara med". Och ingen av kamraterna vågar gå emot.

Läraren blir varje dag inte bara arg utan mycket arg på barnet och skriker och skäller. Barnet blir ledset och mår dåligt.

Läraren tvingar barnet att be om ursäkt till hela klassen för saker som barnet inte förstår. Läraren säger till barnet att inte göra som föräldrarna ber det. Hon fäller nedsättande kommentarer om föräldrarna inför barnet.

En annan så kallad kamrat slår, knuffar, sparkar, visar fingret, spottar eller säger "Du suger" till barnet. Varje dag blir barnet trakasserat.

Föräldern efterlyser handlingar mot den kränkande behandlingen. Föräldern hävdar att det ska finnas handlingsplaner mot kränkande behandling, vilket inte finns. Föräldern efterlyser information från skolan om vad som händer, föräldern efterlyser samverkan.

Men skolan gör ingenting annat än att sitta i möten. Skolan förklarar att det som barnet utsätts för inte kan klassas som mobbning och därför behöver man inget göra. Trots alla fina ord i läroplaner, skollag och allmänna råd från Skolverket. Dessa struntar skolan fullkomligt i - om man överhuvudtaget är medvetna om dem.

Så, här går jag på lärarhögskolan och får läsa om värdegrunden, om skolans uppdrag och skyldigheter att motverka alla typer av kränkande handlingar. Men vad är det jag ser praktiseras? Värdegrunden sitter i ryggmärgen, som en lärare sa. Vilken värdergund - att det är okej att skrika och skälla på barnen varje dag så att de mår rejält dåligt? När skolans förhållningssätt ändras behöver nog vissa lärare genomgå ryggmärgstransplantation.

Nåväl, föräldern fortsätter dock att försöka få en förändring till stånd. Utvägen som många föräldrar ser när de blir kränkta av skolan är att flytta på barnet till en annan skola. Att riva upp de goda kamratrelationer som barnet lyckats skapa. Det anser åtminstone jag vara fel väg att gå - men jag har full förståelse för de föräldrar som vill ha en drägligare tillvaro utan att hela tiden stånga pannan blodig mot osamarbetsvilliga lärare och rektorer.

Läraren påstår att barnet ljuger om vad som händer på skolan. Det framkommer vid ett av mötena. När barnet vid ett tillfälle påstår att det blivit slaget av föräldern anmäler skolan hemmet till soc. Den enda åtgärd som skolan vidtagit för "barnets bästa" är alltså att anmäla hemmet till soc - inte att skapa en trygg skolmiljö utan trakasserier från lärare och andra barn. Anmälan görs heller inte för att man känner en oro för barnet utan för att man har en skyldighet att anmäla.

Är det så vissa skolor vill kommunicera med föräldrar - skolan anmäler föräldrarna till soc och föräldrarna anmäler skolan till Skolverket (för bristen på åtgärder mot trakasserierna), JO (för felaktig myndighetsutövning) och/eller Arbetsmiljöverket (för att barnen har en psykosocial arbetsmiljö som aldrig skulle accepteras av vuxna på en arbetsplats)?

Är det så skolan och (blivande) lärare ska hantera "jobbiga" föräldrar som bryr sig om sina barn? Som ställer krav, som kräver information och samarbete, som försöker skapa en trygg skolmiljö med bra bemötande från såväl barn som vuxna?