Blivande lärare och tonåringar har mycket gemensamt

Det har varit lite ofrivilligt tyst, men jag har tentat. Jag förvånas över inställningen hos några av mina medstudenter. En hade "bara" fått Godkänt på en tidigare inlämningsuppgift, vilket gjorde att hon inte kan få högsta betyget, VG, på kursen. Varvid hon inte tycker att det är någon mening med att anstränga sig på resten av kursen eftersom hon ändå är dömd att få G.

Hon hade prioriterat att hålla massa med lektioner på praktiken. Fine, det är ditt val, hade jag lust att säga till henne. Du har haft fem veckor på dig att skriva inlämningsuppgiften, du är vuxen, du kan prioritera, du kan säga nej. Du prioriterade lektionerna vilka uppenbarligen krävde en oändlig mängd planering. (Det är klart, vi har ju inte haft någon ämnesdidaktik än.) Och enligt egen utsago har det gett henne jättemycket och hon är supernöjd med sin praktik.

Det är ju kanon! Hon ansträngde sig och hon lärde sig massor. Så jag förstår inte varför hon är så besviken över att hon inte kan få VG på kursen, att det är lika bra att inte anstränga sig. Går hon på lärarhögskolan för sin egen skull eller för någon annans?

Det är naturligtvis hennes problem och inte mitt, men varför ta upp det inför en hel föreläsningssal ser jag ingen som helst poäng i. Några (andra) hade retat upp sig på att en tentafråga gick ut på att analysera en artikel på fyra sidor och granska den utifrån teorin som vi läst på kursen. De svarade inte på frågan av principskäl. De hade läst i högskolans styrdokument att ny litteratur inte får införas så sent på kursen. Vill ni göra er tid vid lärarhögskolan svårare och besvärligare så varsågoda.

Vad är det med vuxna människor när de hamnar i skolbänken? Varför tror de att de inte behöver planera och prioritera sin tid? Varför vägrar de göra uppgifter, egentligen? Varför beter de sig som tonåringar?