Att stänga av en elev

En elev har blivit avstängd från skolan därför att eleven kränker andra elever men också vuxna. Eleven får inte komma till skolan på en vecka och ska ha hemundervisning under tiden. Vilket eleven vägrar. Och det tycker lärarkollegiet är skönt för då slipper de utse en lärare som ansvarig för hemundervisningen eftersom ingen vill ha det uppdraget. Sedan blir det möten och konferenser och nya beslut om åtgärder.

Om eleven dyker upp på skolan så ska lärarna avvisa eleven. Det är då viktigt att göra det tillsammans med en kollega och inte själv. Man bör vara två så att det finns vittnen om dispyt uppstår. Om eleven påstår att läraren sagt eller gjort något otillständigt så finns det en vuxen som kan intyga att så inte var fallet.

En diskussion bröt ut om det är eleven och det gäng som eleven hänger med som står för de värsta kränkningarna eller inte. Vissa lärare menar att gänget har straffat ut sig själva, att alla vet att det inte står rätt till där och därför tar andra elever inte åt sig när gänget beter sig illa. Däremot, de kommentarer och blickar som fälls av andra och inte sällan i klassrummet, är de vanligaste kränkningarna och de som eleverna mår som sämst av. Jag är inte säker på att det är så lätt att skaka av sig erkänt dumma elevers kränkande beteende. Man påverkas vare sig man vill det eller inte.

Nu ska det vara elevvårdskonferenser för eleverna i gänget, och lärarna efterlyser vittnesmål om deras beteenden. Enkla minnesanteckningar räcker, säger rektor. Lärare som bevissamlare ...

Lärare är förbannade över att de förväntas fixa allt som det övriga samhället inte mäktar med. Är det så? Är detta den allmänna inställningen i samhället? Eller är det så att andra samhälleliga instanser antingen inte kopplas in eller inte räcker till? Eller lägger tiden på fel saker, prioriterar och engagerar sig i fel fall?