Hur skolan ska få ungdomar att må bättre

De unga mår dåligt. Sämre än för 25 år sedan. Anledningen? Skolan ger dem inte möjligheter att möta kraven på arbetsmarknaden. Det påstås i alla fall i rubriken till gårdagens debattartikel i Dagens Nyheter skriven av en av staten utsedd utredare.

Situationen för ungdomar på arbetsmarknaden anges som huvudskälet till att unga mår dåligt idag. Cirka 300 000 arbetstillfällen för ungdomar har försvunnit sedan åren runt 1990. Hur ska situationen förbättras? Den statliga utredningen har kommit fram till "åtgärder i första hand bör inriktas på att göra olika utbildningar inom gymnasie- och högskolan mer relevanta för arbetsmarknaden".

Minskade antalet arbetstillfällen och situationen på arbetsmarknaden är en av två huvudförklaringar till ohälsan. Artikeln fortsätter:

Det finns även en trend mot mer psykiska besvär som pågått sedan andra världskrigets slut och som inte kan förklaras av arbetsmarknaden. Denna trend kan i stället knytas till två aspekter av den moderna utvecklingen, ökad differentiering och ökad individualisering.

Dagens öppna och rika tillvaro är eftersträvad. Den ställer emellertid högre krav på ungdomar än tidigare på att hantera alla de möjligheter som finns. Förmågan att hantera dagens öppenhet förefaller inte ha utvecklats i samma takt som de nya möjligheterna har tillkommit.

Skolan är samhällets främsta resurs för att utveckla unga människors förmågor. Skolan har troligen blivit bättre sedan 1980-talet, men förbättringarna har inte varit tillräckliga.

Samhällsutvecklingen är bra och av godo, anser utredaren, synd bara att individerna inte klarar av den. Eftersom skribenten väljer passivformen är det upp till mig att tolka om det är människan som art eller den enskilda individen som inte har utvecklats ordentligt. Oavsett tolkning så menar utredaren att det är skolans ansvar att se till att eleverna inte står handfallna inför det digra smörgåsbordet. Skolan ska se till att eleverna får "träna sig i att lösa problem och att överblicka olika alternativ" eftersom en person med dessa kompetenser klarar sig bättre.

Om en person överväldigas av känslor kan ha svårt att klara både skola och privatliv. Emotionell förmåga går att utveckla, liksom andra förmågor. Att utveckla unga människor allsidigt är också en del av skolans uppdrag. Det finns således tydliga samband mellan skolans förmåga att genomföra sitt huvuduppdrag och elevernas psykiska hälsa. Att förbättra skolans kvalitet är därför en av de främsta vägarna till att motverka den psykiska ohälsan.

Där hänger jag inte med längre. Eftersom elevernas allsidiga utveckling är en del av skolans uppdrag är det skolan som misslyckats när ungdomarna brister i exempelvis emotionell förmåga. Är ansvaret för barnens allsidiga utveckling helt och hållet skolans ansvar? Denna skola är långt från den kunskapsskola som vissa skriker efter i debatten. Eller?

Hur ska nu enligt utredaren skolan kunna förbättra elevernas allsidiga utveckling inkl "goda intellektuella, emotionella och sociala kompetenser"? Genom

• fler nationella prov,
• att utveckla Skolverkets databaser om resultatet på dessa prov,
• att ta med information om elevernas upplevda arbetsmiljö i databaserna,
• att inkludera mätningar om ungdomars psykiska hälsa i dessa databaser.
• att samköra och utvärdera dessa data på den enskilda skolan, inom kommunen och mellan kommuner.

Mer registrering av kvantifierbara data, med andra ord.

Kopplingen mellan problembeskrivning och föreslagen lösning är vag. Att skolan inte förbereder dem för det kommande (arbets)livet avhjälps knappast med fler prov, fler undersökningar och mer registrering. Det är bara (eventuellt bristfälliga) mätmetoder. Vad är det egentligen som ska mätas och följas upp? Och vilka åtgärder ska vidtas när man inte når tillfredsställande resultat i dessa mätningar?

Den statliga utredaren har en lösning på det också:

För att stödja utveckling av skolans kvalitet föreslår vi också att systematiska sammanställningar av resultat från studier av olika pedagogiska metoders effekt fortlöpande presenteras.

Det är nu jag inser vilken bakgrund den statliga utredaren har. Han är docent vid Statens folkhälsoinstitut och läkare till yrket och är enligt Folkhälsoinstitutets hemsida expert på barn och ungdomars hälsa. Han är med andra ord ingen expert inom pedagogik.

Utredaren ser det som ett stort problem att skolan använder sig av metoder som inte är vetenskapligt utvärderade till resultat och effektivitet. De arbetar helt enkelt ovetenskapligt.

En motsvarighet till SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) inom pedagogikens område bör inrättas. Hans analys rör sig på systemnivå och så gör också hans förslag. Men om vi tänker tanken ut hamnar jag i följande scenario: Genom mätningar ställer jag som lärare diagnoser på den intellektuella, emotionella och sociala dimensionerna av elevens utveckling. Jag går till SBU (som nu står för Statens beredning för medicinsk och pedagogisk utvärdering) och ser vilken pedagogisk medicin som vi på skolan ska sätta in - i preventivt eller åtgärdande syfte.

Men är det möjligt? Är det eftersträvansvärt? Eller är det en positivistiskt lagd läkares våta dröm?