onsdag, augusti 30, 2006

Skapar skolan självcentrerade, reaktiva elever?

Fostrar skolan självcentrerade, reaktiva elever? Nån docent i nån tevesoffa menade att skolan lägger för mycket tonvikt på att få eleverna att hela tiden utgå från sig själva och att uttrycka sin egen person. Att det ges för lite utrymme för aktivitet som inte bygger på den egna personen och egna erfarenheter. Resultatet skulle vara att vi fostrar självcentrerade, reaktiva elever.

Ordet "reaktiv" ställs vanligen som motsats inte till "aktiv" utan till "proaktiv". Att vara föregångare och inte efterföljare. Att ligga i framkanten och inte släpa bakefter. Att vara förutseende och inte stå undrande efteråt. Att handla förebyggande och inte reparera i efterhand.

För att kunna agera proaktivt krävs, förutom kunskap, lyhördhet och empati. Det krävs att man har en större horisont än den egna näsan.

Jag tycker att jag ser mycket empati hos de elever jag lärt känna. Men jag ser också mycket självhävdelse och oförmåga att sätta sig in i hur andra människor runt omkring känner sig och upplever situationer.

Många elever försöker hävda sina rättigheter med ord som demokrati och rättvisa, men vägrar se att med rättigheter följer skyldigheter. Demokrati blir rätten att få hävda sig. Rättvisa blir rätten att få sin vilja igenom.

Andra elever förklarar alltid sitt beteende i termer som "men hon sa" eller "han gjorde så först", underförstått "jag agerade inte, jag reagerade - ansvaret för mitt beteende är någon annans".

Finns det någon koppling mellan denna tro på automatiska kedjereaktioner där ansvaret ligger någon annanstans och de förväntningar på undervisningen som skoldebatten, skolsystemet och lärarna själva är med och skapar?

Ta det lustfyllda lärandet, till exempel. Eleverna lär sig mer och bättre om de tycker att de har kul. Undervisningen ska därför anpassas till vad eleverna upplever som roligt. Lärare ska få eleverna att känna lust att lära, men också att ha kul i klassrumemt. Detta skapar inte bara en förväntan på att allt i skolan ska vara kul - det är numera ett krav.

Konsekvensen blir att olust blir ett giltigt skäl att inget göra. Är det inte kul, är det legitimt att inte anstränga sig. Vilket är en högst självcentrerad reaktion som är allt annat än aktiv och ansvarstagande.

2 Comments:

At 31 augusti, 2006 17:10, Anonymous Anonym said...

Detta med roligt i skolan är lite lurigt tycker jag.

Det finns något självklart gott i om skolan upplevs som rolig, det är trots allt en av de stora vinsterna under förra århundradet att barndomen inte bara betraktas som en transportsträcka och förberedelsetid inför det riktiga livet utan har ett egenvärde.

Samtidigt är det inte möjligt att konkurrera i kul med aktiviteter som är direkt designade för att vara så roliga som möjligt.

Det blir en balansgång, göra skolan så njutbar som möjligt för eleverna utan att tumma på allt annat skolan ska vara.

 
At 02 september, 2006 18:52, Blogger Fredrik Svensson said...

Skippa ordet roligt och ersätt det med engagerande, motiverande och stimulerande...

 

Skicka en kommentar

<< Home