Hårt vara nyexad mattelärare

Så lyder rubriken på en notis på skolverkets webbplats. Hur många sänkningar måste jag stå ut med?! Jag menar, oj vad kul det ska bli att ta den där efterlängtade (?) mattelärarexamen om ett halvår när jag läser följande:

Nyblivna lärare i matematik går en tuff vardag till mötes.

Tuff, kanske till och med tuffare än andra nyexade lärare? Jag läser vidare och sammanhanget börjar klarna. Det är idealen som krockar med verkligheten.

Blivande lärare har en idé om varför eleverna ska lära sig matematik. När de jobbat ett tag efter examen är det ntaionella provet som är argumentet som de försöker motivera lärandet med. Det framgår när jag läser pressreleasen från Linköpings universitet om en ny avhandling.

Maria Bjerneby Häll, som själv utbildar blivande lärare i matematik, har följt en grupp lärarstudenter under hela deras utbildning och deras första tre år som lärare. Hon har analyserat hur deras argument förändras för att man ska plugga matte i grundskolan. Medan de som studenter sätter argumenten ”klara vardagslivet” och ”behövs för framtida utbildningar och yrken” främst, så sätter samma personer, efter tre års arbete som främsta argument att ”det kommer på nationella provet”.

Förklaringen är menar hon att verkligheten är mycket svårare än vad de blivande lärarna föreställt sig under utbildningen.

Lärarna dras in i ett ekorrhjul där de förväntas ge individuell handledning samtidigt till ett 30-tal elever på olika kunskapsnivåer i matematik. Efter ett par år i yrket har de tappat bort sina ideal och kämpar för att eleverna ska hinna igenom läroboken och klara sig på provet.

Undervisningens organisation och lärarnas arbetssituation är orsaken till den uppkomna situationen, menar Bjerneby Häll. Lösningen är att organisera arbetslagen annorlunda och därmed underlätta för lärarna att kunna realisera läroplanen.

De så kallade idealen låter mycket bekanta. De låter nästan precis som de formuleringar som motiverar ämnet i kursplanen för grundskolan. Visst kan vi tolka det som att lärarna "tappat bort sina ideal" men är det inte helt enkelt vad de lärt sig att de ska tycka? Det är helt enkelt det som de nationella instanserna som skriver kursplanen i matematik uppger vara både ämnets syfte och det som ska legitimera undervisningen i ämnet:

Grundskolan har till uppgift att hos eleven utveckla sådana kunskaper i matematik som behövs för att fatta välgrundade beslut i vardagslivets många valsituationer, för att kunna tolka och använda det ökande flödet av information och för att kunna följa och delta i beslutsprocesser i samhället.

Detta får vi blivande lärare lära oss och detta kanske många tror också ska vara elevernas perspektiv. Slutsatsen blir rimligen att antingen så stämmer inte detta, eller så är det omöjligt att förverkliga eller snarare förmedla till eleverna. För eleverna blir detta spörsmål dock irrelevant.

Kursplanens synsätt blir uppenbarligen svår för lärarna att skapa förståelse för hos eleverna. Dess långsiktiga perspektiv blir irrelevant i den konkreta lärandesituationen för de enskilda eleverna som saknar intresse för matematik. Istället blir det kortsiktiga målet i termer av prov och betyg det som får rättfärdiga undervisningen och försöka driva på eleverna i deras lärande. Och detta anses, förstår jag, som något fult, något icke-idealt. För vem är kursplanens text om ämnets syfte och roll i undervisningen skriven? Jag tror faktiskt inte att eleverna är den primära målgruppen. Den förklarar, men motiverar? Knappast.

Kanske är det så att vi tror att en förklaring ska ge en insikt som i sig ska verka motiverande. Vilket uppenbarligen inte är fallet i frågan om varför matematik. Den springande punkten är att ingen egentligen ordentligt reflekterat över vad exempelvis klara av vardagslivet innebär. För eleven i åttan klarar av det mesta i sitt "vardagsliv" med de mattekunskaper som han eller hon redan besitter.

Det är svårt att bortse från tvånget i skolan. Läraren har (hoppas jag) själv valt att undervisa i matematik, men eleven har vanligen inte själv valt elevrollen. Det är någon annan som bestämmer att nu ska du göra det här. Och om du inte gör det kommer det att ligga dig i fatet i framtiden.

Jag skulle gärna sett ett mer självkritiskt förhållningssätt till lärarutbildningen. Det skymtar men springs snabbt förbi i universitetets pressrelease, där det konstateras att många elever tycker att matte är ett svårt och onödigt ämne - och att dessa elever inte kan övertygas genom några skrivningar hämtade ur styrdokumenten torde inte vara särskilt överraskande. Är det möjligen mattelärarnas och mattedidaktikernas från elevernas väsensskilda verklighetsuppfattning som är det egentligen problemet?