Individualism - begärsidentitet eller personlig frigörelse?

Ströbläddrade i senaste numret av Ord & Bild som ägnas åt skolan och hajade till inför rubriken "Vem fan vill bli lärare?" - för det undrar jag med ibland. Artikeln tar sin utgångspunkt från den franske sociologen Touraine som menar att vårt smahälle blivit både mer individualistiskt och mer kollektivt.

Vi utgår vanligen från att det finns en motsatsställning dem emellan, vilket jag gjorde igår (dvs kanske lite okritiskt eller polemiskt svalde jag föreläsarens perspektiv). Men vad ligger i termer individualistiskt? Identiteten byggs enligt Touraine på konsumtion och resulterar i en begärsidentitet - och individualism blir då inte personlig frigörelse. Vi köper oss en identitet och letar efter nya sociala gemenskaper där vi kan ingå - och vars normer vi underkastar oss.

Touraine vill ha mer personlig frigörelse - det är den individualismen som är eftersträvansvärd. Det kan åstadkommas med en överskridande, mångkulturell miljö där alla oavsett bakgrund erbjuds samma möjligheter att förverkliga sina livsprojekt. Staten som möjliggörare för individens autonomi. Hm, undrar jag, är inte det i sig en värdegrund, ett kollektivt ideal med vissa normer som ska underkastas och vissa värden som ska internaliseras? Och då har vi lämnat postmodernismen (om vi med det begreppet avser just avsaknaden av en i samhället bärande idé och gemensamma värden och normer) och är [tillbaka] i en [ny] mordernitet.

Frågan "Vem fan vill bli lärare?" får inte ens en ansats till svar, tyvärr. För jag skulle hemskt gärna vilja veta.