En främmande fågel

Jag som trodde att andra hade samma syn som jag på matematik. Vad jag bedrog mig.

Ja, jag är något naiv. Inte för att jag är ung utan för att jag liksom andra tycker att vissa saker är självklara. Och jag tror att vi tycker att just samma saker är självklara. Vilket vi, lika självklart, inte gör. Fast jag tror det ibland.

Som att matte inte handlar om att minnas formler eller räkneregler utan att målet är att eleverna ska förstå vad de gör. Förståelsen kommer efter hand, säger kollegorna. Bara eleverna lär sig hur man ska göra så kommer förståelsen för vad de gör. Bara eleverna jobbar lite till eller blir några år äldre, så förstår de vad de gjorde förut. Som om färdigheten att utföra vissa algoritmer innebär att man förstår vad algoritmen gör.

Vi fick på ett seminarium i matematikdidaktik lära oss att de fyra F:en - fakta, förståelse, färdighet, fötrogenhet - är hierarkiskt ordnade inom matematikämnet. Att göra, i vårt falla att räkna ett tal, är då en färdighet som i sig inbegriper de två lägre kunskapsnivåerna fakta och förståelse. Allra bäst är förtrogenhetskunskap. Där väger man olika saker mot varandra och gör en värdering. För att göra det måste man behärksa de tre lägre nivåerna.

Sedan praktiserade vi denna kategorisering på olika typer av matteuppgifter. Jag förstod ingenting men klassificerade upgifter alldeles utmärkt - för min erfarenhet är att det går alldeles utmärkt att göra utan att förstå vad man gör. Vilket denna övning var ett bevis på.

I slutet av praktiken (fy mig, nu andvände jag det förbjudna p-ordet) insåg jag att det var bara jag och min handledare som i stort sett lyfte fram förståelsen, att vi är inte nöjda förrän eleverna förstår vad de gör. Jag gillade min handledare just för detta, att hon drev eleverna ett steg till, att hon inte stannade vid att eleven gör rätt och svarar rätt.

Så sitter jag sedan på ett seminarium på lärarhögskolan och hör en kursare stolt orera över hur han tränat minnesteknik med sina elever. På nästa seminarium hör jag medstudentens handledare berömma kursarens inslag kring minnesträning. Och jag tänker - det är väl ändå inte det som matteundervisningen ska gå ut på?

Därför blir jag glad när Dagens Nyheter på ledarplats berör problemet - vad går matteundervisningen ut på? Och hur bedrivs den? Att det faktiskt är en fråga som berör alla, och att den är viktig. För jag känner mig som en främmande fågel på seminarierna i mattedidaktik just för att jag vill lära mig undervisa på vad som visar sig vara ett "osvenskt" sätt.

Och det är inte det lättaste eftersom jag saknar förebilder - det enda jag vet är att jag inte vill upprepa det sätt som jag själv blivit undervisad på.