3,5 månader senare

... och mycket klokare, lugnare och definitivt en bättre blivande lärare. Med tid att reflektera.

Det är så mycket som jag vill skriva om så jag vet inte var jag ska börja. Jag kan börja med att tacka alla andra bloggare som läst min blogg och som jag hoppas hittar tillbaka trots uppehållet.

Nu är eleverna avvinkade med betyg och lärarna avtackade med blommor. Sommarlovet är här och lärarhögskolan ligger långt borta.

Lärarhögskolan, ja. Det är en märklig instans. De lär ut att betygen är målrelaterade. Fast det verkar inte gälla dem själva. Jag gick en kurs nu i vår där en avb de ansvariga lärarna säger:

Hur ska vi kunna sätta betyg på er när vi inte lärt er någonting.

Vi undrar detsamma. Fast andra lärare anser ju att det graderade betyget (G eller VG) ger dem rätt att undandra undervisning och handledning - hur ska de annars kunna sätta det högre betyget om de har hjälpt studenterna på vägen dit?

Om jag resonerade på samma sätt på grundskolan skulle det bli ramaskri. Fast många elever jag mött på sistone förstår inte hur betygssystemet fungerar. Deras föräldrar gick i skolan då betygen var relativa, och eleverna tror att de blir jämförda med varandra. Ska sanningen fram så blir de ju det idag också. Eller deras kunskaper och förmågor. Ligger en elev runt mitten i klassen behöver det dock inte betyda ett G, idag, men det finns de elever som tror det.

Sedan finns det många elever som tror att de är så mycket bättre än vad de i själva verket är. Det är också intressant. Hur kommer det sig? Är det eleven som har svårt att ta till sig informationen? Eller är den så inlindad och den negativa kritiken så mild att den helt enkelt inte når fram? Eller tror man att kunskaperna ska mogna fram? Överslätar lärarna kritiken för att de är rädda - rädda för att visa sina egna tillkortakommanden, rädda för att göra eleverna ledsna, rädda för att eleverna ska tro att de inget kan lära? Jag har nog sagt det förr - att rädsla är en underskattad drivkraft.

It feels good to be back!