Marg goes to Lärarhögskolan

Marg goes Teaching

2007-06-21T20:17:00.000+02:00

Följ fortsättningen på Marg goes Teaching

Då var det klart!

2007-01-26T10:18:00.000+01:00

That's it. Nu är jag Lärare. Dags att lägga ner bloggen.

Inte för att jag varit särdeles aktiv på bloggfronten det senaste kvartalet. Jag tittar i listan över påbörjade inlägg och ser en massa halvtänkta åsikter:

duktiga flickor-syndromet i kollegiet
kollegiets rädsla för olikhet
bekräfta känslan, inte prestationen
en intresserad elev behöver inte bli motiverad
utvecklingssamtal - ett forum för disciplinering
kan skolan förbjuda drogliberala symboler?
mångfald och läpparnas bekännelse
ligger Monroe-pedagogiken i linje med läroplanen?
skolan som straff
alla lärare måste kunna IT, eller?
visslingar och rop
rektorer i homosocialiseringens högborg

och mycket mer. Men nu får ni inte läsa om detta, sorry. Kanske återuppstår jag i ny lärarskepnad framöver, vem vet.

PS. Ett schysst jobb skulle sitta fint ...

Vad ska jag med kunskap till

2006-10-08T11:58:00.000+02:00

... om jag inte kan använda den?

För att stärka Sveriges konkurrenskraft i den globaliserade världen ska vi satsa på kunskap. Men alla i den globaliserade världen kan satsa på kunskap. En kines kan läsa på Harvard över nätet.

Kunskaper i sig är ingen fördel. Vår fördel ligger i den individuella friheten, i att vi har rätt tänka själva och ifrågasätta - det har inte kinesen (i samma utsträckning). Vi har möjligheter att omsätta våra kunskaper. Vi har större förutsättningar att vara kreativa. Däri ligger vår styrka.

Men hur når vi dit? Knappast genom att återskapa "kunskapskolan" med ordning, reda och disciplin där den duktiga eleven är den som bäst reproducerar kunskapen på prov. Det är asiaterna redan bäst på.

I stället måste vi uppmuntra kreativitet. Många elever är otroligt kreativa - men inte i skolan. Andra har ingen inre drivkraft alls. Detta är de stora utmaningarna jag står inför som lärare. Jag måste nog ta och läsa Frank McCourt senaste bok "Magistern".

Skolans huvuduppgift

2006-10-07T13:08:00.000+02:00

... är att förmedla kunskap.

Det deklarerade Reinfeldt i regeringsförklaringen igår. Frågan är hur ska vi tolka det.

Ofta ställs "kunskapsskolan" mot "flumskolan" i den allmänna debatten. Jag vet inte vad som menas med flumskola - kanske för att jag själv gått i en sådan?. Ett annat begreppspar som jag tycker är mer konstruktivt är de två grundläggande uppdrag som skolan har: att bilda och att fostra.

Att betona kunskaper blir då att lägga större vikt vid bildningen än fostran. Skolan har dock ett dubbelt fostransuppdrag. Dels ska eleverna bli trevliga individer i största allmänhet, dels ska de bli medborgare och helst aktiva deltagare i vårt samhälle.

Genom att betona "kunskapsskolan" hamnar skolans roll som fostrare i bakgrunden. Skolan ska kunna kräva ett gott uppförande av eleverna, varvid ansvaret för det skjuts mer över på hemmet. Vårdnadshavarnas ansvar görs därmed tydligare, vilket jag tycker är bra. Sedan kan man ju diskutera formerna för samverkan mellan hem och skola och hur skolans fostrande roll kan utvecklas till positiva initiativ så att diskussionen inte inskränks till en fråga om disciplinära åtgärder och ordningsomdömen.

Skolan ska alltså inte fostra i första hand, utan förmedla kunskaper. Synen på kunskaper som något som förmedlas kan dock ifrågasättas. Enligt det perspektivet är kunskaper något sant och fast som finns därute och som genom läraren förmedlas till och tas emot av eleverna. Eleverna blir behållare som fylls med kunskap.

Kunskap är något objektivt, något kvantifierbar, något enkelt testbart. Kunskap och information blir i princip synonymer. Kunskapen finns redan, den är bestämd och frågan blir då hur lärare på bästa sätt kan föra över en viss mängd information som eleverna effektivt kan ta till sig och reproducera (i nationella prov).

Kunskap är enligt ovanstående perspektiv inte något som eleverna utvecklar själva eller tillsammans med andra. Kunskap är inte en process och heller inte avhängig kontexten. Kanske drar jag för höga växlar på ett kort stycke, men detta budskap - att förmedla kunskap - är ju det enda som kommer från den gamla oppositionen / den nya regeringen som rör skolans bildningsuppdrag.

En förändring i skolan som jag inte hört framföras tidigare är att alla elever som går ut grundskolan ska vara godkända i samtliga ämnen. Det ska alltså inte räcka med godkänt i kärnämnena (svenska, engelska, matematik). Vad ska hända med de elever som har IG i, säg, idrott eller bild eller biologi i nian? Däremot är budskapet tydligt att kärnämnena inte blir högskoleförberedande på de yrkesförberedande eller praktiska gymnasieprogrammen - men krävs det godkänt i alla ämnen i grundskolan för att komma in där? Den som lever får se.

Ny skollag aviseras. Gymnasiet ska reformeras - fastän den nya gymnasieskolan börjar nästa höst. Någon typ av lärarauktorisation införs. Nationella prov i trean och betyg från sexan, troligen med fler betygssteg. Reformerad lärarutbildning och ny utbildning för speciallärare. En helt klart spännande tid i skolan väntar framöver!

Vad gör en bra lärare?

2006-09-20T10:33:00.000+02:00

Jag fick en lista i min hand:

Vuxen med närhet/distans och engagemang
Sökare
Mål-syfte
Verktygslåda
Inledningar och avslutningar
Variation
Delaktighet
Humor

Så här har listan uppstått, vad jag fått berättat för mig: Personen som upprättat listan har gått till skolgården och korridorerna och frågat eleverna: Vem är tycker du en bra lärare? Sedan har personen frågat dessa lärare om de har något emot att personen sitter med på lektioner. Det har det oftast inte varit. Och detta är resultatet.

Att vara vuxen innebär att veta vad man står för, veta vem man är och vågar möta eleverna. Med engagemang avses att utgå från att något är viktigt, visa respekt för eleverna eller ha engagemang för ämnet.

Det visade sig att många av lärarna som eleverna uppfattade som bra undervisade "traditionellt", dvs bedrev katederundervisning. Men de brann för sina ämnen och förmedlade att ämnet var viktigt för elevernas utveckling.

Att vara en sökare innebär att man är nyfiken, att man inser sina egna begränsningar, att man söker nya svar på nya "problem", att man vill utveckla sitt arbete.

Målet eller syftet med undervisningen görs klart för eleverna - när vi går härifrån ska vi ha gjort/kunna detta och detta. Alltså inte bara hinna med kursen eller ett visst stoff. Det ska också finnas ett syfte bakom målen.

Lektionerna inleds med att berätta vad de går ut, vad som är kärnan och knyts avslutningsvis ihop. Läraren ska också veta när bör man göra vad i sin undervisning - när föreläsa, när grupparbeta etc. En bra lärare har en väl utvecklad verktygslåda. Liksom förmåga att variera sin undervisning i både form och innehåll och i sätten av se på innehållet.

Lärare och elever ska ge sig ut på en gemensam upptäcksresa och göra den tillsammans. Frågor ska ställas som läraren heller inte vet svaren på - kunskap utvecklas i mötet mellan lärare och elever.

Sist men inte minst den varma, mänskliga humorn. Läraren ska kunna ställa sig vid sidan. Men inte den ironiska humorn utan den som bygger på distans, perspektiv, reflektion.

Moderaternas omoderna skola - revisited

2006-09-17T18:48:00.000+02:00

Gick och röstade idag. Och möttes av ännu en omodern moderat. Läste ett flygblad där den moderata riksdagsledamoten marknadsför sig själv i sin strävan att bli omvald (vilket troligtvis sker):

Skolan ska ge lust att lära. Betyg ska ges tidigare - och oftare."

Om moderaten ska framstå som trovärdig måste denne förklara för mig på vilket sätt tidigare och oftare betyg ökar lusten att lära.

Moderaternas omoderna skola

2006-09-16T17:58:00.000+02:00

Jag hade inte tänkt att kommentera valet, men nu kan jag inte låta bli.

Snälla, låt inte moderaterna få för mycket att säga till om i skolfrågor. Reinfeldt vet nämligen hur det är:

"Vi vet ju hur diskussionen går hemma: Lär sig barnen tillräckligt mycket?"

Lösningen på problemet är betyg i lägre åldrar, för betyg är enligt Reinfeldt ett kvitto på att "kunskaperna är på plats".

Gud vad jag är less på denna kvantitativa, linjära kunskapssyn.

Bra lärare är tydliga - dåliga lärare är otydliga, eller?

2006-09-15T10:34:00.000+02:00

En egenskap som ofta lyfts fram som eftersträvansvärd för lärare är tydlighet. Jag har hela tiden sett det som en brist att jag inte är tydlig nog - att det är något som jag måste jobba på. Men nu undrar jag, är det verkligen så? Kan inte otydlighet vara av godo?

Jag tänker på att lära eleverna leva med osäkerhet. Tydlighet och kontroll är inte samma sak men går lite hand i hand. En lärare som har kontroll är vanligen tydlig. Tydligheten gör att eleverna vet exakt vad de ska göra (och inte göra).

Jag frågar mig igen - kan inte otydlighet vara bra? Eller är det så att otydlighet leder till oordning och oreda; det där som inte ska få förekomma i den svenska skolan. Och då blir den självklara följdfrågan: är oordning alltid av ondo?

Det känns som om jag svär i kyrkan. Kanske är det så att jag istället för att bli tydligare ska vara mer medveten om vilka öppningar jag ger för tolkningar och därmed kunna välja otydligheten respektive tydligheten. Och vara beredd på olika slags reaktioner och veta vilket stöd jag bör ge för stunden.

Så funderar jag ytterligare ett varv. Tydlighet/otydlighet om vad, mer exakt? Är det lärarens uppgift att alltid bestämma vad? I mitt resonemang i stycket ovan är det fortfarande jag som har kontrollen att välja att vara otydlig - och dessutom förväntar mig att jag har en medveten pedagogisk tanke med det.

Många elever som jag mött blir förvånade över när läraren (dvs jag) svarar "jag vet inte". Jag känner mig inte som en dålig lärare när jag ger det svaret. Tvärtom tycker jag att jag är en bra lärare då (framför allt i det som uppstår efter mitt svar). Men det skapar förvirring. Konstigt, tycker jag, för vem kan veta allting och alltid ha svar på frågor - och gärna också svar på frågor som eleverna aldrig ställt, än mindre funderat över.

Att vara tydlig tar sig inte bara uttryck i att förklara, vara explicit med förväntingar och ge anvisningar, utan i det ligger alltså även att ha total och att ha svaren.

Hm, kanske är det därför som exempelvis mattelärare har svårt för att arbeta med öppna frågor som inte har givna svar och som helst heller inte har någon given metod för att komma fram till något svar.

Osäkerhet blir vardag i samhället - men också i skolan?

2006-09-13T13:38:00.000+02:00

Duktiga flickor blir duktiga fröknar. Hur många har jag inte sett som är minutiösa i sina anvisningar till elever. Som vrider ut och in på sig för att ha total kontroll över vartenda andetag i klassrummet. För att inte tala om sin egen undervisning.

Dessa duktiga fröknar regerar främst på F-6-skolor. Friheten är noga kalkylerad och om motsvarande ansvar inte tas blir det en tydlig, väl avvägd konsekvens som dock inte alltid förvarnas utan kan komma tämligen oväntat för eleven. Fröken grips av lätt panik när hon inte har kontroll.

Jag kommer inte bli sån. Tyvärr höll jag på att säga, men jag vet inte om det är tyvärr. Eleverna förväntar sig struktur och planering - varenda kommatecken ska ha ett mål och varenda stavelse ett syfte.

Men så tänker ett varv till och går inte bara på att försöka häva en känsla av underlägsenhet. Jag måste försöka hävda mig - försöka förklara varför min ibland lite oplanerade stil har sitt berättigande. Ja, kanske till och med är av godo.

För få män jobbar med barn. De står helt enkelt inte ut med att vara gisslan i ett kollektiv fullt av duktiga flickor. En man kommer aldrig kunna bli en duktig flicka, hur mycket han än försöker. Det måste finnas några män (som undervisar i teoretiska ämnen) om de ska kunna göra någon skillnad och utöva reellt inflytande (och vars åsikter och idéer inte blir bortsuckade med ett "åh, typiskt män").

Inom näringslivet klagas det över homosocialisering - att män väljer män - men det är minst lika markant bland kvinnor på skolor. Du är okej bara du är som oss. Denna likriktning kan heller knappast vara bra för barnen. Vilken bild av samhället får de genom hur förskolan och skolan fungerar i praktiken? Men en annan kanske för eleven viktigare fråga: Hur undviker vi att dessa duktiga flickor/fröknar reproducerar sig själva?

Kaos är kanske inte eftersträvansvärt, men ska man klara att leva i dagens och framförallt i morgondagens samhälle måste vi klara av att arbeta under osäkerhet. Att leva med osäkerhet lyfts fram som en av de förmågor som lyfts fram i utredningen om gymnasieskolan. Den förmågan lyfts också fram när vi pratar om mångfald och olikhet.

Hur duktiga är duktiga fröknar på att tillåta den förvirring och frustration som känslor av osäkerhet och otydlighet skapar? Risken är att de antingen uppmuntrar sitt eget sätt att hantera osäkerhet (dvs genom att försöka kontrollera omgivningen och pålägga den den struktur som passar just henne), vilket i praktiken innebär att de duktiga fröknarna reproducerar sig själva eller att eleverna inte lär sig att leva med och jobba under osäkerhet.

Folke - en personlig auktoritet

2006-09-10T13:35:00.000+02:00

Vikarien var inte huvudpersonen i dokumentärfilmen "Vikarien". Den ordinarie läraren Max ringer sin gamla lärare Folke och ber honom komma till högstadieskolan i Hallonbergen - en skola där ledningen abdikerat, kollegerna är sjuka och eleverna regerar. Jag känner igen situationen från VFU:n med elever som kommer och går som de vill, snackar och gör allt annat än det läraren ber dem om. Folke slår linjalen i katedern och accepterar inte oordningen.

Där Max misslyckas med undervisningen lyckas Folke bättre. Max och Folke är dock aldrig i klassrummet samtidigt. Det är synd. De kommenterar bara sina upplevelser i arbetslagsrummet. Men vad är det egentligen som gör att eleverna knackar på dörren till arbetslagsrummet och ber om att få ta Folke i hand? Vad är det som gör att de sjunger för honom korridoren? Hur kommer det sig att han får en liten svans elever efter sig när han rör sig på skolan?

Det som jag tycker skiljer Max och Folke åt är inte att den ena skulle vara mer engagerad än den andre, men engagemanget tar sig olika uttryck. Medan Max är fokuserad på elevernas resultat och betyg vill Folke möta människorna i bänkarna framför honom. Han poängterar från början att han visar respekt för dem genom att stå upp och hälsa, och han vill att de visar honom samma respekt.

Folke vill veta vad de heter, varifrån de kommer, vilka erfarenheter de har gjort, vad de vill bli, vad de är intresserade av - han vill veta vilka de är. Och han berättar vem han är, vad han är van vid, hur det går till där han kommer ifrån. Han blir intressant i elevernas ögon - det finns en ömsesidig nyfikenhet. De vill lära känna varandra.

Max har gått in i en annan lärarroll. Han vill inte vara en auktoritet utan ser sig själv som förstående - kanske är för förstående, resonerar han, för han menar att en auktoritär lärarstil är dömd att misslyckas.

Det gör ont i mig när flickan kommer fram till Max och berättar att hon och hennes familj kommer att utvisas i maj. Max säger att det är i alla fall bra att hon då kommer att ha gått nästan hela terminen och därmed kan få med sig ett slutbetyg från nian. Jag säger inte att han inte är en empatisk människa - men han visar det på ett bakvänt sätt. Han vill hjälpa henne att upprätthålla svenskan. Han är fokuserad på resultaten.

Max engagerar sig i sina elever och bedriver uppsökande verksamhet. Kommer inte föräldrarna till skolan så får jag komma till föräldrarna. Han hjälper också eleverna med skolarbetet i deras hem på kvällarna. Det är definitivt inte engagemanget som saknas.

Max åker på klassresa med sin nia - och han är den enda vuxna personen. Han säger efteråt att de skötte sig exemplariskt. Vad gjorde de då? Jo, de var som vanligt. De kom och gick som de ville och gjorde det de kände för. De beteenden som Max inte accepterade i klassrummet var nu exemplariskt.

Nyckeln i att fostra barn, har jag hört, är inte att vara en auktoritet - en sådan som Max också tar avstånd från. Nyckeln är att vara en personlig auktoritet, med ett personligt språk. Att vara en tydlig och trygg vuxen som kommunicerar vem han/hon själv är och var han/hon står. Det är däri den stora skillnaden mellan Max och Folke ligger. Medan Max är fokuserad på mål och resultat och som person framstår som otydlig, är Folke personlig och skapar möten mellan människor.

Individualism - begärsidentitet eller personlig frigörelse?

2006-09-08T14:37:00.000+02:00

Ströbläddrade i senaste numret av Ord & Bild som ägnas åt skolan och hajade till inför rubriken "Vem fan vill bli lärare?" - för det undrar jag med ibland. Artikeln tar sin utgångspunkt från den franske sociologen Touraine som menar att vårt smahälle blivit både mer individualistiskt och mer kollektivt.

Vi utgår vanligen från att det finns en motsatsställning dem emellan, vilket jag gjorde igår (dvs kanske lite okritiskt eller polemiskt svalde jag föreläsarens perspektiv). Men vad ligger i termer individualistiskt? Identiteten byggs enligt Touraine på konsumtion och resulterar i en begärsidentitet - och individualism blir då inte personlig frigörelse. Vi köper oss en identitet och letar efter nya sociala gemenskaper där vi kan ingå - och vars normer vi underkastar oss.

Touraine vill ha mer personlig frigörelse - det är den individualismen som är eftersträvansvärd. Det kan åstadkommas med en överskridande, mångkulturell miljö där alla oavsett bakgrund erbjuds samma möjligheter att förverkliga sina livsprojekt. Staten som möjliggörare för individens autonomi. Hm, undrar jag, är inte det i sig en värdegrund, ett kollektivt ideal med vissa normer som ska underkastas och vissa värden som ska internaliseras? Och då har vi lämnat postmodernismen (om vi med det begreppet avser just avsaknaden av en i samhället bärande idé och gemensamma värden och normer) och är [tillbaka] i en [ny] mordernitet.

Frågan "Vem fan vill bli lärare?" får inte ens en ansats till svar, tyvärr. För jag skulle hemskt gärna vilja veta.

Det nyliberala gymnasiet är snart här

2006-09-07T19:28:00.000+02:00

Jag har inte själv lusläst utredningen bakom den nya gymnasieskolan (SOU 2002:120), men jag lyssnade till en person som har gjort det.

Med utgångspunkt i dagens postindustriella eller postmoderna samhälle behöver våra barn och ungdomar förbereda sig på förändring och osäkerhet. De behöver utrustas med generella förmågor snarare än specifika, nämligen:

förmåga att lära (och att lära om och att lära nytt)
kunna söka, bearbeta och kritiskt granska information
inta en reflekterande attityd
självständighet
kreativitet
flexibilitet
arbeta under osäkerhet
förändringsbenägen
entreprenörskap

Detta är alltså förmågor som man anser att elever behöver för att klara livet i (morgon)dagens samhälle och som skolan ska hjälpa dem att utveckla.

Vilket samhälle får vi då? frågade föreläsaren retoriskt innan han pekade på hur nyliberalismens tankegods genomsyrar utredningen medan den socialdemokratiska idévärlden är borta. I texten återkommer ord som konkurrens, individ, valfrihet, marknad, harmoni, privat ägande, entreprenör. Medan socialdemokratiska honnörsord som gemenskap, demokrati, frihet, jämlikhet, solidaritet, kollektiv, konflikt är frånvarande.

Skolans uppdrag blir att fostra konkurrensinriktade individualister snarare än samarbetsinriktade kollektivister. Kunskapen blir ett redskap för att nå kortsiktiga mål. Attityd står högre i kurs än karaktär.

Lönesättning på lärarmarknaden

2006-09-05T14:58:00.000+02:00

För att rekapitulera: Arbetsgivare på "skolmarknaden" vill ha ett överutbud av lärare och har till och med hävdat att det skulle generera högre löner. Jag får inte det att gå ihop. I ett överutbud av lärare ligger att flera av dem är arbetssökande/arbetslösa - och om utbudet överstiger efterfrågan sjunker priset på tjänsten.

När efterfrågan på lärare var större än utbudet för sådär fem sex år sedan (åtminstone där jag bor) steg lönerna. Det var lätt att byta lärarjobb då och det var det säkraste sättet att höja lönen på. De som kom in som oubildade lärare då kan idag ha högre lön än de behöriga lärare som anställdes bara ett par år senare.

Dessa lönegap är inte ett resultat av kompetens utan av hur arbetsmarknaden för lärare har skiftat det senaste decenniet. Jag kommer som nyexad behörig lärare ha sämre betalt (reallönemässigt) än om jag arbetat som obehörig. Hade jag varit smart hade jag fixat min behörighet samtidigt som jag jobbat - och sedan krävt (till mina kollegers stora irritation) ett påslag på ett par tusenlappar på månadslönen som facket hävdar att behörigheten är värd.

Nu råder individuell lönesättning på skolområdet. Individuella lönesättningen ska bygga på principen lön efter kompetens eller lön efter arbetsinsats eller lön efter det värde som du bibringar organisationen (eller hur man nu föredrar att uttrycka saken). Men för att individuell lönesättning ska fungera måste kriterierna som arbetet och kompetensen värderas utifrån vara glasklara och kommunicerade. Tanken är ju att anställda ska göra det arbetsgivaren vill av egen fri vilja (eller med andra ord, internalisera arbetsgivarens värderingar och agera i enlighet med dem) och som kompensation få bättre lön. Förutom att kriterierna ska vara uttalade och tydliga för alla inom organisationen, så ska de också vara mätbara eller uppföljningsbara samt påverkansbara för varje enskild anställd.

Att få högre lön för att jag som lärare (hand)leder mina elever till att klara kursen och kanske till och med till mycket bra betyg uppfyller inte dessa krav - tvärtom uppfattas dylika kriterier som orättvisa då det är så många andra faktorer än min lärarkompetens som påverkar resultaten.

Skapar skolan självcentrerade, reaktiva elever?

2006-08-30T16:34:00.000+02:00

Fostrar skolan självcentrerade, reaktiva elever? Nån docent i nån tevesoffa menade att skolan lägger för mycket tonvikt på att få eleverna att hela tiden utgå från sig själva och att uttrycka sin egen person. Att det ges för lite utrymme för aktivitet som inte bygger på den egna personen och egna erfarenheter. Resultatet skulle vara att vi fostrar självcentrerade, reaktiva elever.

Ordet "reaktiv" ställs vanligen som motsats inte till "aktiv" utan till "proaktiv". Att vara föregångare och inte efterföljare. Att ligga i framkanten och inte släpa bakefter. Att vara förutseende och inte stå undrande efteråt. Att handla förebyggande och inte reparera i efterhand.

För att kunna agera proaktivt krävs, förutom kunskap, lyhördhet och empati. Det krävs att man har en större horisont än den egna näsan.

Jag tycker att jag ser mycket empati hos de elever jag lärt känna. Men jag ser också mycket självhävdelse och oförmåga att sätta sig in i hur andra människor runt omkring känner sig och upplever situationer.

Många elever försöker hävda sina rättigheter med ord som demokrati och rättvisa, men vägrar se att med rättigheter följer skyldigheter. Demokrati blir rätten att få hävda sig. Rättvisa blir rätten att få sin vilja igenom.

Andra elever förklarar alltid sitt beteende i termer som "men hon sa" eller "han gjorde så först", underförstått "jag agerade inte, jag reagerade - ansvaret för mitt beteende är någon annans".

Finns det någon koppling mellan denna tro på automatiska kedjereaktioner där ansvaret ligger någon annanstans och de förväntningar på undervisningen som skoldebatten, skolsystemet och lärarna själva är med och skapar?

Ta det lustfyllda lärandet, till exempel. Eleverna lär sig mer och bättre om de tycker att de har kul. Undervisningen ska därför anpassas till vad eleverna upplever som roligt. Lärare ska få eleverna att känna lust att lära, men också att ha kul i klassrumemt. Detta skapar inte bara en förväntan på att allt i skolan ska vara kul - det är numera ett krav.

Konsekvensen blir att olust blir ett giltigt skäl att inget göra. Är det inte kul, är det legitimt att inte anstränga sig. Vilket är en högst självcentrerad reaktion som är allt annat än aktiv och ansvarstagande.

Överutbud av lärare ger högre lön!?

2006-08-24T14:48:00.000+02:00

I alla fall om man får tro en artikel i Lärarnas Tidning 13/2006 som täcker ett möte mellan arbetsgivare och fack i Almedalen. Både arbetsgivare och fack vill ha fler utbildade lärare. Bakgrunden är motsägelsefull. Å ena sidan har nyexade lärare svårt att få jobb och många lärare sägs upp. Å andra sidan är endast hälften av de som undervisa i exempelvis matte och engelska på högstadiet behöriga för dessa ämnen.

Senast idag hade Rapport en nyhet om överskottet på lärare. 40 % av landets kommunder säger upp eller planerar att säga upp lärare i år. Kan man tolka detta på något annat sätt än att lärare ska man inte bli om man vill ha jobb?

Källan bakom nyheten är kommunernas och landstingens tidning Dagens Samhälle som gjort en undersökning bland kommuner och stadsdelar. I deras artikel står att läsa att 2 av 10 kommuner redan sagt upp lärare och att uppsägningar diskuteras i ytterligare 2 av 10 kommuner. Nu pratar vi inte bara att obehöriga mister jobben utan även tillsvidareanställda får gå. Anledningen bakom uppsägningarna anges vara minskat elevantal. Men Lärarnas Riksförbund ser också en annan anledning. Lärarna jobbar kvar längre - de äldre lärarna väljer att skjuta upp pensioneringen.

Åter till diskussion i Almedalen återgiven i Lärarnas Tidning. Utbilda fler lärare, anser alltså både lärarfacken och arbetsgivarna (Friskolornas Riksförbund och Sveriges kommuner och landsting) överens om.

De båda lärarförbunden pekade på brister inom vissa lärarkategorier medan arbetsgivarna ville ha ett kraftigt överutbud av lärare. Det skulle leda till ökad konkurrens och till högre löner, hävdade de.

Ja, du läste rätt, högre löner. Intressant marknad (fri)skolorna agerar på, inte sant. Ordförande i Friskolornas Riksförbund, förre finansministern och f.d. ordföranden i Riksbankens styrelse Kjell-Olof Feldt får gärna förklara hur konkurrens, utbud och efterfrågan påverkar prissättningen på en lärartjänst.

Kompetens vs. behörighet

2006-08-20T13:59:00.000+02:00

Kompetens är inte samma sak som behörighet, menar företrädare för friskolor och får medhåll av professor emeritus Lars Ingelstam. Behöriga lärare kan vara inkompetenta och kompetenta lärare kan vara obehöriga.

Först läste jag i senaste numret av Lärarnas Tidning om en debatt som ägt rum under den så kallade Almedalsveckan tidigare i somras. Debatten stod mellan arbetsgivarsidan (Friskolornas Riksförbund och Statens kommuner och landsting) och de två lärarfacken. De senare hävdade att "den enskilt viktigaste faktorn för elevernas resultat är tillgången till utbildade lärare". Men lärarutbildningen av idag sågades av friskolornas företrädare som vill att statens monopol på lärarutbildning ska hävas.

Sedan läste jag Lars Ingelstams debattartikel i dagens Dagens Nyheter. Han menar istället att en högkvalitativ lärarutbildning inte kan bedrivas på fler än tio universitet/högskolor.

Lärarna ska vara kunskapsbärare och skolan ska vara öppen mot omvärlden med

impulser från vetenskap, praktisk erfarenhet, världen utanför Sverige och alla de varierande erfarenheter som finns att tillgå och som unga människor behöver bli förtrogna med.

Ingelstam tycker också att det är illa ställt med lärares kompetensutveckling och erfarenheter från andra verksamheter än skolan - lärare ska praktisera i andra yrken och andra yrkeskategorier ska samverka med lärare i skolan. Hans slutsats är att "kompetens är viktigare än behörighet".

Jag tror att den kompetens som friskolornas företrädare vill ge lärarbehörighet inte alls är samma kompetens som Ingelstam efterlyser.

Lärstilar - och den mekaniska eleven

2006-08-19T22:14:00.000+02:00

Jag har levt i tron att lärstilar är något som finns, något som är undersökt och bevisat. Och eleverna själva får lära sig att det finns olika lärstilar - det står ju i deras egna läroböcker. Det ingår i de grundläggande kunskaperna om studieteknik. Vilken lärstil har du?

Egentligen letade jag efter en annan artikel på Lärarnas Tidnings webbplats när puffen för debattartikeln "Som om kunskaper och elever vore neutrala" (publicerad 2006-04-12) gjorde mig nyfiken. Lärarutbildaren Tomas Saar förvånas över hur hans studenter är övertygade om att lärstilar finns, och att det gäller att hitta "Den Effektiva Metoden" som passar just mig.

Läran om inlärningsstilar utgår från att varje individ har ett slags maskineri inuti sig. Det finns till exempel ett visuellt maskineri, ett taktilt, ett auditivt och ett kinestetiskt. Dryden & Vos skriver i ”Inlärningsrevolutionen” att ”det är lättare att koppla på och lära sig när man trycker på rätt knapp”.

Detta synsätt, menar Saar, grundar sig på en viss kunskapssyn, nämligen den att kunskap är neutral, frikopplad från elevens bakgrund socialt, genusmässigt, kulturellt och etniskt.

Men bara för att kunskapssynen är frikopplad från elevernas ryggsäckar är den inte "neutral". Den är i högsta grad icke-neutral, anser jag. Lärande och förståelse behöver enligt detta synsätt inte vara en aktiv, (menings)skapande process, utan sker mer eller mindre automatiskt bara "man trycker på rätt knapp" - och det gäller för läraren att lyckas trycka på dessa knappar. Vilken kompetens behöver denna lärare besitta?

Bilden av människan som en maskin spreds för två hundra år sedan och lever uppenbarligen kvar. Och enligt Saar verkar den vara stark. Saar tror att anledningen är en quick fix.

Talet om inlärningsstilar är en lära som vinner gehör därför att den kopplas ihop med effektivisering och individualisering av undervisningen.

Så drar han slutsatsen att detta synsätt stärker vissa elever och marginaliserar andra. Då får han svar på tal från fyra forskare. Under rubriken "Lärstil bygger på varje elevs styrkor och behov" (2006-08-17) sågar de Saars resonemang som missförstånd och poängterar att läran om lärstilar framför allt hjälper de svaga eleverna som annars riskerar att bli just marginaliserade.

Men om det nu är så att det finns lärare som har den syn på kunskap och lärande som Saar vänder sig emot - kalla det lärstilar eller whatever - om det synsättet finns, vilka konsekvenser får det och hur bör dessa "missförstånd" bemötas? Genom att skriva en debattartikel i en överlägsen ton? Jag blir misstänksam mot de fyra forskarna för att de saknar distans och över att de "häpnar" över Saars okunnighet. Teorin om lärstilar och dess konsekvenser verkar vara något heligt.

Alla lär på olika sätt. Det är vetenskapligt bevisat.

Vi ställer oss den enkla frågan: Om elever inte lär på olika sätt vad är det då som förklarar att de når olika resultat? Om man observerar eller frågar människor om eller i lärandesituationer, är det inte svårt att förstå att vi lär oss på olika sätt, vilket också är vetenskapligt belagt i olika avhandlingar (Boström, 2004, Calissendorff, 2005 och Hellertz, 1999).

Det är då jag ser det - de avhandlingar som artikelförfattarna hänvisar till för att visa att de har rätt är skrivna av ... dem själva!

Men bara för att dessa skribenter är frälsta behöver de inte ha fel.

Lärstilar fokuserar på hur eleven bäst lär sig. Därefter försöker man hitta den bästa vägen, de bästa matchande metoderna. ... Teorin om lärstilar utgår från att vi är olika och att vi därmed har olika sätt att lära. Ingen av grundarna till de tolv mest nyttjade teorierna om lärstilar har denna statiska syn och ser inte heller lärandet i ett vakuum (Coffield 2004). Tvärtom ser de olika teoretikerna lärstilspreferenserna i olika grad som utvecklingsbara och samtliga sätter sina teorier i en sociokulturell lärandekontext.

Oj, bara tolv "mest nyttjade" teorier?! Ligger det inte ett cirkelresonemang och lurar i bakgrunden? Vi utgår från att vi är olika - för att sedan bevisa att vi är olika. Fast inte hur olika som helst, naturligtvis.

Utgår lärstilar från en mekanistisk människosyn? Svårt att säga. De är väl bara ett utslag av människans önskan och behov av att klassificera och göra omgivningen och "verkligheten" mer hanterbar.

Hur skolan ska få ungdomar att må bättre

2006-08-16T10:01:00.000+02:00

De unga mår dåligt. Sämre än för 25 år sedan. Anledningen? Skolan ger dem inte möjligheter att möta kraven på arbetsmarknaden. Det påstås i alla fall i rubriken till gårdagens debattartikel i Dagens Nyheter skriven av en av staten utsedd utredare.

Situationen för ungdomar på arbetsmarknaden anges som huvudskälet till att unga mår dåligt idag. Cirka 300 000 arbetstillfällen för ungdomar har försvunnit sedan åren runt 1990. Hur ska situationen förbättras? Den statliga utredningen har kommit fram till "åtgärder i första hand bör inriktas på att göra olika utbildningar inom gymnasie- och högskolan mer relevanta för arbetsmarknaden".

Minskade antalet arbetstillfällen och situationen på arbetsmarknaden är en av två huvudförklaringar till ohälsan. Artikeln fortsätter:

Det finns även en trend mot mer psykiska besvär som pågått sedan andra världskrigets slut och som inte kan förklaras av arbetsmarknaden. Denna trend kan i stället knytas till två aspekter av den moderna utvecklingen, ökad differentiering och ökad individualisering.

Dagens öppna och rika tillvaro är eftersträvad. Den ställer emellertid högre krav på ungdomar än tidigare på att hantera alla de möjligheter som finns. Förmågan att hantera dagens öppenhet förefaller inte ha utvecklats i samma takt som de nya möjligheterna har tillkommit.

Skolan är samhällets främsta resurs för att utveckla unga människors förmågor. Skolan har troligen blivit bättre sedan 1980-talet, men förbättringarna har inte varit tillräckliga.

Samhällsutvecklingen är bra och av godo, anser utredaren, synd bara att individerna inte klarar av den. Eftersom skribenten väljer passivformen är det upp till mig att tolka om det är människan som art eller den enskilda individen som inte har utvecklats ordentligt. Oavsett tolkning så menar utredaren att det är skolans ansvar att se till att eleverna inte står handfallna inför det digra smörgåsbordet. Skolan ska se till att eleverna får "träna sig i att lösa problem och att överblicka olika alternativ" eftersom en person med dessa kompetenser klarar sig bättre.

Om en person överväldigas av känslor kan ha svårt att klara både skola och privatliv. Emotionell förmåga går att utveckla, liksom andra förmågor. Att utveckla unga människor allsidigt är också en del av skolans uppdrag. Det finns således tydliga samband mellan skolans förmåga att genomföra sitt huvuduppdrag och elevernas psykiska hälsa. Att förbättra skolans kvalitet är därför en av de främsta vägarna till att motverka den psykiska ohälsan.

Där hänger jag inte med längre. Eftersom elevernas allsidiga utveckling är en del av skolans uppdrag är det skolan som misslyckats när ungdomarna brister i exempelvis emotionell förmåga. Är ansvaret för barnens allsidiga utveckling helt och hållet skolans ansvar? Denna skola är långt från den kunskapsskola som vissa skriker efter i debatten. Eller?

Hur ska nu enligt utredaren skolan kunna förbättra elevernas allsidiga utveckling inkl "goda intellektuella, emotionella och sociala kompetenser"? Genom

fler nationella prov,
att utveckla Skolverkets databaser om resultatet på dessa prov,
att ta med information om elevernas upplevda arbetsmiljö i databaserna,
att inkludera mätningar om ungdomars psykiska hälsa i dessa databaser.
att samköra och utvärdera dessa data på den enskilda skolan, inom kommunen och mellan kommuner.

Mer registrering av kvantifierbara data, med andra ord.

Kopplingen mellan problembeskrivning och föreslagen lösning är vag. Att skolan inte förbereder dem för det kommande (arbets)livet avhjälps knappast med fler prov, fler undersökningar och mer registrering. Det är bara (eventuellt bristfälliga) mätmetoder. Vad är det egentligen som ska mätas och följas upp? Och vilka åtgärder ska vidtas när man inte når tillfredsställande resultat i dessa mätningar?

Den statliga utredaren har en lösning på det också:

För att stödja utveckling av skolans kvalitet föreslår vi också att systematiska sammanställningar av resultat från studier av olika pedagogiska metoders effekt fortlöpande presenteras.

Det är nu jag inser vilken bakgrund den statliga utredaren har. Han är docent vid Statens folkhälsoinstitut och läkare till yrket och är enligt Folkhälsoinstitutets hemsida expert på barn och ungdomars hälsa. Han är med andra ord ingen expert inom pedagogik.

Utredaren ser det som ett stort problem att skolan använder sig av metoder som inte är vetenskapligt utvärderade till resultat och effektivitet. De arbetar helt enkelt ovetenskapligt.

En motsvarighet till SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) inom pedagogikens område bör inrättas. Hans analys rör sig på systemnivå och så gör också hans förslag. Men om vi tänker tanken ut hamnar jag i följande scenario: Genom mätningar ställer jag som lärare diagnoser på den intellektuella, emotionella och sociala dimensionerna av elevens utveckling. Jag går till SBU (som nu står för Statens beredning för medicinsk och pedagogisk utvärdering) och ser vilken pedagogisk medicin som vi på skolan ska sätta in - i preventivt eller åtgärdande syfte.

Men är det möjligt? Är det eftersträvansvärt? Eller är det en positivistiskt lagd läkares våta dröm?

"Så ska dom tas!"

2006-08-15T00:18:00.000+02:00

... heter ett brittiskt teveprogram som skickar tillbaka elever till 1950-talets skola där de tuktas av Nurse Ratched-kopior och Lennart Jäkhel-look-alikes.

Målet är att eleverna efter efter fyra veckor ska klara examen för O levels (den dåvarande lägre examen motsvarande vår grundskola ungefär) i kemi, biologi och fysik. Första dagen får eleverna därför göra examansproven i ämnena. Det går allt annat än bra, varefter de blir utskällda för att vara imbicilla idioter.

Principen är klassisk och praktiseras av både militären och (religiösa) sekter. Först för vi bort personen från hennes familj, vänner och invanda miljö, och bryter ner henne och hennes självförtroende - för att sedan bygga nytt.

Är detta lösningen på problemen i den svenska skolan? Tror inte det. Men det gör ett underhållande program - se nästa avsnitt redan ikväll kl 22.35 på ettan!

Får förbereda mig på förskolan

2006-08-12T19:48:00.000+02:00

Snart börjar skolan - för många lärare om bara några dagar. Och flertalet behöriga får inte undervisa i det de är utbildade till. Detta var en nyhet för några månader sedan och gjordes till en "ny" nyhet av Dagens Nyheter häromdagen.

Som blivande grundskollärare är detta inte särdeles kul läsning. Jag har också förstått att flera blivande och nyexade lärare slipper ta studiemedel då staten ger dem bidrag för att komplettera med det så kallade allmänna utbildningsområdet. Bara för att bli arbetslösa igen - fast nu i ett nytt yrke? Visst, jag skulle också gärna slippa studiemedlen. Om man får tro artikeln så ska läget ljusna om tre år så det är väl bara att hålla ut.

I artikeln nämns fastanställning av obehöriga lärare som orsak bakom läraröverskottet. Hur många obehöriga lärare som finns verkar dock ingen ha nån bra koll på, inte heller hur mågna av dessa som har fast tjänst. Men tänk också på att många av dessa läst in behörigheten under tiden via "SÄL" - särskild lärarutbildning. Det är väl ändå en bra sak?

En annan orsak som inte nämns i artikeln är att förskollärarlinjen inte längre finns. Den som vill bli förskollärare får söka sig till den vanliga lärarlinjen. Detta har fått till följd att många av dem som tänkt bli förskollärare istället väljer att bli grundskollärare. Det höjer knappast förskollärarnas status. Konsekvensen är bara en brist på förskollärare och ett överskott på grundskollärare.

En lite galen lärare sökes

2006-08-04T16:58:00.000+02:00

Du får "gärna vara lite 'galen'", skriver Huddeinge kommun i sin beskrivning över den ma/no-lärare som de söker.

Innebär det att schizofrena eller lätt psykotiska lärare har företräde till tjänsten? Förmodligen föredrar de en lärare som är manisk, som tycker att inget är omöjligt och hittar på lite skojfriskare saker med barnen. Testa tyngdlagen på bergsväggen, partykonster med kondomer, praktiska uppgifter med aktivt kol eller spännande experiment med nitroglycerin.

Hur ska rektorn kolla att den sökande läraren passar in på beskrivningen - att läraren verkligen är lite galen?
- Jaha, då ska vi se om du är lite galen, säger rektor och lämnar över ett papper, vi har tagit fram ett Hur-mycket-Carl-Einar-Häckner-är-du-test.
Den sökande får sedan grubbla över frågor som (ringa in det alternativ som passar bäst):

Hur många golfklubbor brukar du stoppa in innanför kavajen när du går på stan? En, fyra, femton.

Hur många gånger i veckan biter du av huvudet på en levande duva? En gång, två gånger, tio gånger.

Själv är jag redan diskvalificerad på första frågan: Är du man? Ja, nej. För naturligtvis vill Huddinge kommun anställa "en klass lärare [sic!], gärna manlig". Lite galna kvinnor göre sig icke besvär.

Hårt vara nyexad mattelärare

2006-07-18T18:09:00.000+02:00

Så lyder rubriken på en notis på skolverkets webbplats. Hur många sänkningar måste jag stå ut med?! Jag menar, oj vad kul det ska bli att ta den där efterlängtade (?) mattelärarexamen om ett halvår när jag läser följande:

Nyblivna lärare i matematik går en tuff vardag till mötes.

Tuff, kanske till och med tuffare än andra nyexade lärare? Jag läser vidare och sammanhanget börjar klarna. Det är idealen som krockar med verkligheten.

Blivande lärare har en idé om varför eleverna ska lära sig matematik. När de jobbat ett tag efter examen är det ntaionella provet som är argumentet som de försöker motivera lärandet med. Det framgår när jag läser pressreleasen från Linköpings universitet om en ny avhandling.

Maria Bjerneby Häll, som själv utbildar blivande lärare i matematik, har följt en grupp lärarstudenter under hela deras utbildning och deras första tre år som lärare. Hon har analyserat hur deras argument förändras för att man ska plugga matte i grundskolan. Medan de som studenter sätter argumenten ”klara vardagslivet” och ”behövs för framtida utbildningar och yrken” främst, så sätter samma personer, efter tre års arbete som främsta argument att ”det kommer på nationella provet”.

Förklaringen är menar hon att verkligheten är mycket svårare än vad de blivande lärarna föreställt sig under utbildningen.

Lärarna dras in i ett ekorrhjul där de förväntas ge individuell handledning samtidigt till ett 30-tal elever på olika kunskapsnivåer i matematik. Efter ett par år i yrket har de tappat bort sina ideal och kämpar för att eleverna ska hinna igenom läroboken och klara sig på provet.

Undervisningens organisation och lärarnas arbetssituation är orsaken till den uppkomna situationen, menar Bjerneby Häll. Lösningen är att organisera arbetslagen annorlunda och därmed underlätta för lärarna att kunna realisera läroplanen.

De så kallade idealen låter mycket bekanta. De låter nästan precis som de formuleringar som motiverar ämnet i kursplanen för grundskolan. Visst kan vi tolka det som att lärarna "tappat bort sina ideal" men är det inte helt enkelt vad de lärt sig att de ska tycka? Det är helt enkelt det som de nationella instanserna som skriver kursplanen i matematik uppger vara både ämnets syfte och det som ska legitimera undervisningen i ämnet:

Grundskolan har till uppgift att hos eleven utveckla sådana kunskaper i matematik som behövs för att fatta välgrundade beslut i vardagslivets många valsituationer, för att kunna tolka och använda det ökande flödet av information och för att kunna följa och delta i beslutsprocesser i samhället.

Detta får vi blivande lärare lära oss och detta kanske många tror också ska vara elevernas perspektiv. Slutsatsen blir rimligen att antingen så stämmer inte detta, eller så är det omöjligt att förverkliga eller snarare förmedla till eleverna. För eleverna blir detta spörsmål dock irrelevant.

Kursplanens synsätt blir uppenbarligen svår för lärarna att skapa förståelse för hos eleverna. Dess långsiktiga perspektiv blir irrelevant i den konkreta lärandesituationen för de enskilda eleverna som saknar intresse för matematik. Istället blir det kortsiktiga målet i termer av prov och betyg det som får rättfärdiga undervisningen och försöka driva på eleverna i deras lärande. Och detta anses, förstår jag, som något fult, något icke-idealt. För vem är kursplanens text om ämnets syfte och roll i undervisningen skriven? Jag tror faktiskt inte att eleverna är den primära målgruppen. Den förklarar, men motiverar? Knappast.

Kanske är det så att vi tror att en förklaring ska ge en insikt som i sig ska verka motiverande. Vilket uppenbarligen inte är fallet i frågan om varför matematik. Den springande punkten är att ingen egentligen ordentligt reflekterat över vad exempelvis klara av vardagslivet innebär. För eleven i åttan klarar av det mesta i sitt "vardagsliv" med de mattekunskaper som han eller hon redan besitter.

Det är svårt att bortse från tvånget i skolan. Läraren har (hoppas jag) själv valt att undervisa i matematik, men eleven har vanligen inte själv valt elevrollen. Det är någon annan som bestämmer att nu ska du göra det här. Och om du inte gör det kommer det att ligga dig i fatet i framtiden.

Jag skulle gärna sett ett mer självkritiskt förhållningssätt till lärarutbildningen. Det skymtar men springs snabbt förbi i universitetets pressrelease, där det konstateras att många elever tycker att matte är ett svårt och onödigt ämne - och att dessa elever inte kan övertygas genom några skrivningar hämtade ur styrdokumenten torde inte vara särskilt överraskande. Är det möjligen mattelärarnas och mattedidaktikernas från elevernas väsensskilda verklighetsuppfattning som är det egentligen problemet?

Att inte vilja eller att inte kunna - det är frågan

2006-07-10T15:30:00.000+02:00

"I skolan är det självklart att man ska göra sitt bästa!" sa Leijonborg. Uttalandet bygger på grundantagandet att man kan (prestera sitt bästa kunskapsmässigt och ordningsmässigt) bara man vill.

Att göra sitt bästa, är det bra nog? Om alla lärare och elever gjorde sitt bästa, skulle vi inte ha några elever utan betyg (IG) då?

Det finns två problem. Många elever kan inte trots att de vill. Många elever vill inte trots att de (troligen) skulle kunna.

Den första gruppen har vanligen något slags inlärningsproblem som ofta inte blir bättre utav en skola för alla-synsättet som är det rådande idag. Ta till exempel en kille med adhd som helt enkelt inte kan hålla i sig. Det handlar inte om att de inte vill kunna kontrollera sig. Det handlar om att de helt enkelt inte kan. Och skolan är kanske inte alltid så bra att optimera förutästtningarna för lärande för dessa elever. Även klasskamraterna får då sin inlärning störd. Deras handikapp har jag också sett utnyttjas av klasskamrater. När kompisarna vill få något att hända i klassrummet är de lätta att trigga.

Den andra gruppen vill inte. Leijonborgs plugg- och pliktskola får knappast denna ovilliga grupp att ändra attityd. Det finns en killkultur som går ut på att plugga är fult. Det är tjejigt, inte macho. En riktig kille tar sig fram ändå. De har andra intressen som styr. Den motståndskulturen blir det svårt att "plikta" bort. Framför allt när många elever idag ser att utbildning inte alltid lönar sig. Man behöver inte kunna lösa ekvationer för att räkna ut att man inte blir känd och rik på ett vanligt svennejobb.

Jag tror att attitydförändringarna har en större förklaringskraft för vad som händer i klassrummet än att lärare och skolan som organisation tappat kunskapsfokus. Det jag sett av svensk skola när jag varit ute och praktiserat är inte att kunskaperna och fostran inte skulle stå i centrum. Däremot har jag sett brister i (ett tydligt och enhetligt) vuxenansvar liksom i den didaktiska praktiken. Allt sett genom mina gröna ögon.

Var finns föräldrarna i folkpartiets skolpolitik?

2006-07-08T11:53:00.000+02:00

Målstyrning var det borgarna införde med den senaste läroplanen. Nu verkar de ha insett att målstyrning är reaktiv och inte fungerar så väl som de skulle önska (fast det är ju sossarnas fel). Problemet? Elevernas bristande intresse för kunskaper och skola. Bäst att införa mer regelstyrning från centralt håll, som hur skoldagen ska läggas upp och hur mycket läxor eleverna ska få utifrån grundantagandet att kvantitet ger kvalitet.

Mer undervisning under skoldagen, mer läxor, mer läxhjälp under skolfritidstid, mer svenska, mer prov, mer betyg, mer speciallärare, mer kunskaper hos lärarna om hur barn lär sig läsa och skriva, mer kunskapsgarantier, mer utbildade lärare, mer elevnärvaro och mer frånvarorapportering till föräldrarna. Så kan folkpartiets skolprogram sammanfattas utifrån Leijonborgs och Björklunds inlägg på Dagens Nyheters debattsida igår.

Men hur komma åt elevernas bristande uppförande och ansträngningar? Det har folkpartiet ingen lösning på annat än piska. Det är så lätt att lägga allt ansvar på skolan - men var är elevernas ansvar och, framför allt, var är föräldrarnas ansvar?

Föräldrarna ska få bättre information om barnets frånvaro. En del skolor sköter detta bra idag, andra mindre bra, är min erfarenhet. Rapporteringen i sig fungerar är ofta ett lamt påtryckningsmedel gentemot eleverna för att få dem att ändra attityder och beteende. För sen då, när föräldrarna fått informationen, måste de göra något med informationen. Vad förväntar sig folkpartiet att de ska göra som de inte gör idag? Är det frånvarorapporteringen som inte fungerar, och som därför behöver förbättras, eller är det vad föräldrarna gör med denna information?

En möjlig orsak till de problem vi ser idag är inte bara frånvarande elever utan frånvarande föräldrar. De få timmar som många föräldrar ser sina barn per dag vill de inte ska fyllas med tjat och gnäll om skolan. Inte för att de inte bryr sig, utan för att de inte orkar ligga i ständiga konflikter med sina barn om skolan och skolarbetet.

Det är väldigt enkelt att lägga hela problemet på skolan som om skolan är en alldeles egen vakuumvärld utan det minsta samspel med samhället i övrigt och utan att de som är i skolan påverkas av andra och annat utanför. Samarbetet mellan hem och skola är dock en av kärnpunkterna för att få ett barn att fungera på ett bra sätt i skolan. Kontakten som behöver förbättras enligt folkpartiet rör läxorna och frånvarorapporteringen, and that's it.

Folkpartiet verkar inte inse att ett bra, kontinuerligt informationsutbyte - och då inte bara om det jobbiga, om frånvaro och sen ankomst, om läxor och prov utan om skolvardagen i största allmänhet - ger lugnare och tryggare elever. Det utbytet är det skolans sak att driva i första hand. Jag ser att det många gånger skulle behöva förbättras (fast det är knappast en rikspolitisk fråga lika lite som mängden läxor borde vara det).

Föräldrar ser vanligen inte hur barnet beter sig i skolan, och en del vill inte ta till sig skolans version för det stämmer inte med hur de upplever sitt barn (eller vill hur det ska vara) - hemma är barnet inte alls på det viset. Inte sällan tar de sitt barns parti gentemot skolan, vilket inte direkt främjar samarbetet mellan hem och skola och heller inte är för barnets bästa alla gånger.

Folkpartiet ser inte ett utökat samarbete mellan hem och skola och mer involverade föräldrar som en väg att gå - deras lösning stavas ökade befogenheter till lärarna och ordningsbetyg.

Det går ju inte att kritisera föräldrar - det är ju de som ska rösta fram folkpartiet.

Så länge hem och skola går i otakt kommer problemen med elevers bristande (fysiska och mentala) närvaro fortsätta. Utan aktivt stöd från föräldrar kommer folkpartiets, och alla andra partiers, skolpolitik att misslyckas. Om föräldrarna inte accepterar och genom ord och handling legitimerar skolans regler och handlingar kommer eleverna inte heller att acceptera dem.

Nationella prov i ettan eller tvåan

2006-07-07T00:07:00.000+02:00

... tycker ordförande i Lärarnas Riksförbund att vi ska ha. Anledningen?

"De tidiga nationella uppföljningarna behövs för att man ska se vilka elever som har problem och behöver hjälp ... att jämföra barnens kunskaper i läsning, skrivning och matematik med de mål som finns uppsatta i läroplanen," säger hon i en intervju i Dagens Nyheter idag.

Hm, vilka mål finns uppsatta för sjuåringar i läsning, skrivning och matematik? Inga.

Det är det som är poängen. Genom att införa nationella prov kan skolverket och de som gör proven helt klart påverka vad undervisningen ska inriktas på och vad barnen ska klara av. Ordföranden efterlyser bättre kontroll över kommunerna från centralt håll. Det hymlar hon heller inte med när hon säger att:

"Staten abdikerade och tog inte det fulla ansvaret. Det har blivit för lite fokus på kunskap och ämnen i skolan, säger hon."

Frågorna som reser sig är dock:

Är verkligen ett nationellt prov det bästa sättet att testa barns kunskaper på?
Är inte detta att ge ett underbetyg till lärarna i de första årskurserna som alltså inte klarar av att upptäcka "vilka elever som har problem och behöver hjälp"?

Jag tror inte alls att ett nationellt prov bättre skulle kunna tala om för läraren vilka barn som behöver hjälp än vad läraren ser i sitt dagliga arbete med eleverna. Att se till att ett prov mäter det det ska mäta är inget trivialt problem. Men så fort nationella prov i de yngre åldrarna kommer på tal är detta inget som diskuteras - vad som egentligen ska testas och hur detta testas på lämpligaste vis.

Jag skulle tro att flera av delproven måste vara muntliga, framför allt i läsning, eftersom barnens skrift inte kan förväntas vara tillräckligt utvecklad för att testa exempelvis läsförståelse på ett bra sätt. Vi vet också att de nationella proven i årskurs fem tar enormt mycket tid i anspråk. Ska lärarna redan under första eller andra året ägna så mycket av sin tid till att kontrollera elevernas kunskaper blir det under en eller ett par månader inte mycket tid över till undervisning.

Dessutom ska barnen som gör proven enligt fackordföranden inte få reda på hur det gått. Vilket gör mig ännu mer frågande. Om proven ska ligga till grund för utformandet av stöd och hjälp till den enskilde eleven så är det självklart att eleverna ska få reda på resultatet. Snälla lilla ordförande, vet du inte vilka skyldigheter skolan har? Lärarna är skyldiga att upplysa elever och deras föräldrar om hur det går i skolan - varför skulle nationella prov vara undantagna?

Resonemanget håller inte ihop. Antingen är det illa genomtänkt eller så är det den ökade centralstyrningen och -kontrollen som är pudelns kärna. Att via proven från centralt håll kunna sätta press på skolorna.

För det verkar vara skolverket som är den slutliga destinationen för elevernas resultat:

"Staten ska ha sanktionsmöjligheter mot skolor som inte når upp till kunskapsmålen. Skolverket ska kunna utdöma viten och i värsta fall ha rätt att stänga skolor, säger hon."

För att kunna införa nationella prov för de yngre åldrarna krävs att det finns nationella kunskapsmål för årskurs ett eller två. Och det finns inte - de ställs upp i de lokala arbetsplanerna. Så först behövs en reformering av kursplanerna och kraftiga inskränkningar för skolorna och lärarna att själva fatta beslut om vilka kunskaper barnen bör ha med sig från ettan och tvåan samt hur dessa ska följas upp.

Det är elevernas kunskaper som testas, inte skolans. Alltså är det inte skolorna som ska nå upp till kunskapsmålen - det är faktiskt eleverna på skolorna som ska det. För att kunna bötfälla en skola för elevernas bristande kunskaper måste det finnas ett tydligt samband mellan elevernas resultat och skolans brister. Innan det sambandet kan påvisas bör heller inte skolan kunna bötfällas. Att bötfälla eller stänga skolor på grundval av resultaten på nationella prov är allt annat än rättssäkert.

Läxor - föräldrarnas skolarbete?

2006-07-01T12:30:00.000+02:00

Jag hamnar ofta i diskussioner om läxor. Läxor är nämligen inte självklara för mig.

Läraren har ofta en tanke om att eleven ska göra något som denne (skulle ha) lärt sig på lektionerna. Det kan också vara för att hålla ett extra öga på elevernas lärande och att de håller liv i "gamla" kunskaper. Eller att de tränar sig i att läsa och skriva.

En viktig poängen med läxor är - om man frågar min handledare och mina elever - att de inte ska göras i skolan. De elever som ber läraren om hjälp med läxan och gör den i skolan "fuskar" enligt sina kamrater.

Nej, de utövar sin rätt att få hjälp.

Läxor ska alltså göras hemma. Vilket inte sällan innebär att det är mamma eller pappa som mer eller mindre gör läxan. (Jag har också träffat föräldrar som skriver sina barns större inlämningsarbeten på gymnasiet.) Föräldrar har dock olika förutsättningar att hjälpa sitt barn, och skolan bör därför inte institutionalisera dessa skillnader i bakgrund.

Läxors vara eller inte vara är knappast en rikspolitisk fråga. Däremot är det en angelägenhet att skolan erbjuder eleverna möjligheter att göra skolarbetet (inkl läxor) i skolan.

Redan i årskurs ett har eleverna läxor - inte sällan två i veckan. Skoldagen slutar ganska tidigt för dem, men sen är det fritids. Många barn lämnar inte skolan förrän vid fem eller ännu senare. Då ska de fortsätta skolarbetet hemma med läxor innan de går och lägger sig nånstans mellan åtta och nio. Är det rimligt? Mitt svar är nej.

För något år sedan läste jag en artikel i Lärarnas Tidning. De intervjuade en forskare (som jag inte kommer ihåg namnet på nu) som forskade just på läxor. Han menade att läxor i första hand inte är till för eleverna utan för föräldrarna. Föräldrar förväntar sig att eleverna får läxor - det hör till en bra skola. Så skolan ger läxor.

Läxor blir därmed kanske viktigare som symbolhandling än som stöd för lärandet. Genom att ge läxor visar skolan att den bryr sig om elevernas lärande och kunskaper. Det ger också en chans för föräldrar att bry sig om sina barns skolgång. De elever jag mött under våren gör inte läxorna för sin egen skull utan för lärarens och för föräldrarna.

En elevs framgångar i skolan ska i så liten utsträckning som möjligt vara avhängig vilken hjälp eleven får hemifrån. Det går självklart inte att utjämna men det som skolan kräver av eleven ska eleven få stöd och hjälp och möjligheter att klara av under skoltid.

Bara jämna tal går att dela med 2

2006-06-29T14:31:00.000+02:00

Flickan, som just gått ut ettan, berättade stolt för mig, när hon fick veta att jag skulle bli mattelärare, att hon vet vad jämna tal är.
- Nähä, sa jag imponerad, berätta!
- Jo, ett jämnt tal kan man dela i 2 lika stora delar.
- Kan man inte dela alla tal med två? frågade jag.
- Nä, det går inte. De är udda.
- Är 3 ett jämnt eller udda tal? frågade jag.
- Udda.
- Så det kan man inte dela med 2.
- Nä.
- Så om du och din kompis har 3 äpplen, då kan ni inte dela lika?
- Joo, det kan vi.
- Hur då?
- Vi delar varje äpple i två delar och så tar vi hälften var.
- Hur många halva äpplen får du då?
- 3.
- Det finns ett annat sätt att dela på också.
- Jasså?
- Du tar ett helt äpple, din kompis tar ett helt äpple och sen delar ni på det äpplet som är kvar.
- Ja, ja.
- Och nu har ni ju delat 3 i lika stora delar.
- Mmm.
- Hur många äpplen får ni var?
- Ett och ett halvt.
- Men 3 är ju ett udda tal, så det ska ju inte gå att dela i 2.
- Mmm.
- För att ett tal ska vara jämnt så ska vi få två lika stora delar kvar?
- Ja precis.
- Men de delarna ska vara hela, det ska inte finnar några halvor. Om du delar 4 äpplen i två lika stora delar så får du ...
- 2 var.
- Ni för två hela äpplen. Ni behöver inte del upp ett av äpplena.
- Mmm.
- Men tar vi och delar 3 ...
- Då får vi halvor.
- Så 3 är udda för vi var tvungna att dela på ett av äpplena - det var inte helt längre. Det går att dela 3 med 2, fast det är udda precis som du sa.
- Aha.
Hon var glad för hon hade ju haft rätt - 3 är ett udda tal.

Min poäng är att det som denna flicka lärde sig på mattelektionen inte har bäring i verkligheten. Det går ju alldeles utmärkt att dela 3 med 2. Den lilla detaljen besparade deras fröken sina elever. Problemet är att man inte får ett heltal. Eftersom barnen än så länge bara arbetar med de naturliga talen (dvs heltalen från 0 och uppåt) kan de bara dela jämna tal med 2. På samma sätt lär de sig att det största talet alltid ska stå först när man subtraherar.

Eleverna lär sig redan i första klass att vissa saker inte går. Sedan ska man säga "men vet ni, det jag sa förut, det var inte riktigt sant för man kan faktiskt dela 3 med 2!" Ska elevernas ögon då lysa av upphetsning och deras munnar vråla "nähä, berätta mer!" Eller tänker de "jaha, och vilka lögner får jag lära mig nu då? kan jag lita på det fröken säger?"

Varför verkar det vara tabu att berätta om begränsningarna - att det finns tal som −5 och 1/2 och 1,5? Det vet de ju redan - de har stött på dem både utanför och i skolan så vi borde ju inte låtsas som om de inte finns. Fast det är det lärare gör. Däremot borde vi säga att vi inte räknar med dem nu, utan nu håller vi bara på med heltalen 0, 1, 2 ....

Tänk hur orden kan forma sig

2006-06-28T16:19:00.000+02:00

... när man minst anar det, när man inte har någon riktig koll och heller inget möjlighet att minnas dem, att minnas det där fyndiga och självklara som kommer till en i skiftet mellan vaka och sömn. Ja, just då kom jag på briljanta tankar om matte ... men de gick om intet ...

Smart - matte är det lättaste ämnet att undervisa i

2006-06-27T11:46:00.000+02:00

Jag fick frågan vilket ämne jag ska undervisa i.
- Matte, svarade jag.
- Hmm, det är enkelt, sa hon.
- Jasså, svarade jag, är det det.
- Ja, det är ju inte som svenska, du behöver inte planera så mycket och det är inte så mycket arbete efteråt, menade hon.

Denna tjej och många med henne lever i missuppfattningen att härmning är matteinlärningens moder. Det är bara att visa eleverna hur de ska räkna talen och jag är hemma. Det enda jag behöver kontrollera är att de räknar rätt. Och det kan eleverna fixa själva med hjälp av facit.

Jag svarade nåt i stil med att det beror väl på hur man väljer att lägga upp undervisningen, hur jag följer elevernas utveckling och på vilket sätt jag hjälper dem. Då såg hon frågande ut och sa:
- Men du behöver ju inte rätta uppsatser.

Nej, jag behöver inte rätta uppsatser. Är det tänkt att få mig att jubla? Att känna mig priviligierad. Hur kommer det sig att många tror att matte är så enkelt att undervisa i - har du kört i tre år så behöver du inte planera en lektion till under resten av ditt lärarliv. Samtidigt som mattelärare sliter sitt hår över hur de ska hinna med alla elever, hur de ska kunna individualisera undervisningen på lämpligt sätt och möta varje elev där just han eller hon befinner sig.

Jag tror inte att de personer som tycker att matte är sånt lätt ämne att undervisa i förstår vad uppdraget egentligen innebär. För jag kan känna mig ... otillräckelig - hur sjutton ska jag klara av det här?

En främmande fågel

2006-06-25T16:24:00.000+02:00

Jag som trodde att andra hade samma syn som jag på matematik. Vad jag bedrog mig.

Ja, jag är något naiv. Inte för att jag är ung utan för att jag liksom andra tycker att vissa saker är självklara. Och jag tror att vi tycker att just samma saker är självklara. Vilket vi, lika självklart, inte gör. Fast jag tror det ibland.

Som att matte inte handlar om att minnas formler eller räkneregler utan att målet är att eleverna ska förstå vad de gör. Förståelsen kommer efter hand, säger kollegorna. Bara eleverna lär sig hur man ska göra så kommer förståelsen för vad de gör. Bara eleverna jobbar lite till eller blir några år äldre, så förstår de vad de gjorde förut. Som om färdigheten att utföra vissa algoritmer innebär att man förstår vad algoritmen gör.

Vi fick på ett seminarium i matematikdidaktik lära oss att de fyra F:en - fakta, förståelse, färdighet, fötrogenhet - är hierarkiskt ordnade inom matematikämnet. Att göra, i vårt falla att räkna ett tal, är då en färdighet som i sig inbegriper de två lägre kunskapsnivåerna fakta och förståelse. Allra bäst är förtrogenhetskunskap. Där väger man olika saker mot varandra och gör en värdering. För att göra det måste man behärksa de tre lägre nivåerna.

Sedan praktiserade vi denna kategorisering på olika typer av matteuppgifter. Jag förstod ingenting men klassificerade upgifter alldeles utmärkt - för min erfarenhet är att det går alldeles utmärkt att göra utan att förstå vad man gör. Vilket denna övning var ett bevis på.

I slutet av praktiken (fy mig, nu andvände jag det förbjudna p-ordet) insåg jag att det var bara jag och min handledare som i stort sett lyfte fram förståelsen, att vi är inte nöjda förrän eleverna förstår vad de gör. Jag gillade min handledare just för detta, att hon drev eleverna ett steg till, att hon inte stannade vid att eleven gör rätt och svarar rätt.

Så sitter jag sedan på ett seminarium på lärarhögskolan och hör en kursare stolt orera över hur han tränat minnesteknik med sina elever. På nästa seminarium hör jag medstudentens handledare berömma kursarens inslag kring minnesträning. Och jag tänker - det är väl ändå inte det som matteundervisningen ska gå ut på?

Därför blir jag glad när Dagens Nyheter på ledarplats berör problemet - vad går matteundervisningen ut på? Och hur bedrivs den? Att det faktiskt är en fråga som berör alla, och att den är viktig. För jag känner mig som en främmande fågel på seminarierna i mattedidaktik just för att jag vill lära mig undervisa på vad som visar sig vara ett "osvenskt" sätt.

Och det är inte det lättaste eftersom jag saknar förebilder - det enda jag vet är att jag inte vill upprepa det sätt som jag själv blivit undervisad på.

Taktikvalen kommer att bestå - fast i annan skepnad

2006-06-22T11:44:00.000+02:00

Oavsett hur ett system är utformat kommer människor att försöka ta genvägar eller komma runt det. Att göra det svårare att "konkurrenskomplettera" betygen på KomVux (se t ex ministrarnas debattartikel på DN Debatt) tycker jag dock är rätt tänkt - men jag är inte alls säker att det i praktiken kommer att få de effekter som politikerna vill.

Poängen med KomVux är att personer utan grundläggande utbildning (grundskola, gymnasium) ska kunna skaffa sig den. Likaså de som behöver ändra utbildningsbana, omskola sig och komplettera kurser. Och det kommer de kunna göra även fortsättningsvis, och det utan att hamna i "konkurrenskompletteringsgruppen". Det är till sådan verksamhet som de offentliga medlen i första hand bör gå. Ett problem med KomVux är att möjligheterna ser olika ut i olika delar av landet och för olika samhällsklasser.

Liksom kunskapsbedömningen verkar vara av skiftande kvalitet. Det allmänna omdömet är att det är lättare att skaffa sig bra betyg på KomVux än på gymnasiet. Om det är så eller inte låter jag vara osagt, men ryktet öppnar möjligheter i människors sinnen. Om ryktet istället hade varit att det var svårare att få bra betyg på KomVux tror jag inte att intresset varit lika starkt.

Regeringen förutspår att antagningspoängen kommer att sjunka på högskolan och universiteten när det blir svårare att konkurrenskomplettera betygen. Underförstått att betyg som urvalsinstrument kommer att förbättras. Vi får se.

Ett argument jag sett mot regeringens beslut häromdagen är att Sverige behöver duktiga och driftiga ungdomar - så varför hindra dem istället för att hjälpa dem? Samtidigt som de eventuellt konkurrerar ut andra som inte läst kurserna någon gång överhuvudtaget. KomVux är som jag ser det i första hand till för att skaffa sig ny kompetens, inte för att läsa om kurser som man redan gått och fått godkänt betyg i.

Om dessa personer är så hungriga efter kunskap kan de ju tillägna sig kunskaper på annat sätt. Nej, de är törstiga efter bättre betyg, och dessa kan de fortfarande förbättra. Men dessa betyg kommer inte att väga lika tungt som motsvarande förstagångsbetyg. Kostnaden för att läsa upp betygen är inte bara en privat kostnad utan det kostar även kommun och stat en slant.

Försenad mognad är ett annat argument som tas upp. Att eleverna inte var mogna att ta emot kunskapen på gymnasiet. Men det är knappast en fråga om mognad (i betydelsen fysiskt/psykiskt förhindrad) varför man inte lär sig det man kanske borde lära sig, varför man ägnar så mycket tid till andra saker än studier. Jag vet (om inte annat av egen erafrenhet) att det pågår en rad saker i huvudet på elever under gymnasietiden. Antingen tycker vi att det är okej att eleverna inte tar till vara på de möjligheter som skolan erbjuder till utveckling, och istället ser skolan främst som en hang-out för ungdomar för att de inte har någon annan stans att ta vägen - det är ju i skolan som kompisarna finns. Eller så erbjuder vi ungdomar annan sysselsättning tills de vet vad de vill satsa på - och då kan de läsa in vad de behöver på KomVux och få sina förstagångsbetyg som vilken vanlig gymnasist som helst.

Men, som sagt, alla system kan kringgås. Tidigare bytte natureleverna till tvåårig social och läste sedan in matte, kemi etc på KomVux, fick strålande betyg och kom in på den efterlängtade läkarlinjen. Jag tror att vi kommer att få se liknande beteenden igen. När de nya reglerna träder i kraft så har vi åter ämnesbetyg på gymnasiet, och inte kursbetyg. Så varför inte hoppa av gymnasiet och läsa de sista kurserna som behövs för behörighet på KomVux?

Har jag valt rätt?

2006-06-21T19:11:00.000+02:00

Det är ingen brist på lärare.

På ett par år har lärarbristen arbetats bort och ams siffror visar balans (utom för förskollärare). Och om några år kommer det vara överskott på lärare. Skolorna kan inte svälja alla som examineras och många lärare jobbar kvar längre. Framför allt kommer det framöver vara en minskad efterfrågan på grundskollärare - och det är min inriktning.

Så igår kom en ny undersökning, denna gång från lärarnas två fackförbund. Även om det inte är brist på lärare så är det inte "rätt" lärare som undervisar i grundskolans senare år - och det är, som sagt, min inriktning.

Knappt hälften av mattelärarna är utbildade för att undervisa i matte, till exempel. Så egentligen finns det brist på ämnesbehöriga lärare på skolorna, men dessa tjänster utlyses inte så jag får ringa möjlighet att konkurrera. Trots att jag (på pappret) påstås att vara bättre.

Snackade med en arbetsförmedlare som menade att prognoserna kan svänga på ett och ett halvt år. Den icke-brist som råder idag kan vändas till en brist år 2008. Den som lever får se. Men jag börjar fundera över mitt yrkesval.

3,5 månader senare

2006-06-20T19:09:00.000+02:00

... och mycket klokare, lugnare och definitivt en bättre blivande lärare. Med tid att reflektera.

Det är så mycket som jag vill skriva om så jag vet inte var jag ska börja. Jag kan börja med att tacka alla andra bloggare som läst min blogg och som jag hoppas hittar tillbaka trots uppehållet.

Nu är eleverna avvinkade med betyg och lärarna avtackade med blommor. Sommarlovet är här och lärarhögskolan ligger långt borta.

Lärarhögskolan, ja. Det är en märklig instans. De lär ut att betygen är målrelaterade. Fast det verkar inte gälla dem själva. Jag gick en kurs nu i vår där en avb de ansvariga lärarna säger:

Hur ska vi kunna sätta betyg på er när vi inte lärt er någonting.

Vi undrar detsamma. Fast andra lärare anser ju att det graderade betyget (G eller VG) ger dem rätt att undandra undervisning och handledning - hur ska de annars kunna sätta det högre betyget om de har hjälpt studenterna på vägen dit?

Om jag resonerade på samma sätt på grundskolan skulle det bli ramaskri. Fast många elever jag mött på sistone förstår inte hur betygssystemet fungerar. Deras föräldrar gick i skolan då betygen var relativa, och eleverna tror att de blir jämförda med varandra. Ska sanningen fram så blir de ju det idag också. Eller deras kunskaper och förmågor. Ligger en elev runt mitten i klassen behöver det dock inte betyda ett G, idag, men det finns de elever som tror det.

Sedan finns det många elever som tror att de är så mycket bättre än vad de i själva verket är. Det är också intressant. Hur kommer det sig? Är det eleven som har svårt att ta till sig informationen? Eller är den så inlindad och den negativa kritiken så mild att den helt enkelt inte når fram? Eller tror man att kunskaperna ska mogna fram? Överslätar lärarna kritiken för att de är rädda - rädda för att visa sina egna tillkortakommanden, rädda för att göra eleverna ledsna, rädda för att eleverna ska tro att de inget kan lära? Jag har nog sagt det förr - att rädsla är en underskattad drivkraft.

It feels good to be back!

Att lära kräver tid för att tänka

2006-03-01T20:22:00.000+01:00

Åter ute på praktik ska jag planera och genomföra undervisningen i mina ämnen för kommande veckor. Jag ska fungera som en "riktigt" lärare. Som en i laget.

Det är jättebra tänkt. Om det inte vore så att jag dessutom har en mängd uppgifter med mig ut från lärarhögskolan. Jag ska skriva en rapport över min egen undervisning och däri specificera målen jag haft, varför jag valt att genomföra undervisningen på det sätt som jag gjort, vilka resultat jag tycker mig se och utvärdera min insats samt reflektera över allt som nämnts.

Jag ska sammanställa en pärm med uppsatser (kunskapsyn, undervisningstradition, lektionsplanering, erfarenheter från undervisningen, läromedelsanalys, alternativa arbetsmetoder och lite till) där jag kopplar ihop praktiken med teorin (och ger bra referenser till lämlig litteratur). Dessutom ska jag i min undervisning testa vissa didaktiska saker och skriva rapporter över hur de fungerat.

Det är jättebra tänkt. Men hur ska jag hinna att reflektera och skriva mina rapporter när jag ska arbeta som en vanlig lärare och bara får minska denna lärartid med en halv dag i veckan för ovanstående uppgifter som lärarhögskolan kräver av mig.

Det låter sig naturligtvis inte göras. Visst är det bra med höga krav, men de ska vara rimliga.

Ett segregerat skolsystem berör oss alla

2006-02-22T18:50:00.000+01:00

Grundfrågan är: Kommer de föreslagna åtgärderna att skapa en bättre skola? Och bättre på vilket sätt?

När elevpengen ska vara lika för alla elever och resurserna omfördelas inom respektive skola, adresseras inte det grundläggande problemet som stavas segregering. Skolan kan inte kompensera för elevernas olika bakgrunder om de skolor vilka tar emot elever som kommer från sämre socioekonomiska förhållanden inte får resurser för att sätta in bra kompensatoriska åtgärder.

Det handlar inte bara om att ge alla elever möjligheter att skapa sig ett bra liv. Att ta itu med segregeringen inom skolsystemet kommer hela vårt samhälle att vinna på i längden.

En orange skolpolitik

2006-02-21T23:16:00.000+01:00

Den borgerliga alliansen har presenterat ett utbildningspolitiskt program med orange försättsblad. (Orange är ju färgen som bland annat bärs av det demokratiskt inriktade partiet i Ukraina, den extrema bosättarrörelsen i Israel och Orangeorden i Nordirland.) Borgarna inleder sin programförklaring med att beskriva tillståndet i dagens skola och det behov som framför allt elever från en sämre socioekonomisk bakgrund har av en kompensatoriskt inriktad skola. Vilket låter som en socialistisk progamförklaring. Sedan föreslår de en rad åtgärder som sossarna redan lagt fram, som att utreda hur målen för grundskolan kan göras tydligare och enklare.

En individualistiskt inriktad undervisning som borgarna eftersträvar är redan inskriven i styrdokumenten. Att varje elev ska mötas där han eller hon befinner sig och få en individualiserad undervisning gäller redan idag. Gymnasieskolan ska också förändras i studieförberedande och yrkesinriktade samt lärlingsutbildning. Samma tankegångar som regeringen har, med andra ord.

Den första stora skiljelinjen mellan höger och vänster verkar går vid friskolorna. Borgarna vill ge friskolor möjlighet att klaga på elevpengens storlek medan sossarna vill försöka hindra friskoleägare att ta ut vinst - offentliga medel till friskolor ska användas till utbildning och vinst bör därför återinvesteras i verksamheten, resonerar de.

Den andra stora skillnaden gäller betygen. Borgarna försöker saluföra kunskapsskolan - fast kunskapsbiten måste utredas först (och de ska klaga över att sossarna alltid ska utreda allt och inget!) - vilket i klartext betyder fler obligatoriska nationella prov och fler betygssteg. Om en ökad styrning och kontroll från centralt håll kommer att påverka undervisningen är helt klart, men frågan är om eleverna kommer lära sig mer eller bättre för det. Borgarna vill uppenbarligen stå på barrikaderna för centralisering och storebrorssamhälle!

Det är dock inte kännedom om eleverna kunskaper som brister utan åtgärderna av dem. Där vill borgarna satsa på fler insatser, bland annat fler specialpedagoger. Deras mål är att alla elever ska bli godkända i grundskolan. Vilka politiker eller pedagoger har inte det målet?

Mer resurser ska alltså satsas på de icke-godkända eleverna. Frågan om hur borgarna tänker finansiera "kunskapsskolan" (en fråga som ställdes i tevemorgonsoffan) kunde borgarnas skoltalesman inte besvara, bara att det kommer i deras budget i höst. I programförklaringen ger borgarna dock ett svar på detta, som troligen inte är så populärt varför de undviker att säga det i teve, nämligen att de vill ta från de kunniga och ge till de okunniga och stödjer sig på att 90 % av skillnaderna mellan elevernas kunskaper finns inom den enskilda skolan, inte mellan skolor (ingen hänvisning till källa ges). Och borgarna säger sig stå för en kunskapsskola ...

Är ökad segregering skäl för att neka friskola?

2006-02-20T20:20:00.000+01:00

Botkyrka kommun söder om Stockholm (där bland annat Alby, Fittja, Tumba och Norsborg ligger) vill inte att två konfessionella F-5-friskolor ska etableras. Anledningen är att kommunen tror att etableringen kommer att öka segregeringen i en kommun där segregering redan är ett problem. Läs artikel i Dagens Nyheter. Kommunen (som styrs av sossarna) har överklagat skolverkets beslut. Den ena skolan fick rätt i första instans och ska snart upp i andra instans. Den andra skolan har inte nått första instans än.

Jag tycker att kommunen har en poäng - det finns en risk att segregeringen ökar men det är inte en självskriven konsekvens. Oavsett det så är vad jag förstår segregering inte ett skäl att neka friskolor att etablera sig och få elevpeng från kommunen. Eftersom rättsprocessen tycks vara dömd att misslyckas tycker jag att det är oansvarigt av kommunen att använda sina resurser på det sättet. Vill sossarna driva frågan så ska det ske i politiska fora (vilket de för övrigt också verkar göra) och inte domstolsvägen på kommuninvånarnas bekostnad.

Men det är inte därför moderaterna i kommunen opponerar sig utan de hänvisar till att alla elever har rätt att känna sig trygga. Detta är ett märkligt argument. Självklart har alla elever rätt att känna sig trygga i skolan. Frågan är om förutsättningen för detta är att mitt barns skolkamrater bara kan vara barn till andra föräldrar som har samma trosuppfattning som jag. Nej, anser jag, det är inte en nödvändighet för barnets trygghet (möjligtvis dock för föräldrarnas trygghet).

Lär också hur gymnasister på Tumba gymnasium i Botkyrka resonerar kring konfessionella friskolor.

Insyn, öppenhet och friskolor

2006-02-19T14:26:00.000+01:00

För alla kommunala och landstingsdrivna skolor gäller offentlighetsprincipen. Därmed är alla dokument som inte är belagda med sekretess offentliga handlingar och vem som helst kan begära att få se dem. Handlingar ska beläggas med sekretess i undantagsfall (i praktiken blir det vad jag har förstått framför allt åtgärdsprogram och elevvårdsärenden som blir sekretessbelagda). Öppenhet och insyn för medborgaren är grundprincipen.

Friskolor drivs i privat regi och även om de bekostas med skattemedel så gäller inte offentlighetsprincipen. Grundprincipen är då att allt är hemligt. Ingen kan åberopa att få se några handlingar med stöd i någon motsvarighet till offentlighetsprincipen. Insyn och öppenhet för medborgaren - några av demokratins signum - lyser med sin frånvaro i friskolor.

Friskolor ska enligt skollagen delta i att bli utvärderade av kommunen på samma sätt som kommunen väljer att utvärdera och följa upp verksamheten vid sina egna skolor. Vissa menar att det är fel att kommunenen - som i marknadstermer är konkurrent till friskolorna - har insyn i friskolornas verksamhet. Detta är typiskt protektionistiskt tänkande hos företag på en konkurrensutsatt marknad - man vill inte röja företagshemligheter till utomstående, allra minst till konkurrenterna. Friskolor behöver dock inte välja att söka offentliga medel för att finansiera sin verksamhet - men om de väljer att ta del av offentliga medel för att bekosta verksamheten är det rimligt att finansiären har insyn i hur verksamheten bedrivs. Såsom det brukar fungera i affärsvärlden.

Offentligt anställda har meddelarfrihet. En lärare i en kommunal skola inte bara kan utan har rätt att prata med media om vad han eller hon upplever som brister och felaktigheter utan att arbetsgivaren har rätt att ens försöka hindra detta eller ta reda på vem som "läckt". Lärare på friskolor däremot äger inte denna rätt. I praktiken innebär det att friskolor automatiskt belägger sina anställda med munkavle, vilket kommunala skolor inte ens får försöka göra.

Mäta och kontrollera - höjer det kvaliteten?

2006-02-17T19:38:00.000+01:00

Får vi en bättre skola för att vi mäter den? Får vi bättre måluppfyllelse om vi kontrollerar den noggrannare och oftare?

Erfarna projektledare vet att styra projekten mot de mätbara målen, mot de effekter som man vet kommer att kontrolleras efter projektets slut. Väl medvetna om att andra positiva effekter av projektet är minst lika viktiga, men det är inte utifrån dessa som projektet (och projekledare själv) kommer att utvärderas.

Skolan kommer att styras på samma sätt om man fortsätter att mäta och kontrollera "allt". För det är en orimlighet. Naturligtvis sker ett urval mätpunkter för vilka man skapar mer eller mindre träffsäkra mätinstrument. Sedan behandlar vi resultaten som om de mäter det de ska och att de mäter det som är viktigt. Vilket inte stämmer. Det finns en övertro på mätningar - och jag som trodde att positivismens tid var räknat i och med hermenutiken, symbolismen och postmodernismen. Taylor och "scientific management" biter sig fast, tyvärr, men nu förklädd till "new management".

Det går heller inte att skapa en likvärdig skola bara genom att mäta och kontrollera. Vi kommer inte - och ska heller inte försöka - mäta hur väl skolan fungerar i alla dess aspekter. Av den enkla anledningen att alla mål och uppdrag som skolan har låter sig inte mätas och utvärderas - desto viktigare blir det då att urvalet av mätpunkte roch mätinstrument sker på goda och genomarbetade grunder. Skolans uppdrag, exempelvis, att fostra demokratiska samhällmedborgare - hur ska vi utvärdera det? Det går heller inte att fostra elever utifrån ett sådant förhållningssätt där mätning och kontroll står högst på dagordningen - det är då vi får förslag om betyg i ordning och reda.

Att skapa betyg är ett sätt att kompensera för dagens bristande målstyrningsinstrument för fostransuppdraget - ett i mina ögon mycket dåligt styrinstrument som dessutom klingar falskt med den målstyrda "kunskapsskola" som förespråkarna för uppförandebetyg också säger sig företräda. Ett betyg i ordning och reda skulle innebära ren och skär regelstyrning eftersom betyget skulle bygga på en utvärdering av hur väl eleverna kan lyda och följa regler.

Ju mer vi mäter, desto mer kommer vi att styra skolan och undervisningen mot mätmålen - och lämna annat därhän. Att skapa kontrollpunkter är ett sätt för centrala myndigheter att försöka påverka verksamheten indirekt. Är det då inte lämpligare att ta en rejäl diskussion om vad målen och skolundervisningen ska innehålla och ge för effekter, istället för att föra in dessa bakvägen? Och kanske till och med backa något från skenet av att ha ren målstyrning och vara mer ärlig om innehållet i den regelstyrning som ändå blir den reella effekten av mät- och kontrollstyrningen.

Vill du anta utmaningen

2006-02-15T15:03:00.000+01:00

"att ta över ledningen för en verksamhet som befinner sig i en dynamisk utvecklingsprocess och vars frågor ständigt är aktuella i samhällsdebatten", då ska du söka jobbet som chef för lärarutbildningen vid Malmö högskola.

Personen de söker ska vara disputerad med bred erfarenhet av utbildning och forskning. Personen antas vilja "vidareutveckla forskningen, bygga en ny struktur för forskarutbildningen och att fördjupa samarbetet mellan högskolan, kommuner och skola. Utgångspunkterna för det arbetet finns i den genomgripande förändring av lärarutbildningen som genomfördes 2001 och som resulterat i den så kallade Malmömodellen."

Intressant att varken pedagogik, didaktik eller egen lärarutbildning och lärarutbildarerfarehet nämns i platsannonsen. Istället väljer de att betona forskning - för mer forskning verkar vara det mantra som ska rädda skolan. För min personliga del föredrar jag att lärarhögskolan anställer lärarutbildare som tillåter oss att utvecklas, som utgår från var vi befinner oss och som är ödmjuk inför våra olika erfarenheter och kunskaper - och inte utifrån var de själva står, sin egen föreställningsvärld och fördomar om lärarstudenter. Likaså bör de satsa rejält på de "lokala lärarutbildarna", dvs våra handledare ute på skolorna, eftersom nästan halva vår utbildning bedrivs på fältet.

Går elevnöjdhet att kvantifiera?

2006-02-14T17:38:00.000+01:00

Jag försvarar på intet sätt kommunala skolor för deras sätt att locka elever till sig - friskolor och kommunala skolor är härvidlag lika goda kålsupare. Däremot så visar studier bedrivna av forskare vid Umeå respektive Göteborgs universitet att friskolor drivit upp betygen, framför allt i storstäderna. Den enda förklaring som forskarna ser är konkurrensen mellan skolorna. På det sättet kan valfriheten ses som ett hot mot likvärdigheten. Att ha gått på ett kommunalt gymnasium på landsorten ger sämre meriter än att ha gått på en friskola i storstan.

Det fanns fristående skolor även före friskolereformen, som också hade sina profiler. För att få del av kommunens pengar fick de dock inte längre ta avgifter. På det sättet har de privata "elitskolorna" demokratiserats eftersom de har öppnats upp för ett bredare elevunderlag. Men valfrihetsreformen har ökat trycket på samtliga skolor att vara "populära".

Nu har kommuner anammat något som varit populärt inom näringslivet en tid, nämligen balanced scorecard. Genom att sätta poäng på olika påstående i enkäter försöker man mäta en skolas kvalitet. De genomför elevnöjdhetsundersökningar och skapar elevnöjdhetsindex. Resultaten blir dock snedvridna eftersom elevunderlaget i sig är skevt. Eleverna på en skola skiljer sig i flera spekter från eleverna på en annan skola. Men dessa skillnader kommer inte fram när man jämför vad eleverna tycker om sina skolor - bara vad de tycker är det som mäts.

När en elev anser att den egna skolan inte levt upp till förväntningar så gör eleven en jämförelse med de föreställningar som han eller hon hade när hon kom till skolan. Inte en jämförelse med en mer generell norm eller hur andra skolor fungerar, ty det vet inte eleven. Om skolan profilerar sig med ett stort elevinflytande - och eleverna kanske har mer inflytande över undervisningen där än på andra skolor - så kan eleven ändå känna sig missnöjd, varvid nöjdhetsindex blir lågt jämfört med medelskolan. Det säger ingenting om skolans kvalitet - bara hur eleven upplever att skolan lever upp till hans eller henners förväntningar. Och känner vi inte till förväntningarna så kan vi inte göra jämförelser skolor emellan. Om elevnöjdhetsindex säger någonting så är det hur elevernas bild av skolan stämmer med hur eleverna upplever skolan. Det är med andra ord otroligt svårt att kvantifiera det okvantifierbara, att jämföra resultaten och samtidigt tro att man utvärderar det man tror sig utvärdera.

Grundfrågan som jag ser det är vad samhället vill med grundskolan och gymnasiet. Vilka krav kan vi ställa på dessa kollektivt finansierade verksamheter? Vad ska de leverera tillbaka?

Är värden och valfrihet inkommensurabla?

2006-02-13T19:39:00.000+01:00

Jag läste om inkommensurabilitetsprincipen förra våren, och det fanns då inte i min föreställningsvärld att jag skulle få användning för ordet i debatten om skolan, än mindre i en egen blogg. Jag funderar alltså över om värden som omtanke och omvårdnad oförenliga med elevens valfrihet?

Allt handlar egentligen om skolans uppdrag. Om skolans uppdrag är att stödja elevens att utveckla sina egna fördigheter och intressen såsom han eller hon behgara, eller om det finns en bildning och en fostran som skolan ska förmedla vilka går på tvärs mot elevens egenintressen. Går det att förena fostran av morgondagens demokratiska samhällsmedborgare med att stödja och utveckla elevens egna intressen?

Ja, det borde väl gå. Men så fort man gör eleverna till kunder så börjar skolorna alltmer att fokusera deras intressen för att locka till sig elever. Detta grundar sig i sin tur inte sällan på uppfattningen att det är egenintressen som är människors, och framför allt elevers men också friskoleägarnas, främsta drivkraft.

Ingen kan ställa krav på hur eleverna ska resonera kring sina val, ingen ska kunna ifrågasätta på vilka grunder de väljer en viss skola. Om vi nu ska ha en skolmarknad där eleven är kund, hur ska klagomålen från eleverna hanteras? Hur ska eleverna kunna utkräva ansvar av skolor för missvisande information? Jag tror inte att det går just av den anledningen att skolans uppdrag inte bara, kanske ens inte i första hand, är att tillgodose elevens privata intressen. Det finns värden och uppfattningar om förhållandet mellan elev och skola - mellan en individualistisk syn och en kollektivistisk syn på skolan och dess uppdrag - som är svårförenliga där individualistiska idéer får ett övertag i och med den starka betoningen av elevers valfrihet.

Ett motargument är att elever unga och inte vet sitt eget bästa - de kan ju inte med sin ringa ålder veta vad som är bra för dem att kunna vid ett senare tillfälle. Men vem vet egentligen det? Samhällets förändras och därmed de kompetenser som uppskattas av arbetsgivare och samhället i övrigt. Vore det då inte bättre att poängtera ett annat av skolans uppdrag, nämligen att föra vidare vår gemensamma kunskap till nästa generation för dem att bygga vidare på? Ett problem för länder med låg medellivslängd är för övrigt just att kollektiva kunskaper faller i glömska, och samhällsutvecklingen går då bakåt. Inte för att vi är där, men det understryker vikten av vårt gemensamma minne och av samhällets kollektiva kunskaper.

Skolan som marknad

2006-02-12T17:28:00.000+01:00

Elever ska välja skola. Detta öppnar upp för en ny marknad - skolmarknaden. Eleven blir kund. Genom elevens val köper kommunen en tjänst, antingen av sig själv eller av en fristående aktör.

Inför skolvalen skickar skolor ut mängder med broschyrer, de gör tevereklam, de ställer ut på mässor. Detta gäller både fristående och kommunala skolor. Alla vill ha så högt söktryck som möjligt. Alla vill bli så populära som möjligt. Skol(des)information har blivit en egen industri - se till exempel Skolmarknad (som ligger på nya, totalt öppna .info-domänen vilken inte alls har något med pålitlig vederhäftig information att göra utan är en ny .com-domän).

På en riktig, välfungerande marknad finns det lagar och etiska regelverk som säkrar affärsavtalens genomförande och relationerna mellan parterna - leverantören ska leverera det kunden köper. Kunden ska kunna reklamera varan eller häva köpet om varan eller tjänsten är undermålig eller inte lever upp till påståendena i reklamen. Vad händer om skolinformationen förespeglar eleven en situation eller en utveckling som sedan inte kommer till stånd? Hur kan man klaga på vilseledande marknadsföring när man som tonåring blir besviken på att skolan inte motsvarade de förväntningar som byggts upp? Falsk marknadsföring och desinformation verkar inte vara begrepp som de verksamma på skolmarknaden behöver ta konsekvenserna av.

Valfriheten handlar om pengar, mycket pengar, viktiga pengar. Ska vi ha en skolmarknad där eleverna med familjer är köpare så måste tjänsten också kunna reklameras och eleven erhålla kompensation.

Resurssvaga elever valfrihetens förlorare

2006-02-10T15:12:00.000+01:00

Blogger misstänkte denna blogg för att vara en spam-blogg. Den starkaste indikatorn var att många länkar gick till samma sajt. Och nu gör jag det igen ...!

Nämligen hänvisar till Dagens Nyheters debatt-sida, favoritsidan för den borgerliga alliansen när de vill kritisera regeringen eller föra ut egen propaganda. Det handlar vanligen om att synas och ta det politiska initiativet. Igår skrev de återigen om skolan och deras skolpolitik, närmare bestämt om friskolors rätt att leva på samma villkor som de kommunala skolorna.

Men hur är det med skyldigheterna? Det vore väl jättebra om fristående skolor kunde få samma skyldigheter att servera lunch, ha skolsköterska och läkare, ha kurator och psykolog. Och lika hög andel behöriga lärare och specialpedagoger som kommunala skolor.

Borgarna och miljöpartiet ursäktar att de inte har samma resurser för att genomföra undersökningar som sossarna i regeringsställning har. Men vilka undersökningar som borgarna + mp hänvisar till när de skriver följande skulle jag gärna vilja veta:

All tillgänglig kunskap säger att friskolor, valfrihet och mångfald bidrar till bättre resultat och utveckling för eleverna i skolan. Friskolorna påverkar många kommunala skolors utveckling på ett positivt sätt, leder till breddning av skolutbudet och fördjupning av skolutvecklingen. Studier tyder på att i kommuner där skolors konkurrens om elever är högre, är också elevernas resultat bättre, till förmån såväl för låg- som högpresterande elever.

Framför allt i ljuset av vad skolverket kommer fram till utifrån sina undersökningar:

Skolsegregationen när det gäller socioekonomisk bakgrund (mätt som andel högutbildade föräldrar) har ökat med ca 10 procent mellan 1998 och 2004. Det finns dessutom tecken på en tilltagande så kallad osynlig skolsegregation vilket innebär att "duktiga" elever, oavsett socioekonomisk bakgrund, i större utsträckning i dag jämfört med tidigare, söker sig bort från skolor där andelen utlandsfödda elever är hög och/eller där andelen elever med högutbildade föräldrar är låg.

På samma sätt kan mycket väl segregationen inom gruppen utlandsfödda elever ha ökat så att t.ex. nyanlända invandrade elever i större utsträckning hamnar i invandrartäta skolor medan andra utlandsfödda elever som vistats längre i landet söker sig bort från dessa skolor.

Den tilltagande synliga såväl som osynliga skolsegregationen, i kombination med att elever till viss del påverkas av sin omgivning, kan få allvarliga konsekvenser för likvärdigheten i skolsystemet. Det finns sålunda en risk för att elever inte ges samma möjlighet att prestera väl då de i högre utsträckning än förut kan påverkas av sin ovanligt bra eller ovanligt dåliga omgivning dvs. vissa elever gynnas och vissa elever missgynnas. Betydelsen av vilken skola en elev går på har därmed fått ökad betydelse för att förklara en elevs förväntade skolprestation. Skolverket bedömer att likvärdigheten i grundskolan sannolikt har minskat de senaste åren.

All tillgänglig kunskap säger alltså inte att friskolor, valfrihet och mångfald leder till bättre resultat och utveckling för eleverna i skolan. Och därmed faller en hel del av borgarnas och miljöpartiets argumentation. Plus att de framställer sig som icke sakkunniga när de ens inte tar del av myndigheters undersökningar.

Om dessa skolpolitiker verkligen vill göra en insats för landets elever och inte bara vinna röster genom att utnyttja dem, så vore det en fördel om de utgick från elevernas verklighet istället. Vad ska borgarna och miljöpartiet göra för att förbättra situationen för dessa så kallade resurssvaga elever? Genom att ge mer av kommunens pengar till de redan resursstarka? Vilka är det borgarna och miljöpartiet företräder - de resurssvaga eller de resursstarka?

Skolan, kläder och komplex

2006-02-08T15:37:00.000+01:00

Får en elev gå klädd hur som helst? Finns det opassande kläder som skolan kan, bör eller ska anmärka på till föräldrarna?

Nu pratar jag inte kläder med rasistiska budskap. Jag pratar heller inte om religiösa symboler. Jag pratar vanliga kläder. Som är för små.

Jag hamnade i ett samtal med en förälder. Jag har aldrig träffat flickan ifråga. Föräldern klagade över att skolan anmärkt på att hennes dotter har för korta tröjor (toppar) på sig så att magen syns. Och dottern, som går på mellanstadiet, väljer att ha kläderna själv. Det är inte så att hon inte äger kläder som täcker magen.

Men det kan väl inte skolan lägga sig i?! utbrast jag. Jo. det gjorde dem, för de tycker inte att det är snyggt, svarade föräldern.

Nu började jag blir lite uppretad. Jag kan förstå att man från skolans sida värnar om elevers hälsa - det är ju ändå vinter. Men estetiska aspekter, där går en gräns.

Nu visar det sig att barnet inte är trådsmalt utan har lite mage, så att säga. Då blev jag ännu mer uppretad. Ska skolan vara medskapare i den utseendefixering som redan gått för långt?

Nja, säger förälderna, det är ju faktiskt inte så snyggt. Och jag är så rädd att hon blir retad för att hon är lite fet. Och då kan hon ju få ätstörningar.

Här har vi en förälder som projicerar sina egna våndor och åsikter på skolan. Det handlar inte om kläder i första hand (även om jag inte gillar att vuxenmodet kryper ner i åldrarna - tack och lov är bara magar lite ute). Det handlar om övervikt, men inte i första hand ur ett hälsoperspektiv.

Det tragiska är att det inte finns någon bra lösning. Å ena sidan riskerar flickan att bli retad för sin mage och därmed må dåligt, bli utpekad, utanför och fylld med komplex. Lösningen blir ur detta perspektiv att, förutom att ändra klädstil, göra något åt vikten. Å andra sidan, om familjen väljer den strategin så faller man till föga för det förvrängda utseendeidealet och omvandlar mat till makt och ångest. Och vad händer om flickan misslyckas att bli smal - då har man ju verkligen talat om för henne att hon är misslyckad, ja, dubbelt misslyckad.

Lärare i servicebranschen

2006-02-04T12:43:00.000+01:00

Vilken syn har föräldrar på lärare? Att vi ska serva deras barn med pennor och sudd - och att det är ett tecken på omtanke.

I alla fall om man får tro en förälder som kommenterade mitt inlägg om att höga förväntningar lyfter och att låga förväntningar sänker elever. Och som också tror att jag inte förstår detta för att jag inte är förälder.

Vad är det mer precist som jag skulle ha förstått om jag vore förälder? Att serva med skrivdon är att visa omtanke? Att jag ska agera vara "curlingförälder" till deras barn?

Kan jag som lärare förvänta mig att dessa barn anstränger sig för att lära? Vilka faktorer anser föräldrar med denna inställning ligger bakom om deras barn inte lär sig det de förväntas lära sig? Vilken syn på barn, ansvarstagande och inlärning har "curlingföräldrar"?

För att återgå till lärare som serviceyrke: Lärare jag träffat kan argumentera i rättvisetermer som försvar varför de servar eleverna med pennor och sudd. Det finns en elev med neuropsykiatrisk diagnos i klassen, som på grund av sin problmeatik inte kan komma ihåg att ta med sig grejer till lektionen. Det skulle vara orättvist om jag inte delade pennor och sudd till alla elever. Så resonerar en lärare jag mött.

Läraren hänvisar till ett rättviseresonemna, men är det egentligen rättvist? Vore det inte bättre om eleverna lärde sig att vi är inte alla lika och därför behöver vi anpassa vårt bemötande utifrån det. Att helt enkelt skapa en tolerans för annorlundaskap.

Om vi behandlar alla lika skapar vi orättvisor. Vi måste acceptera att vissa har det lättare och andra har det svårare för sig i olika sammanhang. Vi som jobbar i skolan ska möta eleverna där de befinner sig - och det i sig leder till att vi inte ska behandla eleverna lika. Och eleverna ska heller inte förvänta sig detta. Rättvisetänkandet i termer at millimeterrättvisa har barnen med sig till skolan, men vi vuxna måste få dem att tänka om. Det är behoven som ska styra, inte principen om millimeterrättvisa. Eleverna måste lära sig acceptera att bli "orättvist" behandlade och vara toleranta mot andra. Eller är tolerans bara är ett fint ord som vi egentligen inte är intresserade av att omsätta i praktiken.

Nu kom jag bort lite från ämnet, men att serva med pennor och sudd är en missriktad omtanke om icke funktionshindrade elever. Om lärare är i servicebranschen kan vi också skriva proven åt eleverna.

Valfrihet leder till segregering?

2006-02-02T16:21:00.000+01:00

Upptagen som jag varit med att stressa runt och försöka få någon överblick på vad jag egentligen ska göra denna termin har jag inte hunnit blogga. Jag har emellanåt känt mig så utpumpad att jag inte haft nåt att säga. Eller snarare, inte orkat haft nåt att meddela. Jag funderade allvarligt på att lägga ner bloggen.

Jag har ändå tagit mig tiden mellan en inlämning idag och en annan imorgon att sätta mig framför datorn. Och i ett schvung hade jag fyra heta teman att skriva om. Det har ju de senaste veckorna inte saknats saker att diskutera och de börjar nu komma ikapp mig.

Det jag framför allt funderat kring är friskolor och vilka negativa faktorer som friskolor kan ha. Så lägger Rädda Barnen fram en rapport om segregation och skriver en debattartiekl i ämnet. Rapporten heter "Lika rättigheter - likvärdig utbildning". För en tes är att barns rätt till en bra och likvärdig skola är i fara på grund av den segregering som skett i framförallt storstäderna och deras förortskommuner.

Rapporten är skriven av en pedagogikprofessor i Göteborg, Jan-Eric Gustafsson. Han menar att kostnadsmått inte är ett bra mått på mängden resurser. Detta är enda stället i den sammanfattande rapporten på dryga 80 sidor (vilken går att ladda ner från Rädda Barnens webbplats) som nämner ordet "friskola". Är inte det konstigt? Men så kom jag på att det också kan heta "fristående skola" och då blev resultatet inte lika magert.

Argumenten för fristående skolor är att valfriheten ger ökad föräldrarnas engagemang, mångfald och variation i utbildningsutbud och -metoder, kostnadseffektivitet och skolutveckling samt

kan ha integrerande effekter i områden som kännetecknas av stor boendesegregation (s. 18)

Andelen elever som går i friskolor varierar men är störst i storstadsområdena (s. 31). Efter att ha konstaterat detta övergår Gustafsson till att resonera om valfrihet och segregation. Den värsta segregeringen är den ofrivilliga, påstås det samtidigt som begreppet segregation problematiseras. Klasser på en skola kan vara segregerade utan att skolan som en helhet, dvs på skolnivå, framstår som segregerad. Gustafsson tar specifikt upp etnisk, socioekonomisk och prestationsmässig segregation. I praktiken kan valfriheten medföra ett parallellskolesystem, enligt skolverket. (S. 31f)

Även om Gustafsson konstaterar att forskningen på vilka effekter valfrihetsreformen fått på segregationen är ringa så ger det ändå upphov till ett ifrågasättande av valfriheten:

I den mån valfriheten leder till segregation och till kvalitetsskillnader mellan skolor innebär detta dock en konflikt med idén om "en skola för alla" och med synsättet att skolan ska ha en integrerande funktion, och leder till bristande förståelse, respekt och tolerans i samhället. (S. 33)

Och han fortsätter:

Oberoende av om valfriheten ökar eller minskar segregationen är dock en ickesegregerad skola i högre grad i överensstämmelse med Barnkonventionens utbildningsartiklar än en segregerad skola. Enligt den första punkten i artikel 28 ska utbildning vara tillgänglig för alla på grundval av lika möjligheter, och skolsegregation medför kvalitetsskillnader mellan skolor som inte är förenliga med kravet på lika möjligheter. (S. 33)

I rapportens avslutadne avsnitt med diskussion och slutsatser återkommer Gustafsson till ovanstående och utvecklar resultaten av studien:

FN:s kommitté för barnets rättigheter har skrivit kommentarer till artikel 29 som stöd för regeringarnas rapportering. I dem framhålls bland annat betydelsen av den sociala kompetensen. Den bredd i kompetensen som artikeln avser pekar på att hela skolmiljön är viktig, inte minst i detta sammanhang. Skolan ska stödja utvecklingen av grundläggande förmågor – som förmågan att fatta väl balanserade beslut, att kunna lösa konflikter utan våld, utveckla en hälsosam livsstil, utveckla goda sociala relationer med mera – som förser barnen med de verktyg de behöver för att kunna förverkliga sina möjligheter.

En icke-segregerad skolmiljö ger bättre förutsättningar för att utveckla i synnerhet dessa sociala kompetenser som blir allt viktigare i ett multikulturellt samhälle.
...
De grundläggande normer och värden som formuleras i artikel 29 om utbildningens betydelse för att förbereda barn för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle en anda av förståelse, fred, tolerans, jämlikhet mellan könen och vänskap mellan alla folk etcetera underlättas av en icke-segregerad verksamhet där skolmiljön i sig innebär möjligheter att konkretisera innebörden av detta. (S. 51)

Nu är det ju inte alla som läser denna sammanfattande rapport utan kanske nöjer sig med debattartikeln i DN. Där nämns valfrihetsreformen bara i en mening. Artikeln avslutas med att det kommunala självstyret och kommunaliseringen av skolan "kräver nya verktyg för att överbrygga skillnaderna". Hur vore det om man vågade diskutera friskolereformen?

Lärare diskriminerar korta killar

2006-02-01T16:28:00.000+01:00

Resultaten är slående entydiga - längre rekryter har högre utbildning än kortare. Detta är huvudnyheten på Dagens Nyheters framsida idag.

Skillnaderna beror inte på föräldrarnas utbildningsnivå och inte heller på allmän begåvning. Den enda förklaring som forskarna kan ge är att kortare killar diskrimineras i skolan.

Om man är lång så har man ett övertag. Korta personer får titta upp på långa.

Denna tes får också stöd i utländska studier som visar att lärare uppfattar korta killar som inte lika intelligenta som deras längre kamrater. Forskarna till den svenska studien spekulerar i att lärare har negativa förväntningar på kortare killar. Och jag som trodde att det var fetma som vi uppfattade som osmarthetsfaktor. Snacka om att kort och tjock blir en katastrofal kombination.

Dödshot får man tåla

2006-01-30T20:27:00.000+01:00

Skolan är en arbetplats där vanliga arbetsmiljöregler borde gälla. Det är i alla fall vad man tror. Men ack vad jag bedrar mig.

Om någon skulle säga könsord till mig eller ännu värre, hota mig vid flera tillfällen, skrämma mig så att jag inte skulle våga mig dit igen, då skulle åklagaren åtala. Om det inte vore så att det skedde i skolan.

För i skolan är dylikt språk legio. Det får man ta. Och åtalet läggs ned.

Vad är det då som en elev inte får säga? Var går gränsen, herr åklagare?

Om tillräckligt många åtalade personer hotar åklagare till livet, så är det ett så vanligt beteende att åklagarna får stå ut med det. Det är ju så vanligt. Det kommer med jobbet.

Men hur många är tillräckligt många? Hur vanligt ska det vara för att man ska uppnå den kritiska massan? Ett hotfullt och kränkande beteende är ju inte okej någon annan stans i samhället, så varför skulle det vara okej i skolan? Ett hårt språkbruk är inte okej bara för att det har blivit vanligare.

Sedan kan man ju undra vad skolledning, lärare och alla andra vuxna på skolan sysslar med ...

Personlighet eller beteende?

2006-01-25T17:52:00.000+01:00

En föreläsande lärare beklagade sig över hur svårt det är att kritisera en elevs personlighet. Hon kände att hon behövde ha bra på fötterna innan hon skulle kunna ta upp det med föräldrarna på utvecklingssamtalet. Då behövde hon ha mycket bevis. Föräldrarna intar ju lätt en försvarsposition och de vänder sig emot läraren.

Nu ska vi ha individuella uvecklingsplaner, och de ska vara offentliga - då kan man ju inte skriva något om elevens personlighet. Men, invänder en av oss blivande lärare, är det inte beteendet man ska rikta in sig på? Just det, jublade föreläsaren, det är vår räddning!

Jag reagerar, jag tycker inte att det här är okej. För det första, om jag som lärare oroar mig över en elevs beteende, inte sjutton blir föräldrarna gladare för att de först inget får veta, och sedan får en massa "bevis" slängda i ansiktet.

För det andra, att anmärka på en elevs beteende är inte samma sak som att ha åsikter om hans eller hennes personlighet. Därför blir det heller inte en räddande strategi för oss lärare att jubla över, en bakdörr som vi kan smita ut genom. Våra göranden är inte en manifestation av vilka vi är, utan vi skapar och omskapar ständigt vår identitet genom vad vi gör, enligt ett poststrukturalistiskt eller konstruktivistiskt synsätt. Därmed ska beteendet komma i fokus, inte personligheten.

Att väja för att reagera på och diskutera elevernas beteenden är att göra dem en björntjänst. Gör man det av rädsla för konflikter med hemmen, så blir det en dubbel björntjänst.

Geometri - medfött eller inlärt?

2006-01-24T16:44:00.000+01:00

Jag ska genast springa och köpa senaste numret av Science (January 20, 2006) för där presenteras en studie som forskarna menar visar att människans sinne för geometri är medfött. Jag vill veta mer.

För inte så länge sedan hävdade Chomsky med flera att grammatik är medfött. Detta ha sedan modifierats till att vi är predisponerade till att känna igen och använda språkliga strukturer - exakt vilka det blir beror av vilken språkmiljö vi exponeras för och blir delaktiga i som små.

Är det kanske vår förmåga till att känna igen mönster som den "medfödda geometrin" egentligen handlar om? Dags att införskaffa och läsa Science ...

Mattedidaktikern ger hopp om framtiden

2006-01-23T18:20:00.000+01:00

Den första lektionen i mattedidaktik inleds lite trögt med schemaprat och presentation av litteraturen. Därefter introduceras vi till de uppgifter som vi förväntas göra under kursen. Vi får också oss några artiklar till handa. Nu utbryter förvirring.

Vad ska vi göra med artilkarna? Läsa dem. Ska vi lämna in något skriftligt? Nej. Inte? Nej, ni ska läsa dem och jag kommer inte kolla att ni har läst dem.

För vår didaktiklärare utgår från att vi är intresserade och motiverade vuxna som tar ansvar för vårt eget lärande. Varför skulle vi annars vara där? Vad skönt att bli sedd som en ansvarstagande person istället för en elev som gör allt för att smita undan (ett inte helt ovanligt förhållningssätt gentemot oss lärarstudenter från lärarutbildarnas sida). Det finns hopp!

Nepotism sänker lärarstatusen

2006-01-21T13:53:00.000+01:00

I vilket annat yrke är det så lätt att slänga in en outbildad, orutinerad vikarie som i läraryrket? I vilket annat yrke är det ofta barnen, inte sällan helt outbildade, vikarierar för mamma, pappa eller deras kollegor?

Inom skolans värld frodas nepotismen. Det är inte bra. Det ger inte ett bra arbetsklimat eftersom det finns allianser och egenintressen hos lärare som kan hindra en sund utveckling av skolan och skolans arbete. Det gynnar heller inte lärarna som yrkesgrupp. Dels för att istället för att hitta kunniga och utbildade vikarier går blodsbanden före. Dels för att det sänker den professionella inställningen i och till yrket.

Om lärare vill ha en högre status ska de inte ersätta sig själva med sina outbildade barn.

Ju fler betygssteg desto sämre undervisning

2006-01-19T16:39:00.000+01:00

Kanske är jag för snabb med att se utvecklingspotentialer (andra skulle eventuellt beteckna det som gnäll), men ...

Under första lektionen i ämnesdidaktik går lärarna igenom vad vi studenter förväntas göra under de kommande veckorna. De beklagar sig över att de inte kan lämna feedback på våra inlämningar eftersom de också ska bedöma och betygssätta dem - de kunde ge mycket mer kommentarer och feedback under pågående kurs tidigare då studenterna bara kunde bli Godkända eller Underkända, men nu när de måste bedöma arbetena för att eventuellt sätta Väl Godkänt så kan de inte ge kommentarer under kursens gång för det skulle kunna bli orättvist.

Fatta! Jag ska få sämre undervisning än tidigare studenter därför att ytterligare ett betygssteg införts!

Lärarhögskolans lärare och deras sätt att förhålla sig till kunskap, bedömning och betygssättning kan tänkas smitta av sig på oss blivande lärare. Så jag har lärt mig idag att ju fler betygssteg desto mindre feedback till eleverna - och jag kommer ju inte bara sätta G och VG utan också MVG.

Kontentan av dagens föreläsning: Ju fler betygssteg, desto mindre bryr vi oss om elevernas lärprocesser.

Nyexade lärare ska visa vägen

2006-01-18T19:54:00.000+01:00

Det verkar finnas en ambition om att vi som går på lärarhögskolan nu ska driva på förändringsarbete ute på skolorna. Vi ska gå i bräschen för nya perspektiv. Vi ska påverka det konsrevativa gardet som gör som det alltid har gjort. Det är naivt sätt från regeringen att bedriva skolutveckling på.

Vi ska gå i bräschen för ämnesövergripande arbete kring hållbar utveckling. Vi ska vara de forskningsförberedda lärarna med det vetenskapliga förhållningssättet i allt vi gör. Vi ska främja allt gott som står i läroplanerna men som inte verkar fungera som riksdag och regering tänkt sig.

Det är i alla fall det intrycket jag får efter en termin på lärarhögskolan. Ett intryck som jag får konfirmerat av kursledningen. Visst, det är därför vi måste lägga 5 poäng på hållbar utveckling. Det känns bara fint och politiskt korrekt. Det känns som bortkastad tid när det finns så många andra viktiga saker som vi skriker efter att lära oss.

Jag vill ha ordentligt med ämnesdidaktik och -metodik, jag vill lära mig att bedöma elever och utvärdera olika insatser, jag vill lära mig hantera konflikter på att kostruktivt sätt, jag vill lära mig att utveckla en bra gruppdynamik, jag vill lära mig hålla svåra samtal med elever och vårdnadshavare, jag vill lära mig kunna göra realistiska, uppföljningsbara och positiva åtgärdsprogram, jag vill lära mig ...

... men istället måste jag hitta på ett fiktivt ämnesövergripande undervisningsinslag om hållbar utveckling. Jag blir bara så trött. Nu är det i alla fall överstökat och äntligen, äntligen ska vi ha ämnesdidaktik. Det som vi längtat efter sedan i augusti.

Det är mycket nu

2006-01-11T11:36:00.000+01:00

Det bubblar av tankar om friskolor, läromedel, lärarlegitimation, bevissamlande lärare, lärarutbildningen och en massa, massa annat (som att hästar tvingas skjutas för att nya villor kommer komma för nära hästgården med tanke på eventuella allergiker - men för fan, flytta inte dit då!). Ja, en massa annat. Men nu måste jag fokusera på tenta och diverse inlämningar ...

Friskolor - en helig ko?

2006-01-08T20:58:00.000+01:00

Friskolor påstås dränera kommunernas ekonomi. Friskolor driver upp betygen utan att de speglar ökade kunskaper och färdigheter. Friskolor beskylls för att ge sämre stöd till elever med särskilda behov. Friskolor har betydligt högre andel obehöriga lärare. Friskolor behöver inte följa samtliga lagar och förordningar som krävs av skolor i offentlig regi. Friskolor betalas med skattepengar men en stor del av vinsterna går till ägarna och inte tillbaka in i verksamheten.

Om ovanståden stämmer - vilket det gör om man får tro Lärarnas Tidning, Dagens Nyheter, Skolverket och andra liknande källor - kan man verkligen fundera över tillståndet i svenskt skolväsende som segrerats med ett A- och ett B-lag.

Är friskolereformen en helig ko? Vilket pris ska vi betala för "valfriheten"? Finns det inte sätt att skärpa konkurrensen och se till att den sker på lika villkor?

Läs litteraturen och var söt

2006-01-06T14:15:00.000+01:00

När jag började lärarutbildningen tyckte jag att det var ett bra upplägg med att läsa litteratur, fundera över några väl ställda frågor och sedan ha ett seminarium med någonstans mellan 20 och 25 kursare i klassrummet där vi med insiktsfulla och nyfikna lärare diskuterade det vi läst ur olika aspekter. Det gav mycket att höra andra infallsvinklar på hur man kan uppfatta skolans uppdrag, tolka styrdokumenten och andra skol- och lärarrelaterade frågor.

Nu har jag tröttnat rejält på det upplägget. Av den enkla anledningen att det inte passar när man sysslar med mer "fakta" och mindre med tyckande, tolkningar och värderingar. Och när vi pratar om sådant som vi inte kan relatera till vår egen erfarenhet. Skolans uppdrag är ju ganska lätt att ha åsikter om även om man inte varit där på ett tag. Men hur är det met det vetenskapliga förhållningssättet? Hur är det med hållbar utveckling (den som är emot hållbar utveckling kan räcka upp en hand)? Vad är kunskap och vad är vetenskap? Och vad är okunskap? (Den frågan ville min lärare inte besvara när jag ställde den!) Jag blir inte så mycket klokare över de problem som hermenutiken som forskningsmetod för med sig, inte heller förstår jag skillnaden bättre mellan fransk och svensk syn på bildning genom att planlöst diskutera några stenciler med kursare varav hälften ens inte läst dem.

Vår faktiska fysiska tid på lärarhögskolan, alltså den tid som vi kroppsligen befinner oss i lokalerna, är anmärkningsvärt liten. Nu har jag ju läst bland annat matte tidigare, och där har man om man läser heltid kanske fyra föreläsningar i veckan och lika många lektioner. På lärarhögskolan har vi ens inte hälften. Så visst behöver något göras. Det behövs en diskussion om, nej mer än så, en förändring av lärarhögskolans patentlösning på hur undervisning ska bedrivas, då den varken anpassas till stoffets innehåll eller karaktär. Det behövs en diskussion om hur lärarna på lärarhögskolan ser på sitt eget uppdrag - det kan inte vara att kontrollera att studenter genomför de obligatoriska momenten och that's it. (Läs mitt inlägg från 8/12 2005 för en bakgrund till mitt ifrågasättande.) Flera av dem verkar inte intresserade av vår inlärningsprocess, och vad vi lär oss är sekundärt.

Och vips gjorde Reinfeldt ett utspel

2006-01-05T16:43:00.000+01:00

Nu tävlar partierna om vem som kan ställa hårdast krav på skolan. Knappt hade trycksvärtan torkat på debattartikeln från skolministern och lärarfackens ordföranden förrän moderatledaren kontrade. Inte bara lärarna ska auktoriseras, inte bara höga krav ska gälla på lärarutbildningarna - nu ställs siktet in på rektorerna.

Vi har sett hur en god rektor kan lyfta en skola. Men vi har också sett hur många av landets skolledare bakbinds av sina kommuner och hur vilja till självständighet och skolutveckling möts av misstro och politiska hinder.

Efter att ha ägnat en tredjedel av artikeln till en problembeskrivning av rektorernas arbetssituation i en chefsposition klämd i första hand mellan lärarna och politikerna förfäras han över att bara en tredjedel gått den statliga rektorsutbildningen. Nej, nu ska rektorerna också avkrävas formell behörighet genom akademisk rektorsexamen.

Det räcker inte med att de har pedagogisk insikt om man inte kontrollerar varifrån den kommer. Det finns ju risk att rektorn inte är tillräckligt bevandrad i sina skyldigheter som ledare av en myndighet. Förordar moderaterna en särskild yrkesinriktad akademisk ledarskapsskapsexamen för alla som har något slags statligt eller kommunalt chefsansvar? Som vanligt kan man ifrågasätta åtgärdernas koppling till de problem som inledningsvis målas upp. Löser kravet på en akademisk examen för rektorer de problem som han själv beskriver?

Hela skoldebatten med hårda krav hit och höga krav dit börjar bli löjeväckande. Som vi alla vet borgar inte en utbildning för att man gör ett bra jobb. Jag vet urusla ledare som tror sig kapabla att utbilda andra i ledarskap. En ledarskapsutbildning är inte idag en garanti för ett bra ledarskap, och det kommer heller inte vara det imorgon. Är det någonstans det går modetrender (som saknar vetenskaplig bas) så är det i managementbranschen. Och i skolan.

Slinka med i smitkulturen

2006-01-04T14:33:00.000+01:00

Hur lätt är det inte att slinka med i smitkulturen. Jag-läste-ens-inte-boken-och-fick-godkänt-kulturen.

Medstudenterna glider igenom på vad de tycker är en räkmacka. De låter både lite förvånade och tämligen stolta över att det går hem. Och när det funkade på förra inlämningsuppgiften så går det säkert på nästa.

Det är väl inte så konstigt egentligen, då inlämningsuppgifternas huvudsakliga syfte är att tvinga oss att läsa den obligatoriska litteraturen - inte att se vad vi har inhämtat utan just kontrollera att vi genomgår vissa moment. Den litteratur som inte kommer på tentan examineras genom inlämningsuppgifter. Men uppgifterna uppfyller ju uppenbarligen inte det syftet. Det verkar som om lärarna inte vet vad de ska göra annars.

Att läsa litteraturen borde inte vara det viktiga. Om vi kan inhämta likvärdiga insikter och åsikter på annat håll borde det funka lika bra. För vad är syftet med utbildningen - att läsa viss litteratur eller att lära sig vissa saker?

Lärares legitimitet, nej, legitimering

2006-01-03T19:02:00.000+01:00

Som ett brev på posten kom dagens debattartikel i Dagens Nyheter signerad skolminister och lärarfackens ordföranden. De inleder artikeln med att ta upp problem, förlåt utmaningar, som råder inom den svenska skolan idag. Problem som segregering och differentiering. Och naturligtvis de bristande kunskaperna och kunskapsuppföljningen. De skriver:

Vi vill därför att det genomförs en analys som beskriver varför andelen obehöriga lärare är så mycket högre i fristående skolor än i kommunala skolor och varför det förekommer regionala skillnader. En sådan analys ska ligga till grund för framtida insatser.

Att huvudmännen anställer behöriga lärare är alltså grundläggande inför framtiden, men det är också nödvändigt att pröva nya vägar för att utveckla läraryrket och höja kvaliteten i skolan. Ett nationellt system för auktorisation av lärare är en sådan väg som vi nu vill pröva.

Bortsett från att skolministerna satt sig i fackens knä så tror jag att en auktorisation av lärare är ett lamt förslag för att råda bot på de problem som skisserats. För det krävs ändringar i hela skolsystemet inklusive skollagen.

En åtgärd som lyfts fram i artikeln är en förbättrad lärarutbildning med "höga krav" [sic!], bättre forskningsanknytning och obligatoriska kurser i "läsning, skrivning och betygssättning". Höga krav i vad, undrar jag - framför allt då lärarutbildare poängterar att lärandet är individuellt och svårt att generalisera i verktyg, strategier och metoder som efterlyses av lärarstudenterna.

Kravet på en bättre lärarutbildning har resulterat i 20 extra poäng på den utbildning jag själv går. Men 20 poäng i vaddå? Jo, mer VFU (som för min del främst gett avskräckande exempel snarare än goda förebilder). Men inga högre krav på de lokala lärarutbildarna. När ska de få utbildning i att handleda blivande lärare?

"Läraryrkets vetenskapliga bas behöver förstärkas", menar skolministern och facken. Detta poängteras i den utbildning jag går dels genom en stark betoning av det vetenskapliga förhållningssättet som en lärare ska ha, dels genom att öka den avslutande uppsatsen från 5 poäng till 10. Det vetenskapliga förhållningssättet ska, enligt en av våra lärare, genomsyra allt arbete en lärare utför. Men hur skulle det se ut? Och vad menar vi förresten med ett vetenskapligt förhållningssätt? Artikelförfattarna menar att vetenskapligheten ska ligga i fler forskande och forskarutbildade lärare.

Lärarutbildning ska utgöra grunden för den auktorisering av lärare som nu ska utredas på uppdrag av regeringen.

En auktorisation kan bidra till att kvalitetssäkra yrket och öka förtroendet från föräldrar och samhället i övrigt. Vi ser även en auktorisation som ytterligare en åtgärd för att stärka lärarutbildningen, genom att lärarutbildningen bildar basen för den profession som auktorisationen stärker. En auktorisation kan också utformas så att den främjar en nödvändig utveckling av skolans arbetsorganisation genom att auktoriserade lärare får särskilt ansvar för vissa uppgifter i skolan.

Idén om en auktorisation av lärare är att lärare är en profession, eller bör vara en profession, som skiljer sig från andra professioner. Läkare, psykologer, advokater och liknande professioner brukar stå som modell. Det märker man när man läser igenom "Yrkesetiska principer för lärare" - etiska regler framtagna av lärarfacken.

I läraretiken ligger att sätta eleven i centrum, vara saklig och rättvis, arbeta på ett elevdemokratiskt sätt, respektera eleven och hennes integritet. Med andra ord, läraren ska vara en god tjänsteman och följa styrdokumenten. Behövs det särskilda etiska regler för det? I så fall, varför behövs det det? En yrkesetik som går ut på att läraren bekänner sig till styrdokumenten innebär att det finns ett alternativ, att det skulle möjligt att ha en etik som var i strid med lagstiftning och myndighetsbeslut.

Vidare ska läraren sörja för sin egen kompetensutveckling, vara en god kollega och "bedriva och utveckla sitt arbete utifrån såväl vetenskap som beprövad pedagogisk erfarenhet". Det senare verkar nästan direkt taget från läkaretiken. Men till skillnad från medicinen finns det inom den pedagogiska verksamheten ingen övervakande myndighet som säger att det där är inte i enlighet med vetenskaplig praxis. Däremot finns det en myndighet som säger att det där är inte i enlighet med lagar, författningar och skolverkets allmänna råd. Och det är en helt annan sak.

En annan sak som gör behovet av en yrkesetik för fria yrkesgrupper, just det fria yrkesgrupper, är att förhållandet mellan den professionelle och dennes klient bygger på frivillighet. Även om det finns en gråzon för frivilligheten i många fall, så är varje elev inte fri att välja lärare. Det är en väsentlig skillnad.

En person som innehar legitimation eller är auktoriserad kan mista denna. Det ingår i systemet att klienten och andra intressenter kan avkräva den professionelle ett ansvar. Vilket ansvar ska kunna avkrävas en lärare? Vilka brister i yrkesutövningen ska resultera i att auktorisationen dras in? Kan läraren ensam bära det ansvar som det åligger skolan att ge varje elev den undervisning som denne har rätt till? Om eleven uppvisar kunskapsbrister, är det läraren som ska mista sin auktorisation då? I så fall måste läraren ges ett mycket större inflytande över resurser och beslut som påverkar skolan, grupper och elever än vad nu är fallet.

Om syftet med en auktorisation är att höja yrkets status och att öka föräldrars och samhällets (vilka det nu är) förtroende för skolan, vilket är skolministerns och fackens syften, så börjar man i fel ände. Det är vällovliga syften, men att säga att lärarkåren behöver stärkas innebär samtidigt ett erkännande av att lärarna brister, och att dessa brister är deras personliga fel och inte resultatet av dysfunktionella strukturer. Visst finns det bra och mindre bra lärare, men istället för att lyfta läraryrket finns risken att man sänker det.

Lärarauktoriation blir ett verktyg för regeringen och facken att utöva påtryckningar på friskolor med låg andel behöriga lärare. Det blir ett vapen i händerna på olika intressenter att banka skolan i huvudet med. På vilket sätt skulle en auktorisering göra lärarna professionellare? Och vad händer med dem som utför läraruppgifter i skolan men som inte är auktoriserade? Kravet på behörighet har ju inte utrotat "obehöriga lärare". Ska vi nu till det begreppet lägga "icke-auktoriserade lärare"? Vad vinner vi på det, egentligen? Får vi en bättre skola eller en större differentiering - som ministern och facken slagit fast som varande av ondo?

Att undervisa barn och ungdomar är ett av de viktigaste yrken man kan ha. I ett globaliserat kunskapssamhälle som det svenska är det helt nödvändigt att läraryrket har hög status och stark ställning i samhället.

Det finns mycket mer konkreta åtgärder som skulle öka läraryrkets status och attraktionskraft. Ge lärarna mer avgränsade och tydliga ansvarsområden. Visa att lärarnas arbete är så viktigt för framtiden som skolministern påstår genom att ge lärarna rejält betalt. Låt lärarna slippa agera agenter för fotofirmor och scouter. Låt lärarna ha specialister vid sin sida för att möta barn som behöver olika slags stödåtgärder - och det i ett tidigt skede. Låt professionella yrkeskategorier ta hand om elevvården. Ge lärarna möjlighet att "bara" ägna sig åt det som de utbildas för: att undervisa!

Hårdare krav på gymnasiet lovar borgarna

2005-12-29T16:41:00.000+01:00

Har jag hört den förut? Lösningen på problemen i skolan är hårdare tag. Det är den borgerliga alliansens recept, presenterat på gårdagens debattsida i Dagens Nyheter.

Dagens allvarliga brister kan förklaras dels av de stora kunskapsluckor eleverna bär med sig från grundskolan, dels av den likriktning av svenskt skolväsende som socialdemokraterna har genomfört.

Dessa brister ska mötas genom att ställa förkunskapskrav i termer av betyg för att komma in dels på gymnasiet, dels på högskolan. Gymnasiet ska inte vara generellt högskoleförberedande utan ska differentieras i studieförberedande program, yrkesförberedande program och lärlingsutbildning.

Det låter som om eleverna ska få mer valfrihet, men borgarna vill samtidigt förhindra vad de kallar för taktikval av kurser. Fast det sista nämns bara i artikelns ingress så jag kan inte kommentera hur det ska gå till - och borgarna kanske själva heller inte vet det. Jag tror att det nog snarare blir så att kraven sänks för att få en gymnasieexamen. Det inidividuella programmet ska avskaffas. Det ska bli lättare för eleverna att gå ut gymnasiet med godkända betyg. Det behöver inte nödvändigtvis vara dåligt. Vidare ska det bli svårare att komma in på högskolan - även om det borgarna antyder, att alla kurser och program på högskolan har samma antagningskrav, inte är sant. Borgarna skriver också att man i ett senare skede ska kunna komplettera sin gymnasieutbildning för att kunna läsa vidare. Då undrar jag: hur och var ska det ske? Det skriver de inte.

När den förra gymnasiereformen genomfördes och alla program på gymnasiet skulle leda till den allmänna behörigheten till högskolan, möttes den av kritik. De tvååriga yrkeslinjerna togs bort och blev treåriga. Kärnämneskurserna infördes och skulle på pappret vara desamma oavsett program, fast så blev det inte i praktiken. Borgarna vill inte förkorta programmens längd, och det ska fortfarande finnas kärnämnen - obligatoriska kurser och valbara. Så vari ligger skillnaden? Vad är det som är så revolutionerande annorlunda med borgarnas skolpolitik jämfört med exempelvis det som LO vill genomföra (se mitt inlägg från igår)?

Den stora skiljelinjen mellan höger och vänster går vid synen på betyg. Några av de borgerliga partierna har aviserat betyg i grundskolans lägre årskurser. Borgarna vill också införa fler steg i betygsskalan.

Det är ett starkt önskemål från såväl elever som lärare i gymnasiet att få arbeta med fler steg för att få en mer rättvisande betygssättning.

Någon som vet vilken källa de använder sig av? Att fler betygssteg skulle ge rättvisare betyg kan verkligen ifrågasättas med tanke på att dagens betygssystem med tre steg inte kan kvalitetssäkras - till exempel fann skolverket "stora brister i arbetet med kvalitetssäkring av betygen" vid inspektionen av Göteborgs gymnasieskolor. Så, vilken forskning visar att fler betygssteg ger rättvisare betyg?

Lov betyder inte ledigt

2005-12-28T11:22:00.000+01:00

Inte för mig, i alla fall. Det är tre veckor kvar på terminen och det vankas tenta, inlämningsuppgift och projektrapport. Så nu är det slut med julfirande och andra trevligheter till förmån (?) för läsande och skrivande.

Inte heller debattörerna tar ledigt. Igår gjorde ordförande för Lärarnas riksförbund gemensam sak med LO-ordföranden på Dagens Nyheters debattsida. De vill att regeringen ändrar sina mål med skolan. De menar att målet att 50 procent av varje årskull ska börja högskolan före 25 års ålder får orimliga konsekvenser.

Som att yrkesförberedande program på gymnasiet nedvärderas. Som att eleverna lockas med glassig marknadsföring istället för med saklig information. Som att eleverna fås att gå gymnasieprogram som inte leder till jobb. Om de avslutar gymnasiet, vill säga.

De menar att det är bättre att hälften någon gång under livet avslutar en eftergymnasial utbildning än att de påbörjar en vid unga år. Och att ett bättre mål är att alla klarar av grundskolan och gymnasiet. Självklart, men det är ju en förutsättning i regeringens mål med skolan. Fast poängen i resonemanget är naturligtvis att uppgradera yrkesutbildningarna. Dålig gymnasieutbildning (läs: en utbildning som inte motsvarar arbetsmarknades behov idag) tjänar ingen på utom möjligtvis en fristående utbildningsanordnare.

Det förvånar mig dock att ordföranden för LR anser att marknadstänket gått för långt. Men varför förvånar det mig? Varför förväntade jag mig inte att lärarfacket skriver under på en åsikt som förknippas med sossarna och vänsterfolk? Kanske för att lärarfackens ordföranden slog ihop påsarna med moderaternas ledare i våras?

Så hur stor är motsättningen mellan "blocken" i skolfrågan - egentligen? Inte större än att lärarfacken allierar sig med bägge. Är det en win-win vi ser här? Lärarfacken vill skaffa sig inflytande över skolpolitiken, vilket de uppnår genom att få till ett bra samarbete med politiker av olika schatteringar. Politikerna vill få med lärarfacken för det ger cred, det ger ett intryck av att man vet vad man talar om och att man har lärarnas stöd för sina åsikter.

Men hur var det då med trovärdigheten för LR? Hur många olika politiska frågor kan man driva - och bör man driva - från fackligt håll? Ett kärt ämne för facken, och som folkpartiet hängt på, är ju annars lärarlegitimationer. Om det kommer jag att skriva snart - för jag (nu kommer många lärare att hata mig) tycker inte att lärare är en profession. Och nu mindrar jag mitt påstående: inte en profession på samma sätt som advokater, läkare, psykologer och andra yrken med legitimation eller auktorisering. Fast först blir det en kommentar till dagens debattartikel i Dagens Nyheter - den borgerliga allianses gymnasiereform. Det är inte bara jag som inte har lov.

Unga lärare kan inte läs- och skrivträning

2005-12-21T08:41:00.000+01:00

Äldre lärare är mycket bättre på att lära barn läsa och skriva. Det påstår en rektor som jag talat med som undviker att anställa unga, nyutbildade lärare i de lägre årskurserna.

Lärarutbildningen är för dålig, menar hon. De unga lärarna lär sig inte tillräckligt om läs- och skrivträning på lärarhögskolan. De har inte samma repertoar av metoder att ta till i sin undervisning som de äldre.

Dessutom, de kan heller inte diagnosticera barnens kunskaper, de kan inte identifiera barnens behov. Inte sällan tror de att det är en mognadsfråga, hävdar rektorn som själv är äldre, att det kommer bara barnen blir lite äldre. Men det kommer inte - det måste tränas tidigt! Man kan inte vänta och se.

Det är inte nådig kritik av unga lärare, men framför allt är det en svidande vidräkning av lärarhöskolornas bristande förmåga att lära ut basfärdigheterna läsa och skriva.

Detta är ju rektorns verklighet, så uppfattningen kan inte så lätt avfärdas som en fördom eller förutfattad mening. Om det inte var så att jag själv vet att lärare resonerar i mognadstermer om saker som är jobbiga att åtgärda, skulle jag inte trott på talet om mognad. Men jag ställer mig ändå frågande - kanske är det "bara" en fråga om erfarenhet?

Yes, det är klart!

2005-12-20T13:42:00.000+01:00

Det var svårt, det var bökigt. Jag kände mig motarbetad och praktiksamordnaren gjorde inte mycket. Trots att hon vid besök på min praktik insåg att min beskrivning stämde med verkligheten. Jag fick fixa det själv. Men nu är det kart.

Jag byter praktikplats nästa termin. Yes!

Dags för självvärdering

2005-12-19T23:04:00.000+01:00

Precis som barnen tränas i att reflektera över sig själva, sitt beteende och sin inlärning ska vi lärarstudenter göra sammalunda. Under en knapp timmes tid ska jag till min praktiksamordnare/-ansvarig säga intelligenta saker om min förmåga idag och om vad jag behöver utveckla vad gäller bland annat att

kommunicera
genomföra en målrelaterad planering samt följa upp, och utvärdera och utveckla arbetet
kunna förvalta barns, ungas och vuxnas informella lärande
med utgångspunkt i barns, ungdomars och vuxnas olika kulturarv stimulera till en reflekterande bildningsprocess
vara en naturlig auktoritet
informera och samarbeta med föräldrar och vårdnadshavare
arbeta gränsöverskridande vad gäller såväl åldrar och ämnen som yrkeskompetenser
använda informationsteknik i den pedagogiska verksamheten
inse betydelsen av läs- skriv- och matematikinlärning och –utveckling för elevens kunskapsutveckling

Vad ska jag säga? Det är utifrån dessa punkter och många till som vi kommer att utvärderas och examineras. För det första kan man tolka examensmålen på otroligt många sätt. För det andra finns det inte ett område som jag inte kan utveckla och alltid kommer att kunna utveckla. Och ovanstående punkter är ändå bara ett axplock. För vem blir någonsin fulländad?

Ny elev i matte

2005-12-18T14:56:00.000+01:00

En ny elev kom till sjuorna från en annan klass på skolan. Hon låg längre fram i boken. Hon var klar med bråk och sysslade nu med procent. "Går det bra?" undrade jag. Hon tittade upp och svarade "ja". "Är det svårt?" "Nej", försäkrade hon.

Hon hade inte en siffra rätt.

Min handledare bad henne göra diagnosen för bråkkapitlet. Två tal av cirka femton var rätt, resten helt fel. En sjättedel av någonting resulterade i något mycket mer än den ursprungliga mängden. Jag bläddrade bakåt i hennes räknehäfte. Division verkade hon inte veta vad det var. Där adderade hon istället. Det gjorde hon också när hon skulle multiplicera. Procent hade hon heller ingen koll på. Omvandla måttenheter fixade hon hyfsat. Men det var allt.

Hade hon något åtgärdsprogram? Vi gick på jakt efter hennes förra mattelärare. Nej, det fanns inget åtgärdsprogram. Min handledare uräsktade sig med att han bara haft eleven i en termin. Men, han hade väl henne i sexan också? Jo, det förstås.

Åtgärden från min handledares sida var att ge henne ett mer grundläggande häfte att arbeta med. Hon fick börja med bråkräkning.

Alla får betyg!

2005-12-16T18:21:00.000+01:00

Min handledare var så nöjd - alla åttorna får betyg i matte. Hellre fria än fälla, eleverna som ligger på gränsen blir så nedslagna annars, resonerade hon. Så jag undrade vad som hade krävts för att de skulle få IG. Jag blev noga tillrättavisad. "Det finns inget som heter IG", sa min handledare. "Okej", svarade jag, "ännu icke godkänd." "Nej", korrigerade hon mig, "de får tre streck, de får inget betyg alls."

"Nåväl, vad 'krävs' för att en elev ska bli utan betyg i matte i åttan?"

Det var tyst en stund. Handledaren eller hennes mattekollega tittade på varandra.

"Jag menar, målen är satta för nian. Gentemot vilka mål bedömer ni eleverna så här på hösten i åttan?" preciserade jag.

Handledaren tittade på sin kollega och svarade sedan: "Arbetsplanerna." "Fast de behöver uppdateras", kommenterade hon. Sedan ändrade hon sig: "Målen i läroboken. Nu när alla lärare på skolan kommer att använda samma mattebok borde vi uppdatera arbetsplanerna med målen i läroboken."

Men en annan mattelärare på skolan, han ser betygen före slutbetyget i nian som en prognos, berättar handledaren. Han sätter alltså det betyg som han tror att eleven kommer att gå ut nian med om eleven fortsätter på samma sätt som hittills.

Ja, hur ska man sätta betyg? Jag har inte kommit dit än i lärarutbildningen, så jag känner att jag inte har så stor aning. Men att helt och hållet låta läroboken styra undervisning och betygssättning låter inte klokt.

Min handledare använder proven ur lärarhandledning. I handledningen står exakt hur många poäng som motsvarar G, VG respektive MVG. Fast hon har sänkt gränsen för det lägsta betyget. Och sedan tycker hon ju inte att eleverna behöver redovisa hur de kommit fram till resultatet - för det lär hon ju inte ut. På proven skriver hon sedan tydligt ut vilket betyg som eleven presterat (även för sjuorna varav vissa ser det som att de vet hur de ligger till betygsmässigt). Och dessa provresultat genererar betyget. (De elever som inte når G vid första provtillfället får ligga i hårdträning med extraböcker och arbetsblad för att sedan göra omprov tills de klarar gränsen. Och det har dessa så kallade svaga elever hittills gjort.)

Ole dole doff

2005-12-14T18:39:00.000+01:00

... är namnet på en barnramsa men också på en film av Jan Troell som visades på teve igår. Och som jag missade hälften av, tyvärr.

Här har vi läraren (Per Oscarsson) som slits mellan det auktoritära och det demokratiska ledarskapet i och utanför klassrummet, mellan millimeterrättvisan som eleverna ofta förespråkar och möjligheten att möta eleven efter dennes individuella förutsättningar. Och föräldrarna som efterlyser ordning, reda och kunskaper. Känns diskussionen igen?

Tänk då på att filmen är från 1967. Det dokumentära draget i filmning och klippning är bara så bra - vilket filmskapare han är, Troell! Den här filmen är ett måste.

Snacka ner skolan

2005-12-12T14:53:00.000+01:00

Elever frågar mig ofta varför jag vill bli lärare. Det är ett yrke som de själva inte skulle vilja ha. Det är en sak att eleverna ifrågasätter mitt yrkesval och en helt annan när lärare gör det.

Inte sällan, nej ganska ofta faktiskt, får jag kommentarer av typen "Är du säker på att du verkligen vill bli lärare?" från lärare på praktikskolan. Framför allt när de själva är trötta och tycker att de inte förmår göra ett bra jobb. Det är ett sätt att ventilera sitt missnöje.

Men finns det någon yrkeskår som så flitigt ifrågasätter sig själva till den grad som lärare gör? Jag kan inte komma på någon. Vad får denne nedvärdering av yrke och arbetsplats för följder? Knappast högre status och bättre lön.

Engagera dig med måtta - gå in i lärarrollen

2005-12-10T19:58:00.000+01:00

Vi sitter i cafét och diskuterar. En kursare är frustrerad över att hon inte lyckas skapa engagemang för sin undervisning hos alla elever, framför allt för att många inte är där varje lektion. Hon vill att varje elev ska tycka att det är kul och stimulerande, och hon blir frustrerad över inställda lektioner och dålig närvaro. Hon har planerat i onödan. Det arbete hon själv lägger ner ger inte den utdelning hon hoppats på eller förväntat sig.

Luta dig tillbaka, säger en annan kursare. En egenskap som är ett måste hos en lärare är flexibilitet. Gör ingen detaljerad lektionerplanering - håll dig till de stora dragen. Lektionen kommer ändå inte bli som du planerat - det är bara bortkastad tid.

Men jag vill ju så mycket, invänder kursare nummer ett och inser snabbt att om hon fortsätter på det inslagna spåret kommer hon att gå in i väggen inom kort. "Hur klara men tio år i yrket?" undrar hon, "jag kommer inte klara två!"

Ja, hur gör man? Engagera dig inte så mycket, råder kursare nummer två. Och kanske framför allt, framhåller vår lärare, skilj mellan människan och rollen.

Gå in i lärarrollen, är rådet. Att vara människa är ju fint och bra, men det är inte en medmänniska som eleverna söker, behöver eller förväntar sig. De vill ha en lärare.

Att gå in i lärarrollen innebär för vissa lärare att eleverna inte tilltalar dem med smeknamn. Att dra bak axlarna, skjuta fram bröstkorgen och höja hakan när de stegar ut från lärarrummet.

Men vad mer? Vad innebär det mer än det yttre skenet av auktoritet och avstånd? Vad vinner man och vad går man miste om? Jag anar det någonstans men kan inte sätta fingret på det. Jag kan inte säga att jag riktigt förstår vad det innebär att gå in i en lärarroll som man träder ur när dagen är slut.

Höga förväntningar lyfter

2005-12-09T09:50:00.000+01:00

Vad var det som utmärkte de lärare som du tyckte var bra när du själv gick i skolan?

Hur många gånger har jag inte funderat över det? Det som är den gemensamma nämnaren för de bra lärarna är att de var otroligt kunniga i sina ämnen men framför allt att deras undervisning höll en hög nivå. De hade höga förväntningar på oss elever.

De förväntade sig att vi hade förmågan att lära oss det som kanske först verkade svårt. De trodde på vår intellektuella kapacitet. Och de bekräftade våra framsteg.

Med framstegen växte självkänslan och tilltron till sig själv, till min egen förmåga att lära mig saker, att någon gång kunna förstå det som jag inte förstår just nu. Att inte gripas av panik och tro sig inte vara kapabel att någonsin förstå det som för tillfället framstår som fullständigt obegripligt.

Det vill jag också förmedla till mina elever. Tron på sig själva och tilltro till sin förmåga att lära och utvecklas.

Min handledare servar alla elever med pennor och sudd och motiverar detta med att en av eleverna har en bokstavskombination som gör det svårt att komma ihåg att ta med sig saker, och det skulle vara orättvist mot de andra eleverna om de inte fick samma service. Visst, det förklarar varför hon hjälper honom men inte varför hon inte kan ha andra förväntningar på de elever som inte har detta neuropsykiatriska handikapp. För rättviseargumentet köper jag inte.

I min praktikskola där lärarna servar eleverna med penna och sudd lyser förväntningar med sin frånvaro. När lärarna inte ens anser att eleverna är kapabla att kunna ta med penna och sudd till lektionerna, vad kan de då förväntas klara av?

Tyvärr, det vore otillbörlig hjälp

2005-12-08T09:55:00.000+01:00

Det svaret fick jag av min seminarieledare och tillika examinerande lärare när jag frågade om råd angående en inlämningsuppgift. Först satt jag och gapade, sedan blev jag förbannad, därefter funderade jag över om jag missförstått högskolelärares uppdrag.

Otillbörlig hjälp - vad är det? Jag trodde i min enfald (jag har på sistone blivit jäkligt enfaldig, märker jag, enfaldig och negativ) att lärare på lärarhögskolan hade som uppdrag att hjälpa mig i min inlärning och inte bara fungera som kunskapskontrollanter.

Inlämningsuppgiften går ut på att formulera en vetenskaplig frågeställning kring ett problem hämtat från praktiken samt att diskutera lämplig metod att använda för att kunna besvara frågeställningen och styrka alternativt vederlägga en eventuell hypotes. Det handlar med andra ord inte bara om att rapa upp information utan att fundera. Och då är det käckt att ha någon att bolla sina funderingar med.

Men ack vad jag misstog mig. Vår seminarieledare vill bara diskutera sin egen formulering av inlämningsuppgiften - och inte våra tankar, idéer och svårigheter kring våra svar. Jag häpnar!

Vad jag framför allt inte förstår är på vilket sätt en innehållsdiskussion skulle vara otillbörlig hjälp. Risken som läraren antyder är att jag får ett bättre betyg om jag får hjälp än om jag inte får hjälp. Inställningen antyder att det finns någon som skadas eller kränks om jag får hjälp. Vem skulle det vara? Är det mina medstudenter som riskerar att bli orättvist behandlade? Bäst att inte behandla någon. Det står väl dem fritt att utnyttja de resurser som finns (eller som det visar sig, inte finns).

Hör upp alla högskole- och universitetslärare, nu vet ni att det är ert uppdrag att lämna era studenter i sticket för annars kan ni riskera att ge otillbörlig hjälp så att studenterna lär sig något och får ett bra betyg. Det vore ju förskräckligt.

Om att vara motor till omotiverade elever

2005-12-07T16:00:00.000+01:00

Jag har - och det kanske en lärare inte ska ha - förståelse för att eleverna inte jobbar på lektionen. Först börjar vi med 50 minuter matte, sedan fortsätter vi med 40 minuter engelska och därefter 50 minuter NO. Och så vidare. Varje lärare vill ha engagemang och koncentration. Och det är inget som kommer på beställning. Så är inte jag funtad och inte eleverna heller. Självklart tryter motivationen emellanåt. (Vad jag däremot tar avstånd från är att dessa elever gärna stör andra.)

Hur kan jag exempelvis motivera eleverna till att göra det som står i boken? Att räkna varje tal? Jag känner mig själv, som lärarstudent, väldigt snärjd och instängd i måsten. Det är inte jag som bestämt att de ska räkna just de här talen, men jag måste ändå försöka få dem att göra det. Eller? Många elever räknar först när man tar en stol och slår sig ned vid sidan om dem. Inte för att de inte kan när de väl gör ett försök, utan för att de av en eller annan anledning inte vill.

I läroplanen står det att eleverna ska ges möjlighet att uppnå uppnåendemålen. Alltså ges möjlighet att. Inte att de ska. Frågan är när jag som lärare fullgjort min plikt och gett eleverna denna möjlighet. När kan jag dra gränsen och säga att resten är upp till eleven?

Hur mycket energi ska jag lägga på elever som saknar motivation? I läroplanen (Lpo94) står också att skolan ska sträva efter att varje elev utvecklar lust att lära. "Utforskande, nyfikenhet och lust att lära skall utgöra grunden för undervisningen." Vem skulle vilja ha en skola vars mål är det motsatta - som går in för att döda all lust till att lära?

Det pratas mycket om den luststyrda eleven som inget gör om det inte behagar henne. Att eleven måste roas för att jobba. Sedan finns det andra som menar att elever måste lära sig att ha tråkigt. Vilket bara låter som en kass ursäkt för att inte anstränga sig att göra undervisningen intressant. Fast vi vet allihop att allt inte kan vara kul jämt. Men hur mycket fogande under trista förhållande kan vi förvänta oss av våra elever? Jag är mycket kluven här. Jag ser en motsättning som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, som jag inte kan balansera.

När är skyldigheten att ge de omotiverade eleverna möjlighet att lära uppfylld? Att jag fungerar som motor för elever utan eget driv tar tid från elever som är mer motiverade att lära - men som nu får stå tillbaka och dessutom bli störda av elever som självmant skiter i skolarbetet.

I slutänden framstår alla som förlorare.

Enkelt, det är antingen rätt eller fel

2005-12-06T16:39:00.000+01:00

Man skulle kunna tro att det är en elevs syn på matte, men det är det inte. Det är en lärares syn på matte. Ja, faktiskt en mattelärares.

Vi diskuterade individuella utvecklingsplaner och en språklärare undrade om mattelärare kan beskriva i ord vilka kunskaper och vilken förståelse en elev har i matematik. Först kom det snabba svaret: "Enkelt, det är antingen rätt eller fel." Sedan blev det tyst.

"Ja, det går", säger min handledare efter en stund. "Det finns ju vissa mål som eleverna ska uppnå och det är ju bara att relatera till dem." Den andre läraren upprepade sin syn om rätt eller fel.

Det som slog mig var att ingen problematiserade vad det innebär att kunna matematik. Att få högsta betyget i matte är inte bara att kunna lösa de svåraste talen vilket för övrigt är min handledares uppfattning - alla rätt på provet lika med MVG. Det handlar också, eller framför allt, om hur eleven resonerar, hur eleven presenterar sin lösning, hur han eller hon kan använda det matematiska språket.

Det handlar med andra ord inte bara om rätt eller fel.

En annan lärare hade tidigare gett sin syn på utvecklingsplaner och mål. Hans mål med sin undervisning är att eleverna i klassen som följer undervisningen ska ha en chans att få MVG. Om man följer min handledares undervisning i matte har eleverna ingen chans att få MVG.

Jag hade exempelvis en mindre grupp svårmotiverade åttor som jobbade med ekvationer. Jag försökte få dem att skriva ekvationen i boken och visa mig hur de löst den. Inte bara svaret x=4. "Det räcker med svaret för läraren", resonerade de.

Ett annat exempel var en uppgift på ett prov hämtat från lärarhandledningen till läroboken. Sista uppgiften, som kunde ge fyra poäng om den var rätt löst, menade min handledare var en dålig uppgift eftersom eleverna kunde mäta vinklarna i figuren och därmed få full pott. Jag förstår inte hur hon kan resonera så - men om man nöjer sig med svaret och inte tycker att eleverna behöver redovisa hur de beräknat vinklarna (såsom uppgiften var formulerad) kan man ju knappast undanhålla gratispoängen. Hon funderar på att skriva till läromedelsförfattarna och klaga på uppgiften.

Allvarligt talat, hon gör eleverna en otjänst genom att inte ge dem kunskaper i hur de kan redovisa hur de löser uppgifterna. Och det blir svårare att bedöma elevernas kunskaper i matte liksom att klä dessa i ord i utvecklingsplanen. Vilket också leder till att det blir svårare för eleven att förstå vad som kan utvecklas och hur det kan ske.

Konsten att byta praktikskola, del 2

2005-12-05T15:00:00.000+01:00

Jag hade egentligen tänkt att skriva om hur synen på matematik kan skilja sig mellan olika lärare - hur det visade sig när en språklärare undrade hur man kan i ord beskriva en elevs förståelse och kunskaper i matematik i den individuella utvecklingsplanen. Men istället ska jag fortsätta på praktikskolebytarsåpan.

Glad i hågen kontaktade jag praktikläraren i det praktikområde till vilket jag förnärvarnde är knuten; hon som jag vänt mig till angående att få byta praktikskola. Efter ett besök på skolan tidigare under terminen visade hon stor förståelse för min önskan att få byta.

Så icke längre. Tidigare funderade hon på hur hon skulle förklara för min handledare att jag byter - men hon visar ingen större förståelse för mig när hon vill att jag ska försöka skaffa en kollega som handledare.

Nu har jag hittat en engagerad och erfaren lärare med i mitt tycke bra mattetänk. Men då kommer hon med en rad svepskäl - att skolan inte ligger i "hennes" område, att den kanske inte ligger i något av de områden som lärarhögskolan har kontakt (eller var det kontrakt) med. Hon vet faktiskt inte ens var skolan ligger men bemödar sig heller inte att ta reda på det.

En kursare till mig gör sin praktik på min önskade praktikskola, så hur svårt kan det vara. Det är nog inte bland möjligheterna det brister utan viljan som saknas. Jag tycker det är ynkligt att de inte anstränger sig mer för att vi studenter ska få en så bra, givande och utvecklande praktik som möjligt.

Inte konstigt att lärarhögskolan har problem med status och kvalitet.

Konsten att byta praktikskola

2005-12-02T11:41:00.000+01:00

Hej å hå. Jag pratade med min praktiksamordnare och gjorde det klart för henne att jag inte kan stanna kvar på min praktikplats. Hon föreslog att jag skulle auskultera hos någon annan mattelärare på praktikskolan.

Men hallå, var det inte just hon som tidigare inte visste hur hon skulle tala om för min nuvarande handledare varför jag skulle byta praktik - hon vill ju inte såra handledaren - men jag skulle alltså inte ha några svårigheter att tala om för handledaren att jag föredrar hennes kollega framför henne?

Tur för mig så känner jag en del lärare och en av dem tänker nu förbarma sig över mig. Hon har erbjudit mig att bli min handledare. Och ämnena stämmer perfekt.

Min blivande handledare har på sistone tackat nej till att ta lärarstudenter för hon har haft så många som inte lämpar sig för yrket. En kille som vägrade ta av sig rocken och skorna, för han hade inte råd att köpa kläder och strumpor hade han inga. Då blev det lite svårt att kräva av eleverna att inte gå med ytterkläderna på inomhus. Eller en kroppsfixerad tjej som ständigt visade magen och skröt med att hon käkade dajm till frukost.

Den senaste praktikanten hon hade var dock mycket trevlig, sympatisk och kunnig, men hon hade svårt med språket. Hennes svenska var helt enkelt inte tillräckligt bra. Vad gör lärarhöskolan? Rekommenderar henne att ta de yngsta barnen. Hallå igen! Borde det inte vara tvärtom - de yngsta barnen som ska lära sig läsa och skriva svenska borde väl ha lärare som kan just detta. Att undervisa äldre barn på bruten svenska torde väl ändå vara lämpligare åldergrupp?

Nu hoppas jag för min egen del att den nya praktikskolan ger grönt ljus, men det borde de väl göra när läraren säger okej.

Trött? Inte jag, inte.

2005-12-01T19:55:00.000+01:00

Låter jag trött och desillusionerad? Hur kan du tro det?

Det har inget att göra med att handledaren är i totalt avsaknad av planering. Att fem minuter före lektionen fråga om jag vill hålla i genomgången nu när de ska börja ett nytt kapitel om algebra och ekvationer?

Jag svarar att det var i sjuan jag skulle göra det, nästa vecka. Men de har prov idag och börjar nästa kapitel om bråk imorgon - och då kan jag inte vara med. Jag som planerat och tänkt ut en gruppuppgift vilket de inte är bortskämda med. Nu blir det inget med den saken.

Sedan håller min handledare en mycket snabb och improviserad introduktion för åttorna om ekvationer. "Det handlar om balans", inleder hon och det låter ju hoppfullt. Sedan drar hon två snabba och enkla ekvationer på tavlan.

Två elever som sitter i var sin ända av klassrummet råkar i luven på varandra. Den ena säger att man ska tänka "vilket tal blir tillsammans med 5 11". Den andra säger: "Du fattar ju ingenting. Man ska ju tänka vilket tal som man ska dra ifrån 11 för att få 5". Och så kallar de varandra för dum i huvet.

Läraren tar inte tag i diskussionen. Hon skulle ha kunnat påpeka att det är olika sätt att tänka som bägge är rätt. Att det finns flera sätt att resonera och tänka. Det finns kanske ännu fler?

Men nej, hon är tyst. Sedan kommer det mycket svårare tal ganska direkt i boken och eleverna förstår inte hur de ska hantera 7x - 3x.

Naturligtvis har min trötthet att göra med bristen på metodik. För även om lärarhögskolan inte anser sig kunna ge oss verktyg så nog sjutton finns det andra och bättre sätt närma sig matematik. Och nog sjutton finns det bättre sätt att handleda en lärarstudent på.

Lärarstudenter kommer i sista hand

2005-11-30T09:22:00.000+01:00

Vi får en rad uppgifter att arbeta med under praktikperioden - uppgifter som kräver tid och engagemang från lärarna på praktikskolan. Tid och engagemang som de inte har.

De prioriterar sin egen undervisning, planering och rättning av elevarbeten, utvecklingsplaner och åtgärdsprogram, administrativa göromål och föräldramöten, för att inte tala om allt elevvårdande och konfliktlösande arbete som upptar stor del av skoldagen. Hur sjutton ska de hinna med mig? Och varför, jag ska ju vara en extraresurs och inte en belastning i arbetslaget?

Självklart finns det inte tid att hjälpa mig med mina inlämningsuppgifter. Det blir bara ytterligare ett dåligt samvete - trots att jag aviserat i god tid vad uppgifterna går ut på och att allt jag vill ha är max en timmes samtal. Trots löften om att det fixar vi så blir det inte så när det kommer till kritan. Och jag får inte det underlag jag behöver för att kunna genomföra kursen.

Och kursansvarig säger att han börjar sätta betyg omedelbart efter det examinerande seminariet, så då måste jag vara klar. Vilket är imorgon. Snacka om bra samarbete mellan teori och praktik, mellan högskola och praktikskola!

Att stänga av en elev

2005-11-29T11:34:00.000+01:00

En elev har blivit avstängd från skolan därför att eleven kränker andra elever men också vuxna. Eleven får inte komma till skolan på en vecka och ska ha hemundervisning under tiden. Vilket eleven vägrar. Och det tycker lärarkollegiet är skönt för då slipper de utse en lärare som ansvarig för hemundervisningen eftersom ingen vill ha det uppdraget. Sedan blir det möten och konferenser och nya beslut om åtgärder.

Om eleven dyker upp på skolan så ska lärarna avvisa eleven. Det är då viktigt att göra det tillsammans med en kollega och inte själv. Man bör vara två så att det finns vittnen om dispyt uppstår. Om eleven påstår att läraren sagt eller gjort något otillständigt så finns det en vuxen som kan intyga att så inte var fallet.

En diskussion bröt ut om det är eleven och det gäng som eleven hänger med som står för de värsta kränkningarna eller inte. Vissa lärare menar att gänget har straffat ut sig själva, att alla vet att det inte står rätt till där och därför tar andra elever inte åt sig när gänget beter sig illa. Däremot, de kommentarer och blickar som fälls av andra och inte sällan i klassrummet, är de vanligaste kränkningarna och de som eleverna mår som sämst av. Jag är inte säker på att det är så lätt att skaka av sig erkänt dumma elevers kränkande beteende. Man påverkas vare sig man vill det eller inte.

Nu ska det vara elevvårdskonferenser för eleverna i gänget, och lärarna efterlyser vittnesmål om deras beteenden. Enkla minnesanteckningar räcker, säger rektor. Lärare som bevissamlare ...

Lärare är förbannade över att de förväntas fixa allt som det övriga samhället inte mäktar med. Är det så? Är detta den allmänna inställningen i samhället? Eller är det så att andra samhälleliga instanser antingen inte kopplas in eller inte räcker till? Eller lägger tiden på fel saker, prioriterar och engagerar sig i fel fall?

Missriktad omsorg om barn

2005-11-26T08:47:00.000+01:00

En förälder har i över ett års tid försökt få stopp på den kränkande behandling som lärare och andra elever utsätter dennes barn för. Barnet blir systematiskt utfryst från leken genom att en självutnämnd ledare för gruppen säger "Du får inte vara med". Och ingen av kamraterna vågar gå emot.

Läraren blir varje dag inte bara arg utan mycket arg på barnet och skriker och skäller. Barnet blir ledset och mår dåligt.

Läraren tvingar barnet att be om ursäkt till hela klassen för saker som barnet inte förstår. Läraren säger till barnet att inte göra som föräldrarna ber det. Hon fäller nedsättande kommentarer om föräldrarna inför barnet.

En annan så kallad kamrat slår, knuffar, sparkar, visar fingret, spottar eller säger "Du suger" till barnet. Varje dag blir barnet trakasserat.

Föräldern efterlyser handlingar mot den kränkande behandlingen. Föräldern hävdar att det ska finnas handlingsplaner mot kränkande behandling, vilket inte finns. Föräldern efterlyser information från skolan om vad som händer, föräldern efterlyser samverkan.

Men skolan gör ingenting annat än att sitta i möten. Skolan förklarar att det som barnet utsätts för inte kan klassas som mobbning och därför behöver man inget göra. Trots alla fina ord i läroplaner, skollag och allmänna råd från Skolverket. Dessa struntar skolan fullkomligt i - om man överhuvudtaget är medvetna om dem.

Så, här går jag på lärarhögskolan och får läsa om värdegrunden, om skolans uppdrag och skyldigheter att motverka alla typer av kränkande handlingar. Men vad är det jag ser praktiseras? Värdegrunden sitter i ryggmärgen, som en lärare sa. Vilken värdergund - att det är okej att skrika och skälla på barnen varje dag så att de mår rejält dåligt? När skolans förhållningssätt ändras behöver nog vissa lärare genomgå ryggmärgstransplantation.

Nåväl, föräldern fortsätter dock att försöka få en förändring till stånd. Utvägen som många föräldrar ser när de blir kränkta av skolan är att flytta på barnet till en annan skola. Att riva upp de goda kamratrelationer som barnet lyckats skapa. Det anser åtminstone jag vara fel väg att gå - men jag har full förståelse för de föräldrar som vill ha en drägligare tillvaro utan att hela tiden stånga pannan blodig mot osamarbetsvilliga lärare och rektorer.

Läraren påstår att barnet ljuger om vad som händer på skolan. Det framkommer vid ett av mötena. När barnet vid ett tillfälle påstår att det blivit slaget av föräldern anmäler skolan hemmet till soc. Den enda åtgärd som skolan vidtagit för "barnets bästa" är alltså att anmäla hemmet till soc - inte att skapa en trygg skolmiljö utan trakasserier från lärare och andra barn. Anmälan görs heller inte för att man känner en oro för barnet utan för att man har en skyldighet att anmäla.

Är det så vissa skolor vill kommunicera med föräldrar - skolan anmäler föräldrarna till soc och föräldrarna anmäler skolan till Skolverket (för bristen på åtgärder mot trakasserierna), JO (för felaktig myndighetsutövning) och/eller Arbetsmiljöverket (för att barnen har en psykosocial arbetsmiljö som aldrig skulle accepteras av vuxna på en arbetsplats)?

Är det så skolan och (blivande) lärare ska hantera "jobbiga" föräldrar som bryr sig om sina barn? Som ställer krav, som kräver information och samarbete, som försöker skapa en trygg skolmiljö med bra bemötande från såväl barn som vuxna?

Lärarstudenternas usla kunskaper

2005-11-12T13:42:00.000+01:00

Lärarstudenter har usla kunskaper. De får allt sämre resultat på högskoleproven. Värst är de blivande gymnasielärarna" skriver Svenska Dagbladet (11/11 -05). I den tryckta tidningen står det också att många kan inte läsa kurslitteratur på engelska. De blivande lärarna kommer från studieovana hem och personer från de högre samhällsskikten skyr yrket.

I projektet Lärom studerar man framför allt rekryteringen av blivande lärare och deras yrkesidentitet. Det är inte studenter med de bästa betygen som blir lärare. Flera verkar hoppa av yrket efter bara några år.

Hjälp, tänker jag. Här har de gått en hel utbildning för att sedan inse att det är inte detta jag vill jobba med. Var har det gått snett någonstans?

Precis som Paggan säger i SvD har kraven redan höjts inom utbildningen, att det är många som klagar över höga krav och att det är en tuff utbildning. Det stämmer där jag går. Det är många som klagar - på allt från för hårt tempo till luddiga förväntningar, från felaktiga litteraturlistor till dålig schemaläggning, från att de inte kommer anstränga sig eftersom de bara fick G på förra uppgiften till att momenten inte är motiverade. Varför ska vi lära oss det här?

De som tror att de kan jobba vid sidan om inser att det är svårt att hinna med att göra ett bra resultat på alla inlämningsuppgifter. De har hört från kompisar att det är lätt. Men de tycker ju samtidigt att det är positivt.

Vad ska en lärarutbildning innehålla? Vad kan en lärarutbildning innehålla? Jag tror inte att man faktiskt vet detta. Jag pratade för ett halvår sedan med en pensionerad pedagog från lärarhögskolan. Hon menade att lärarstudenterna tror att de ska få en mängd verktyg med sig från lärarhögskolan. Dessa verktyg ska sedan hjälpa dem att undervisa, hantera konflikter, ha svåra samtal med föräldrar etc. Men vi kan inte ge dem dessa verktyg, sa hon, för de finns inte.

Detta tror jag är kärnan i problemet. Vi har en utbildning dit personer söker sig av alla möjliga anledningar - att få jobba med barn, att få undervisa, att få läsa ämnen som ofta annars anses inte leda till jobb och många fler. Lärarstudenterna jag mött är intresserade av kunskap och lärande men de siktar inte på att bli forskare. Att läraryrket inte är ett fint akademiskt yrke längre tror jag öppnar upp för ett bredare rekryteringsunderlag vilket egentligen är positivt. Varför är det så hemskt att de som söker till lärarutbildningarna presterar sämre på högskoleprovet nu än för några år sedan?

Det är väl bra att det finns en högre utbildning som kan dra till sig studenter från så kallat studieovana hem. Men lärarhögskolan måste ha ett klarare uppdrag än att producera lärare. Vad är det för kunskaper och färdigheter som lärare använder sig av och som lärarstudenterna behöver ha med sig från sin utbildning? Lärarhögskolan måste också tydligt kommunicera sitt uppdrag och vad de kan ge studenterna.

Det intressanta är ändå inte om det ställs höga eller låga krav på studenterna. Mer betoning på kopplingen mellan teori och praktik snarare än att göra alla studenter till presumtiva forskare (eftersom lärarutbildningen ska vara forskningsförberedande). Huvudsaken är att vi får en utbildning vars innehåll är realistisk och praktiskt användbar på skolan. För lärarutbildningen är en yrkesutbildning.

Är skolan strukturellt diskriminerande?

2005-11-11T21:02:00.000+01:00

I förskolan är kvinnorna i klar majoritet av de anställda. I grundskolan är de också fler än männen. Vi vet också att flickor får högre betyg än pojkar när de lämnar skolan. Är det så att skolväsendet idag präglas av kvinnlig kultur?

Att kvinnliga normer är de rådande och att pojkar därmed utsätts för strukturell diskriminering pga kön?

Vissa hävdar det - vanligen personer av manligt kön. Fast jag är benägen att hålla med. "Mjuka sidor" och lydnad premieras före självständighet, kritiskt förhållningssätt och annat som kan vara jobbigt för läraren. Eleverna ska ju vara kritiska på rätt sätt om rätt saker. Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större, som det står i Uppsala universitets aula.

Frågan är vilket genomslag detta får sedan - alltså att flickorna phar en strukturell fördel i skolan. Vi vet att betygen är orättvisa och att det finns andra urvalsinstrument. Det är inte på betygen man får jobb, de öppnar bara porten. Bara för att flickorna får ett övertag i skolan betyder inte det att de får ett övertag efter det att de lämnat skolan.

Vanligen är det personer från grupper med mindre makt som måste visa sig vara undantaget - och då genom att vara dubbelt så kompetenta (och inte ha barn eller ha en man som ställer upp alternativt betala för hushållstjänsterna). En kvinna på en hög post behandlas i media fortfarande som undantaget som bekräftar regeln. Vilket egentligen bara befäster den rådande strukturen då alla som gör intrång i majoritetskulturen kan ses som unika undantag.

Bara för att flickorna är bättre på att prestera i den rådande skolnormen betyder inte det att det är den normen som är den rådande utanför skolan, att det är med den som man kan nå framgång (vad det nu är).

Gymnasieelever styrs i valet ...

2005-11-10T09:28:00.000+01:00

... av kurser av karriären man siktar på, av gruppen man vill tillhöra, av yrket man vill ha, av konsumtionsbehov här och nu eller av fritidsintressen.

Dessa fem mönster har en forskare kommit fram till styr gymnasieungdomarna. Han har följt ungdomar i fyra år, från nian till det att de lämnat gymnasiet. En gedigen undersökning kan tyckas.

Problemet är att det är bara 22 ungdomar. Även om valen de gjort är många är det samma personer som gjort dem. Nej, jag har inte läst avhandlingen utan bara ett referat av den (Dagens Nyheter 7/11 -05), men jag ställer mig ändå tveksam till vetenskapligheten i studien.

Den riktigt intressanta slutsaten som forskaren drar är att det inte är elevernas behov som gjort att valmöjligheterna i gymnasiet exploderat. Det är konkurrensen mellan skolorna.

Det är med andra ord skolornas behov av elever som gör att en mängd intresseinriktade kurser ges. För att locka till sig elever och därmed pengar.

Det positiva är att det möjliggör för elever med studiekapacitet att bryta traditionella familjemönster. Men de studiesvaga eleverna missgynnas eftersom de ofta hamnar på en lågstatusskola.

Vad krävs för att få underkänt på lärarpraktiken?

2005-11-07T19:08:00.000+01:00

Vad utmärker en mindre bra lärare? Bland de första föreläsningarna på utbildningen talade vår kursledare lite allmänt om praktiken (eller den verksamhetsförlagda utbildningen som det heter på fackspråk). Och att den kommer att betygsättas nästa termin. Då kom naturligtvis frågan om underkänt upp.

Målet är att de som inte är lämpade för att bli lärare ska avrådas redan denna första termin, svarade vår lärare. Jaha, och vad grundar man ett sånt beslut på?

Jo, svarade kursledare, det finns en sak som vi inte kan lära ut, som ni måste ha med er från början: det är förmågan att få kontakt med eleverba, att kunna kommunicera med dem. Kan ni inte det så är det lika bra att se sig om efter ett annat yrke.

Jag kommer på mig själv att tänka på detta allt som oftast. Mycket kan vi lära oss, men förmågan att få bra kontakt med tonåringar - där går gränsen för vad lärarhögskolan kan lära ut.

Blivande lärare och tonåringar har mycket gemensamt

2005-11-05T22:49:00.000+01:00

Det har varit lite ofrivilligt tyst, men jag har tentat. Jag förvånas över inställningen hos några av mina medstudenter. En hade "bara" fått Godkänt på en tidigare inlämningsuppgift, vilket gjorde att hon inte kan få högsta betyget, VG, på kursen. Varvid hon inte tycker att det är någon mening med att anstränga sig på resten av kursen eftersom hon ändå är dömd att få G.

Hon hade prioriterat att hålla massa med lektioner på praktiken. Fine, det är ditt val, hade jag lust att säga till henne. Du har haft fem veckor på dig att skriva inlämningsuppgiften, du är vuxen, du kan prioritera, du kan säga nej. Du prioriterade lektionerna vilka uppenbarligen krävde en oändlig mängd planering. (Det är klart, vi har ju inte haft någon ämnesdidaktik än.) Och enligt egen utsago har det gett henne jättemycket och hon är supernöjd med sin praktik.

Det är ju kanon! Hon ansträngde sig och hon lärde sig massor. Så jag förstår inte varför hon är så besviken över att hon inte kan få VG på kursen, att det är lika bra att inte anstränga sig. Går hon på lärarhögskolan för sin egen skull eller för någon annans?

Det är naturligtvis hennes problem och inte mitt, men varför ta upp det inför en hel föreläsningssal ser jag ingen som helst poäng i. Några (andra) hade retat upp sig på att en tentafråga gick ut på att analysera en artikel på fyra sidor och granska den utifrån teorin som vi läst på kursen. De svarade inte på frågan av principskäl. De hade läst i högskolans styrdokument att ny litteratur inte får införas så sent på kursen. Vill ni göra er tid vid lärarhögskolan svårare och besvärligare så varsågoda.

Vad är det med vuxna människor när de hamnar i skolbänken? Varför tror de att de inte behöver planera och prioritera sin tid? Varför vägrar de göra uppgifter, egentligen? Varför beter de sig som tonåringar?

Lärare kan inte se brister men de kan åtgärda dem

2005-11-02T13:01:00.000+01:00

Nationonella prov i lägre årskurser anses behövas - det är många politiker överens om, både höger som vänster. Man kan fråga sig varför?

Sosseledningens förslag om nationella prov i årskurs tre blev nerröstat på partiets kongress igår. Och DN:s ledare idag raljerar över Perssons syn på elever och på skolan. Han sa att "de mest motiverade eleverna ... klarar sig alltid" och DN går i taket. Men när Lasse Liberal sa i princip samma sak så var det ett annat ljud i skällan. Fånigt att inte också ta avstånd från Lasse syn på eleverna.

Dagens Nyheter gör sig till förkäme för kunskapsskolan och hävdar att nationella prov är en nödvändighet.

Provet blir ett hjälpmedel för lärarna och föräldrarna att se hur barnen verkligen klarar sig, och denna klara diagnos behövs för att sätta in åtgärder.

Tror DN på fullt allvar att lärarna inte kan avgöra vilka barn som har svårt för sig i skolan och som kan behöva extra stöd? Att svårigheter i skolarbetet bara kan upptäckas genom nationella prov? Snacka om att såga en hel yrkeskår. Om lärarna är så usla så är det väl fortbildning de behöver - inte fler diagnostiska verktyg?

Ledaren citerar en invändning från västsvenska ombud som på kongressen pläderade mot proven därför att de är "ett väldigt trubbigt instrument som inte ger någon kunskap som inte redan finns". Varvid ledarskribenten utbrister:

Ursäkta. Om denna kunskap redan finns, varför är då så många elever i årskurs fem så dåliga på de nationella proven i svenska, matte och engelska? Om kunskapen om kunskapsluckorna fanns hos lågstadielärarna borde de ju ha täppt igen dem.

Helt plötsligt är lärarna übermenchen som kan åtgärda alla brister bara de upptäcks. Det är ju bara att täppa igen luckorna. Smidigt. Enkelt. Har intenting med eleven att göra. Har heller ingenting med resurser att göra. Det är bara att börja att täppa igen. Ungefär som att fylla ett hål med jord. Men det räcker inte med jord för att något ska växa.

Flera lärare jag talat med tar upp elever till elevvårdskonferenser för att de behöver mer stöd, inte sällan ligger de efter kunskapsmässigt. Lärare är duktiga på att identifiera elever med olika slags behov. Men åtgärder uteblir pga brist på resurser. Lägg pengarna på åtgärder istället för på fler diagnoser.

40 % av eleverna i grundskolan vet för lite om målen

2005-10-30T10:36:00.000+01:00

Jag var inne och kollade på skolverkets webbplats. Där hittade jag en intressant sida om skolverkets årliga sammanställning. Förutom att kritisera skolorna för att ge bristande stöd till elever med särskilda behov, så visade det sig också att den målstyrda grundskolan i praktiken fått lite genomslag.

I drygt 40 procent av grundskolorna har inspektörerna bedömt att eleverna inte i tillräcklig utsträckning känner till målen för den egna utbildningen.

På ett sätt är jag förvånad. Jag trodde nämligen att min handledare utgjorde ett undantag i hur hon bedriver matematikundervisning. Men hon är uppenbarligen i gott sällskap.

Det finns enligt Anders Persson m.fl. tre huvudkategorier för vilken kultur som råder på skolan: Tvångskultur, karriärkultur och kunskapskultur. Tvångskultur med disciplinering springer ofta ur ett behov av ordning i en stökig tillvaro. Regler ska följas, med tydliga konsekvenser om någon bryter mot en regel. Skolledarna ingår i första hand allians med lärare - för tvångsskolan förutsätter att all personal är med och upprätthåller kulturen.

Karriärkultur är framträdande då elever och lärare fokuserar på betyg och prestationer - och inte på vad de lär sig, innehållet, kunskaperna. Det senare är fallet i en kunskapsskola. I kärriärskolan är det inte nödvändigtvis de höga betygen som eftersträvas utan målet att inte få IG hör också hit. Dvs när betyget behövs för att gå vidare.

Jag tror att även lärarnas grundläggande förhållningssätt kan delas in i dessa grupper. Då skulle min handledare hamna i karriärkategorin. Hennes mål är att få eleverna godkända. När läxor ska ges handlar det om att räkna till tal 60 eller att göra uppgifterna på sidan 153. Provet ska handla om kapitel 2. Inte om att eleverna ska förstå vad primtal är, kunna faktorisera ett sammansatt tal eller kunna förklara hur vårt positionssystem är uppbyggt. Nej, det handlar inte om kunskaper och kompetens, färdigheter och förståelse utan om mängd. Inte konstigt att eleverna är upptagna med hastighetsräkning och att jämföra med varandra hur långt i boken de kommit.

Moderater, läroplaner, IUP - och mer pengar

2005-10-29T10:19:00.000+02:00

Så var det moderaternas tur att presentera sitt politiska program för skolan på DN Debatt. Medan folkpartiet trycker på mer ordning och reda och mer kunskapskontroll men utan mer pengar till skolan, vill moderaterna utvidga den allmänna och fria förskolan och ge skolan sju miljarder till.

Bägge partierna vill lägga större fokus på de mindre barnen och deras utveckling. Moderaterna går längre och vill ha individuella utvecklingsplaner för förskolebarnen. Det har de redan idag på många håll. De vill också förändra förskolans läroplan genom att precisera målen och förtydliga förskolans pedagogiska "som möjliggör utvärdering av den allmänna förskolans kvalitet".

Även om de inte skriver det rent ut tror jag att de vill att läroplanen inte bara ska omfatta strävansmål som gäller för verksamheten utan även mål riktade till det enskilda barnet. Det är dock mycket medvetet som man inte tagit med individinriktade mål i förskolans nuvarande läroplan. Det är för att barn är olika och utvecklas i olika takt. Därför ska man inte jämföra barnet med något slags norm på vad barnet borde kunna - emotionellt, socialt, grovmotoriskt, finmotoriskt, logiskt, språkligt. Att utvärdera verksamheten ska inte göras genom att utvärdera barnen.

Detsamma kan sägas om skolan. När jämförelser görs mellan olika skolor är det elevernas prestationer (dvs avgångsbetygen) som används som mått. Vad säger det egentligen om att skolan håller hög eller låg kvalitet? Inte mycket.

Från första skolåret ska IUP även innehålla omdömen om hur barnet "ligger till". Men hallå, är inte det att skjuta in öppna dörrar - det väl just det som IUP, som blir obligatoriskt från nyår, ska innehålla? Men de som har svårt med läs- och skrivinlärningen eller som inte har den grundläggande matematiska förståelsen bör få extra stöd. Och då bör ett åtgärdsprogram skrivas där det specificeras vad som ska göras och vems ansvaret är - framför allt vad skolan ska göra. Här brister det, skriver Lärarnas tidning och refererar till en rapport från skolverket.

Det som är extra intressant i moderaternas skolprogram (förutom att bjuder över folkpartiet) är att de vill ha mer central styrning av skolorna för att minska variationen i kunskaper och färdigheter mellan elever. Jag har alltid förknippat detta med sossarna.

Den som är sist att förändras

2005-10-26T21:59:00.000+02:00

... är först när det vänder.

Apropå Svergies påstådda katastrofala grundskola och Finlands utbildningsunder, som Dagens Nyheter tar upp på ledarplats idag. Så, hur har Finland skapat en kanonskola? Jo, genom att låta allt bli vid det gamla - inget har hänt sedan 1970-talet.

Vision som enande kraft

2005-10-24T18:49:00.000+02:00

Väl fungerande skolor, fick jag lära mig idag, har en sak gemensamt: De har en (pedagogisk) vision som skapar gemenskap och samarbete på den enskilda skolan och som skiljer dem från andra skolor.

Och det är skolledningens ansvar att se till att skolan har en vision och att rekrytera lärare som ställer upp att arbeta mot detta gemensamma mål. Visionen behöver dock inte vara en specifik pedagogisk inriktning, bara den är tydlig och skapar grund för samarbete.

Hade vi talat företag, så hade detta varit skåpmat. Varför känns det nytt för att vi talar om skolor? Är det för att när vi tänker skolor så tänker vi offentlig förvaltning, och offentlig förvaltning har inga andra mål än att serva medborgarna och ska/bör inte driva egna visioner?

Nåväl, jag fick inte reda på hur den pedagogiska visionen hade tagits fram i dessa skolor - men den måste vara förankrad inte bara i lärarkåren och övrig personal utan även hos eleverna.

Detta tycker jag är superintressant och väl värt att uppmärksamma!

Mobbning som objektivt fenomen

2005-10-23T18:04:00.000+02:00

Vad är mobbning? skriver en grundskola på sin hemsida och fortsätter:

En person är mobbad om han eller hon upprepade gånger under en viss tid, blir utsatt för negativa handlingar från en eller flera personer.

De har ett handlingsprogram, som går ut på att

Klasslärare och antimobbningsgruppen samråder
Antimobbningsgruppen tar reda på fakta
Antimobbningsgruppen har samtal med det utsatta barnet/ungdomen samt samtal med mobbaren/mobbarna en i taget
Kontinuerlig uppföljning av både den som är utsatt och av den eller de som mobbar

Deras syn på mobbning är att det är något objektivt observerbart, något som det finns fakta om som kan samlas in.

Det räcker inte med att en elev känner sig kränkt av vissa andra elever, att eleven upplever sig som utstött och utanför när "kamraterna" systematiskt inte låter eleven vara med. Det måste verifieras av någon vuxen. Elevens upplevelser tas inte på allvar.

Ännu mer tragiskt blir det när det mobbarens mamma tycker att det är synd om sitt barn som hela tiden måste föra gruppens talan. Här har vi alltså en vuxen som bekräftar mobbningen men anser att sitt eget barn också är offer för grupptrycket. Ändå händer ingenting.

Det senaste är att eleven blir slagen i princip varje dag av en annan elev i klassen. Detta har pågått hela terminen.

De vuxna menar att situationen inte kan vara så allvarlig eftersom den utsatta eleven har några kompisar. Enligt det resonemanget måste en elev vara helt utblottad på kompisar och fullständigt ensam och utstött för att tillräckliga fakta ska kunna samlas in och mobbning föreligga.

I en stor ruta står det:

MÅL: Att vara en mobbningsfri skola.

Det är klart att om man inte ser den mobbning som äger rum så har man ingen mobbning. Och målet är uppfyllt.

På min praktikskola poängterar skolledarna att kränkande behandling äger rum om en elev känner sig kränkt. Det är elevens uppfattning och upplevelser som gäller - och de måste tas på allvar. Sedan förhåller det sig inte så i praktiken när lärare blir åklagare som samlar bevis. Men det är i alla fall en bättre början.

IUP och dokumentation kränker elevens integritet?

2005-10-22T13:40:00.000+02:00

Individuella utvecklingsplaner ska alla skolelever ha från och med 1 januari 2006. Nu har skolverket gett ut allmänna råd. Stor vikt läggs vid dokumentation av eleverna - för att skapa struktur, för att synliggöra, för att analysera och följa upp. Och det är lärarna som ska dokumentera.

"Bedömningarna av elevens resultat och lärande ... ska inte innehålla värderingar av elevens personliga egenskaper."

Alla bedömningar är värdeomdömen - det är svårt att komma ifrån. Enda sättet att inte värdera elevens personliga egenskaper är att inte ta upp dem överhuvudtaget. Men vad blir det då kvar av dokumentation och utvecklingsplan?

Jag förstår att skolverket inte vill att elevers personliga egenskaper ska bli föremål för värdering. Anledningen är att den individuella handlingsplanen är offentlig handling. Men bara i kommunala skolor. I skolor som inte drivs av kommunen faller dylika handlingar inte under offentlighetsprincipen - inte ens betygen är offentliga i friskolorna. Jag undrar, är dokumentationen av en elev också offentlig?

Det räcker inte med att undvika värderingar i IUP:n och dokumentationen för att undvika att kränka elevens integritet. För vad är en värdering? Så fort man tycker att något behöver förbättras så är det ju att säga att eleven inte är bra nog - och det är ju ett av syftena med IUP:n, att

"konkret beskriva vilka insatser som bör vidtas för att eleven ska utvecklas i riktning mot målen ..."

Men målen är inte bara rena kunskapsmål. Häri ligger alla mål som finns i styrdokumenten och torde därmed också inkludera i vilken grad eleven är exempelvis demokratisk.

Vidare skriver skolverket

"att planen utgår från elevens förmågor, intressen och starka sidor, uttrycker positiva förväntningar på eleven, ... utformas så att den inte innehåller uppgifter som är integritetskänsliga."

Det är positivt att skolverket trycker på vikten av inte bara positiva förväntningar utan också av höga förväntningar. Är det något som det är brist på på min praktikskola så är det höga, positiva förväntningar!

En annan farhåga som skolverket tar upp är att en elevs svårigheter förklaras med brister hos eleven och inte ser till undervisningen och den omgivande miljön. Det är nog lätt hänt att IUP:n tyvärr förstärker de individuella förklaringsmodellerna - att lärare och skola letar brister hos eleven. Och man finner ofta det man söker ...

Så var det det där med integriteten. Att vara ständigt iakttagen, att bli kontinuerligt dokumenterad av lärarna, att hela tiden bli analyserad, utvärderad och jämförd - och få det dokumenterat i en allmän handling. Det är integritetskränkande - med eller utan värdeomdömen. Bara att man väljer att dokumentera något eller ta upp något i IUP:n är ett uttryck för en värdering!

Om konsten att locka till sig elever

2005-10-21T19:46:00.000+02:00

Dagens ledarsida i Dagens Nyheter ifrågasätter skolors profilering. Vad sägs om "hund- och fritidsprogammet"? Eller "global utlandspraktik"? Har gymnasieskolan blivit en nöjesskola snarare än en kunskapsskola? Och som kräver föräldrar med ekonomiska resurser?

DN ifrågasätter också skolminster Baylans kritik av marknadstänket. Enligt DN är skolornas kostnader för marknadsföringen marginell, inte ens en halv promille sett till skolpengen summerad på elevens treåriga skolgång. Å andra sidan skulle gymnasiet med "hund- och fritidsprogrammet" kunna ha två lärare till för de pengar de spenderar på marknadsföring.

Nej, liberala DN kan naturligtvis inte vara kritiska till marknadstänket. Men är det inte det man är? Samtidigt som skolorna ska konkurrera om eleverna så sänker man kunskapsnivån - vilket gör det lättare för eleverna att ta examen och dessutom med bra betyg. Det är inte bara marknadsföringen som blir en konsekvens av gymnasieskolan handlingsfrihet utan även innehållet i undervisningen är ett medel i kampen om eleverna.

Som jag ser det finns det två alternativ. Antingen inskränka skolornas möjlighet att skapa lokala program och lägga upp sin undervisning för att locka elever. Eller förbjuda att gymnasieskolan tar ut avgifter och betona att alla elever oavsett hemförhållanden ska kunna genomföra utbildningen.

Vad gäller marknadstänket som Baylan är så kritisk till så anser jag personligen inte att offentliga medel avsedda för skolan ska användas till marknadsföring. Dessutom marknadsföring som snarare liknar desinformation till en målgrupp som i första hand består av minderåriga elever i årskurs nio - femton/sextonåringar som ska välja sin framtid.

Tillbaka från "verkligheten"

2005-10-20T15:25:00.000+02:00

Så är den verksamhetsförlagda utbildningen över för den här gången. Dags att trava till lärarhögskolan. Med helt andra ögon.

Jag känner fler av mina kursare. Nu är vi inte en mängd studenter utan några grupper varav jag känner samhörighet med en. Vi har delat våra tankar på flera seminarier. Vi delar erfarenheter med varandra. Men vi känner oss fortfarande som nybörjare, som amatörer som trevar oss fram och vill lära oss mer. Eller jag ska nog bara prata för mig.

Nu dröjer det flera veckor innan jag är tillbaka på praktikskolan och återser eleverna och lärarna. Det känns konstigt. Att det är så lätt att falla in i rutiner, att anamma förhållningssätt som till en början känns helt främmande, för att inte säga skrämmande. Det är skrämmande.

Så då är det dags att bli mer akademisk och fundera över skolans uppdrag, lärarens roll och elevernas ... beteende och lärande.

Besök av lärarutbildare - var jag nervös?

2005-10-19T18:55:00.000+02:00

Eller var jag nervös? Nej, faktiskt inte så mycket. Jag trodde att jag skulle vara mycket svettigare. Å andra sidan gjorde jag ju det som jag brukar göra i klassrummet: hjälpa till.

Den från lärarhögskolan utsända lärarutbildaren var med på två mattelektioner. Som vanligt var det flera elever som vägrade jobba, som hade på mp3-spelaren alldeles för högt, som snackade i mobiltelefon, som kom och gick, som tog klasskompisens böcker, som kladdade på bänken, som la upp fötterna på stolen, som inte hade någon penna, som inte tog av sig jackan och allt annat som inträffar under en alldeles normal mattelektion.

Lärarutbildaren pratade också med min handledare om hur matteundervisningen brukar bedrivas - det vill säga hur boken funkar. Jag kommer att få hjälp att hitta en annan handledare på en annan skola under förutsättning att det ger mer i matematikdidaktiskt hänseende. Annars blir jag kvar där jag är.

Allmän och särskild mattekurs lever kvar

2005-10-18T16:18:00.000+02:00

Det fanns en tid då matteeleverna valde mellan allmän och särskild kurs. I den målstyrda skolan ska man inte göra någon skillnad. Alla ska läsa samma kurs, lära sig samma saker. Skillnaden mellan "svagare" och "starkare" elever ska vara kompetensen i hur man hanterar det matematiska resomanget, tänkandet och språket.

Så är det inte i praktiken. Visst, eleverna sitter med samma bok, men de lär sig olika saker. Medan de duktigare får lära sig om primtal redan i sjuan får de mindre duktiga vänta till nian. Jag har redan varit inne på hur styrd matteundervisningen är vid matteboken (se mitt tidigare inlägg 24/9 -05 Matteboken regerar).

Istället för att ha två böcker har de samma bok. De duktiga kör det röda spåret och de mindre duktiga kör det blå. I praktiken har vi idag två olika kurser - i strid med intentionerna.

Målen som eleverna ska uppnå vet de inget om. Betygskriterierna har de heller inte mycket hum om. Med denna "individualiserade" undervisning där gemensamma genomgångar saknas, där lärarens tid i första hand ägnas till de blå eleverna, hur ska då de röda eleverna få möjlighet att utveckla sin matematiska förståelse och kompetens så att de som vill kan göra anspråk på det högsta betyget?

Ingen vinner, och ingen förlorar. Detta var något man ofta beskyllde den detaljstyrda skolan för - att de duktiga tvingas sänka sig till de medelmåttigas nivå. Men hur är det idag egentligen? Jag skulle vilja påstå att det exempel jag fått följa hittills under min praktik är värre. Vi har en dold läroplan eller curriculum som sätts av läroböckerna där elevers möjligheter att utvecklas och utmanas begränsas.

Mycket snack om betygen

2005-10-16T11:21:00.000+02:00

Tidigare i veckan kom ett nytt ramaskri (var det från skolverket?). Betygen är orättvisa! Medierna hängde på med reportage och studiointervjuer. Skolministern pratade om "målsoppa" och utlovade en revision att träda i kraft nästa höst.

Betygen är orättvisa! Hur förvånande är det? Inte alls. Det är ingen nyhet. Nyheten ligger snarare i att människor har trott att de är rättvisa.

Varför har vi betyg? Tanken är att betygen ska fungera som ett sorteringsinstrument. Det är klart att om betygen inte är rättvisa så är det heller inte ett särdeles bra som grund för urval till högre studier.

Betygen ska spegla elevens kunskaper - vilka mål som eleven har nått. Självklart är det en fråga om bedömning. Först måste vi tolka målen. Sedan måste vi ge möjligheter för eleverna att nå målen - vilket först kan göras efter det att vi gjort målen kända för eleverna och ger dem adekvat undervisning och möjligheter till lärande. Sist men inte minst ska läraren tolka och bedöma elevens kunskaper och färdigheter. Detta kan inte bli något annat än subjektivt.

Även om vi reder ut "målsoppan" så blir tolkningarna och bedömningarna fortfarande subjektiva. Hur skulle det kunna förhålla sig på något annat sätt? Jag väntar med spänning på myndigheternas förslag som ska göra betygen mer rättvisa och som inte öppnar för mer tolkningsmöjligheter och heller inte stänger dörren till den autonomi som finns i dagens skolsystem för hur undervisningen kan bedrivas.

Sätt åt skolan, är miljöpartiets melodi

2005-10-15T21:02:00.000+02:00

Det är fritt fram redan idag för kommunala skolor att profilera sig, att utveckla sin pedagogik, att göra avsteg från timplanerna. Skolan har redan idag en enorm handlingsfrihet. Så vad är det egentligen som miljöpartiet försöker åstadkomma?

Miljöpartiet skrev på DN Debatt igår att de vill ha en skola med mer frihet för de enskilda skolorna, för rektorer och lärare. De vill inte ha mer detaljstyrning - det är dåligt. Samtidigt ska skolorna kontrolleras hårdare med större sanktionsmöjligheter från det statliga utvärderings- och kontrollorganet Skolverket. Ligger det i linje med större handlingsfrihet för skolorna?

Det är så lätt att lägga allt ansvar på skolan. Skolan ska lösa problemen. Den målstyrda skolan ställer upp mål som alla elever ska nå. Så här uttrycks det i grundskolans nuvarande läroplan:

"Mål att uppnå uttrycker vad eleverna minst skall ha uppnått när de lämnar skolan. Det är skolans och skolhuvudmannens ansvar att eleverna ges möjlighet att uppnå dessa mål."

Är det skolans ansvar att eleven når målen eller är det skolans ansvar att ge varje elev möjligheter att nå målen och elevens ansvar att nå dem? Det är faktiskt inte helt självklart. Underförstått ligger ett antagandet att alla elever kan nå målen. Men är det verkligen så?

I läroplanen står också att "Undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov". Det finns en inneboende konflikt inom målstyrningen: Ligger de uppställda uppnåendemålen i linje med elevens förutsättningar och behov? När målen inte ligger i linje med elevens behov, vad är då viktigast? Det finns en risk att vi kränker de elever där mål, behov och förutsättningar inte går ihop.

Så fort en lärare misstänker att en elev inte kommer att nå de målen så ska ett åtgärdsprogram upprättas. Miljöpartiet föreslår att elever och föräldrar ska kunna överklaga åtgärdsprogrammmet. Men det brukliga är att både elev och förälder är med och utformar åtgärdsprogrammet där vad som ska göras och vem som ansvarar för vad preciseras. Alla involverade parter skriver under dokumentet. Ska elev eller förälder då överklaga ett beslut som de själva varit med om att fatta? Visst kan det brista i genomförandet, men föräldrar kan redan idag anmäla skolor. Fast miljöpartiet kanske vill göra det mer kännbart, vill att det ska svida lite - hårdare tag, helt enkelt. Ska skolan ha motsvarande möjligheter att anmäla en förälder som inte tar sitt ansvar? Med sanktioner till följd?

Om vi vill ge skolorna frihet och alla elever en chans att lyckas, så bör vi kanske inte ha några uppnåendemål.

Att inte såra handledaren

2005-10-13T18:49:00.000+02:00

Jag har nu för fjärde gången försökt uppmärksamma den person som ansvarar för lärarpraktiken att jag inte vill vara på min praktikskola under kommande praktikperioder. Jag har sett det jag behöver se och vill nu komma till en annan skola som fungerar på ett annat, förhoppningsvis bättre, sätt.

VFU-ansvarig är väl medveten om problemen på skolan men försöker få mig att stanna kvar där genom att föreslå att jag ska försöka förändra matteundervisningen på egen hand - men vad ska jag då med en handledare till? Nåväl, den praktikansvariga personen bekymrar sig över hur handledaren ska underrättas - vilka (svep)skäl som ska ges som förklaring - utan att handledaren blir sårad. Och jag som trodde, i min enfald, att VFU-ansvarigs uppgift var att se till att jag som student får en bra utbildning.